Platta från serien My Love. Niki Charitable Art Foundation, Santee.
Konstinstitutionerna i Helsingfors är just nu benägna att påvisa sina positioner i internationella nätverk. Det kan tolkas som ett led i den institutionella uppstramning som skett i samband med diskussionerna om behovet av ett Guggenheim Helsinki, ett svar på insinuationer om provinsialism och låg kompetens.
Fyra utställningar denna säsong med väsentliga kvinnliga konstnärer är exempel på sådana samarbeten med centrala konstinstitutioner i Paris, London, Hamburg och de nordiska länderna. Ateneum är den enda som själva varit producent för sin utställning med Alice Neel (1900–1984) , ett samarbete med curatorn Jeremy Lewinson. Utställningen fortsätter under 2017 sin vandring i de europeiska nätverken. Helsingfors stads konstmuseum tar emot en utställning med Yayoi Kusama (1929–) från Stockholm (den har tidigare varit i Köpenhamn och Oslo), men har på förhand producerat lokalt integrerade satellitprojekt ute i stadens parker. Konsthallen visar i samarbete med Helsingfors Festspel en utställning med Niki de Saint Phalle (1930–2002) som kommer från Paris, medan Kiasma presenterar Mona Hatoum (1952–), en utställning som tidigare har kunnat ses på såväl Centre Pompidou som Tate Modern.
Man skulle ganska lätt kunna använda Linda Nochlins klassiska essä «Why Have There Been No Great Women Artists?», publicerad i Art News 1971, för att analysera denna våg av kvinnliga retrospektiva utställningar.
Nochlins text ger anledning till att fråga om det ens är intressant att notera att det är kvinnliga konstnärer som ställs ut. Varför skulle man notera något sådant om jämställdheten nu kunde tas som utgångspunkt?
Det är just detta som tycks vara institutionernas retorik. Ingen lyfter explicit fram konstnärernas kön som en utgångspunkt för presentationerna. Utställningarna följer tvärtom det format av stora retrospektiva presentationer som moderna institutioner har arbetat fram. Stora reflekterande monografiska utställningskataloger följer upp tematiken i installationen, livsöden summeras, utvecklingar analyseras geografiskt, tematiskt, kronologiskt och/eller materiellt. Benämningar som «en av de mest betydelsefulla», «ikoniska verk» och «unik konstnärspersonlighet» används för att betona konstnärernas betydelse.
Presentationerna följer således det mönster som Nochlin kritiskt granskade som metoder att befästa konstens kanon, och ett sätt att «skriva in» kvinnorna i den manliga konsthistorien. Här handlar det minsann inte om kön, här handlar det om konst. I de fall då feminism hänvisas till, finns en antydan om ett imperfektum och «en tid då konstfältet dominerades av män». Intentionen med Nochlins kritik har helt tydligt inte mist sin aktualitet, här verkar tvärtom en omläsning och reflektion av hennes text att vara på sin plats för många.
Det är i dialogen med media som det är möjligt att tydligare skönja könen bakom konstnärskapen som presenteras. Här är Niki de Saint Phalle kanhända tydligast definierad: «konstnären var feminist som övergav sina barn» rubricerade Helsingin Sanomat sin utställningsanmälan. Alice Neels kvinnoporträtt beskrivs som «vackra, vanställda, som varit med om mycket», Mona Hatoum som en varm och trevlig människa, trots sitt «rykte».
De kvinnliga attributen kommer tydligast fram genom de personliga erfarenheterna som konstnärerna och deras konst förknippas med. Det är en psykologisering som sällan skådas kring utställningar av manliga konstnärer. Alice Neels hårda liv som ensamstående övergiven mor, Niki de Saint Phalle som tidigt i livet utnyttjades sexuellt av sin far och i sin konst levde ut aggressionerna, Yayoi Kusama som bott på sinnessjukhus de senaste fyrtio åren och Mona Hatoum som representant för ett liv i ofrivillig fysisk som psykisk asyl med ständigt utanförskap och hemlängtan. Konsten är sammankopplad med den personliga erfarenheten, som representationer av det levda livet, direkt översatt i materiell form. Den kvinnliga erfarenheten materialiserad.
En annan teoretiker som explicit har motsatt sig essentialistiska tolkningar av kvinnan är Donna Haraway. Hennes text «Cyborg Manifesto» publicerades fjorton år efter Nochlins, och beställdes ursprungligen som en reflektion över socialistisk feminism under Reagan-eran i USA. Hennes kritik är mångsidig och biter sig fast i ett motstånd mot samhörighet och identifikation grundad på biologiskt kön. Den metaforiska cyborgen bryter mot de förväntade naturlagarna, överskrider och karnevaliserar gränserna mellan det humana, det animala och det teknologiska, och representerar ett medvetande mellan det materiella och det virtuella. Haraways teoretisering av människans hybridisering kräver andra kategoriseringar och förståelser än idén om biologiskt, eller socialt, kön. Här är människan och hennes tillvaro fiktionaliserad, teknologiserad, perverterad och ironiserad. Någon psykologiserad femininitet att tolka samhörigheter genom är i en sådan konstellation knappast möjlig.
Om cyborgens gränsöverskridande tankemodell tas med i tolkningarna av de fyra konstnärskapen, kan man se hur tanken på ett enhetligt eller splittrat psyke, förväntade sociala roller, aggressioner, utanförskap, avbildningskonventioner, framgångsrika karriärer eller betydelser i konstvärlden måste överges.
Yayoi Kusamas konstnärsgestalt och konstnärliga produktion är kanske den enklaste att se genom denna optik. Cyborgen blir synlig i en kombination av automatiserat prickmåleri, ett utmanande av socialt förväntade beteenden och en tillvaro bortom idén om ett balanserat psyke. Niki de Saint Phalle å sin sida skapade Nana-figuren och arbetade fram en fiktionaliserad kvinnlighet som inte längre är besläktad med den legendariska Hon från 1966, som på Moderna Museet låg välkomnande med benen särade. Här handlar det istället om att utveckla andra, okategoriserade krafter, former och existenser, som kräver att få leva ett egenartat liv i en konkretiserad värld av fantasi.
Mona Hatoums konstnärliga språk talar om främlingskap, alienering men samtidigt om det allra mest bekanta. Det är grundat i en dialekt av palestinsk arabiska som inte längre geografiskt kan placeras, och det omtolkas i verken gång efter annan såväl kulturellt, politiskt, materiellt som emotionellt, tills det hybridiserats, fragmenterats och återuppstått i en ständigt föränderlig form. I Alice Neels målningar hänger sig blicken kvar längst. Blicken av en närmast dehumaniserad individ, som ser på dig genom Neels bild, genomborrar dig tills du inte vet vad det är som betraktar dig, likt ett oidentifierbart minne du helst vill bli av med. Du blir konfronterad, och kanske till och med identifierad, med någon som står på gränsen mellan det mänskliga och det omänskliga.
I motsats till den klichéfyllda analysen av kön kan den feministiska kritiken öppna upp utställningarna som en guldgruva för samtidsanalys och neo- eller posthuman förståelse av våra liv. Här finns tillfälle till en intellektuell utmaning för den som är beredd att ta en lite svårare rutt än mainstream media.
