Den som ska skriva det tidiga 2000-talets konsthistoria kommer inte undan poesin. Självklart har konstnärer i alla tider influerats av andra konstarter, men när konsten tappade styrfart så fick poesin en särställning som ett förhållandevis vitalt fält i färd med att ompröva sina historiska och samtida möjligheter. Plötsligt var poesi inte bara lyriska metaforer, utan konceptuellt skrivande, språkmaterialism, osv. Kanske var den poetiska vändningen ett svar på en «görandets kris» som kom när den traditionella konstundervisningen avvecklades? Framtidens historiker får svara.
En annan och delvis parallell utveckling under 2010-talet var att unga konstnärer började ta sig an måleriet med förnyad entusiasm. En sådan målare är Oskar Hult. Han gick ut Kungliga konsthögskolan för sex år sedan, gjorde sig snabbt gällande som ett framtidsnamn i genren, och ställer nu ut för tredje gången på Anna Bohman Gallery i Stockholm.
I likhet med många unga målare har Hult en blick för vad man kan kalla vardagens poesi. I hans fall får det ett mjukt, nästan godhetssignalerande uttryck. Allt är liksom lite fluffigt och taffligt, på gränsen till cute. Måleri utan male gaze eller toxisk manlig sexualitet. Check! Man tänker egentligen mer på belgaren Raoul de Keyser, än på de konstnärer som Hult själv apostroferar i utställningen, som René Daniëls och Erna Rosenstein.
Men man blir också snabbt på det klara med att detta är ett måleri som inte bara handlar om hur det ser ut, utan i lika hög grad om hur det är gjort. Mer bestämt så inkorporeras processen som en del av måleriet utseende. Den kvintessentiella hultska operationen är «dutten»: en markering av ytan som på ett direkt sätt tycks svara mot själva den fysiska akten att applicera färgen. Ett indexikalt och självrefererande tecken för måleriet per se.
Dutten är med andra ord inte något som bara passivt är eller ser ut på ett visst sätt, utan en aktiv handling i en «verbifiering» av måleriet. Vad gör då dutten? Jo, i Hults fall så för den in vad som i pressreleasen beskrivs som något «rationellt… obestämt»: dutten är ett resultat av en självmedveten handling, samtidigt som den upprättar ett potentiellt oändligt (obestämt) antal relationer till andra duttar. Som den amerikanske konstkritikern Barry Schwabsky har understrukit så existerar två sådana «markeringar av ytan» i samma rum-tid, men de är också del av en lineär sekvens, vilket får ett «virtuellt rum» att uppstå genom deras «ömsesidiga interaktion».
En av Hults målningar lånar sitt namn från den första raden i den danska poeten Inger Christensens diktsamling Alfabet (1981): «aprikosträden finns, aprikosträden finns». Och precis som boken består av av fjorton sammanlänkande kapitel, så ställer Hult ut just fjorton sammanlänkande målningar placerade på rad efter varandra. Hos Christensen koppplas delarna – berömt – samman som en Fibonacci-sekvens, där varje tal är summan av de två föregående talen, vilket ger en ackumulerande effekt.
Jag vet inte om Hult har gått matematiskt tillväga, men det blir ett liknande resultat när varje målning griper tillbaka på och innehåller ekon av de föregående. De konturer av hustak som framträder ur ett barnmatsfärgat töcken i Aprikosträden finns (2022) återkommer även i Utan titel (Dinner at Daniëls) (2023); ett slags mjuk nattsömn där en ljusstrimma faller in snett från vänster. Mitt på målningen sitter vad jag tolkar som en månskära, som även återfinns på en av de mindre målningarna i det inre rummet, osv.
Men inte bara det: alla dukar har ett mer eller mindre utsträckt format, där det som sker i ena änden skiljer sig från det som händer i den andra. I Mystisk skärning (2023) har Hult till och med satt två små målningar dikt an för att understryka den horisontella rörelsen mellan den vänstra dukens figurativa element, i form av ett fält med vita blommor, och den högras abstrakta spel av dimmiga färger och former. Jag tolkar det som att målningarna istället för att gestalta en självidentisk och avgränsad rum-tid, skildrar en sekvens av händelser – vilka i sin tur ingår i en större sekvens.
Det är först när jag hemma bläddrar i Alfabet, och Christensens rytmiska språk får mig att tänka på en tågresa, som jag tror mig förstå Hults metod: «duvorna finns; drömmarna, dockorna / dråparna finns; duvorna, duvorna; / dis, dioxin och dagarna; dagarna / finns; dagarna och döden; och dikterna / finns; dikterna, döden». Katchung, katchung, katchung, som ett tåg. Jag minns då att Hult faktiskt har fäst en liten tågvagn på en av sina målningar. Istället för en språklig modell (alfabetet) tycks han använt sig av en visuell och rumslig modell (tågresan) som princip för utställningen.
Det är verkligen inte svårt att tänka sig Hults måleri som ett porträtt av ett medvetande som rör sig snabbt fram genom ett landskap, där scener från olika delar av färden blandas samman med drömmerier, minnesfragment och tankeloopar. De olika delarna av en målning som Sömngångar (2023) skulle då befinna sig vid olika tidpunkter: till vänster är det något med träd, till höger något med en målning som klistrats vid duken. Samtidigt skulle själva upplevelsen äga rum i samma tid i medvetandet, på samma sätt som markeringarna av ytan är del av samma rum-tid, nämligen målningens.
I Till J, till K (2022) är det som om tiden vävs samman eller komprimeras till en enda hallucinatorisk konstellation av blommor och färgfläckar som böjer sig inåt mot sig själv. Målningen kan på så vis ses som en bild av sin egen virvlande process, där vad som i realiteten är en sekvens av duttar förvandlas till en koncentrerad, virtuell rum-tid på ytan. Med andra ord: Fibonaccis talföljd visualiserad som en geometrisk form – en spiral. Är det bara jag som tänker på August Strindbergs målning Underlandet (1894)?
Om min tolkning stämmer, varför kallar Hult helt enkelt inte sin utställning «tågresan»? För om en visuell princip benämns så upphör den ju att vara visuell och blir språklig. Det lilla modelltåget följer duttens logik, på samma sätt som dutten följer modellens: båda visar upp sin egen operation och sin plats i ett större system, som måste förbli obestämt. Varför? För det är ett sätt att strukturera och intensifiera en upplevelse i måleriet, på samma sätt som Christensens språkliga modeller intensifierar något som sker i poesin.
Samtidigt opererar dutten på ett liknande sätt som orden i en dikt. Och precis som Christensen tycks Hult vilja nå fram till «hemlighetstillståndet» där dolda förbindelser uppdagas och världen framträder i ett drömlikt ljus. Men i grunden tror jag han vänder sig till poesin eftersom han förhåller sig till måleriet som ett problem, där lösningen helt enkelt kräver att han använder ett verktyg som inte är del av problemet. Kan måleriet inte lösa sina egna problem, som på 1900-talet? Det verkar inte så. Teoretiskt sett skulle han kanske kunna använda vilket verktyg som helst, men nu vänder han sig till poesin, på ett typiskt samtida manér. Det vore väl förstås möjligt även för en samtida målare som Hult att ta sig an måleriet som något annat än just ett problem. Men då tror jag resultatet skulle se helt annorlunda ut!
