Institutionell terapi. Så heter den terapiform som kom att revolutionera psykiatrin i mitten på förra seklet, på ett slott i centrala Frankrike. Den famösa kliniken hette La Borde och den revolutionerande terapin byggde på föreställningen om att det inte är människorna som är sjuka utan institutionerna. För att kunna bota de sjuka måste man också bota institutionerna. Men är de sjuka institutionerna botbara?
För några år sedan hade jag själv möjligheten att göra min praktik som psykoanalytiker på La Borde, som skapades av stjärnpsykiatrikern Jean Oury 1953. Denna «psykiatri med mänskligt ansikte» som Oury brukade kalla det, kom från François Tosquelles, en spansk, marxistisk psykiatriker som under spanska inbördeskriget brukade ta sina patienter till havet för att kunna bada, något, som fram till dess hade varit otänkbart. Oury ansåg liksom Tosquelles och filosofen Felix Guattari – som också jobbade på Laborde under flera decennier, när han inte satt och skrev på böcker tillsammans med kumpanen Gilles Deleuze – att galenskapen var en mänsklig rättighet värd att kämpa för.
Det var i detta sammanhang som Anti-Oidipus (1972) föddes – ur övertygelsen att det inte var människan som var sjuk utan samhället och dess institutioner. På La Borde fick de sjuka inte bara delta i husets sysslor, laga mat, städa, hjälpa till med tvätt med mera, utan också röra sig fritt i naturen, mjölka kor, rida, spela piano, läsa en bok i kapellens bibliotek eller sitta och filosofera dagarna i ända tillsammans med sina medmänniskor.
Under min praktik så levde så mycket som 100 så kallade «galningar» på La Borde – och ja, de älskade att kalla sig själva «galna», för vad annat kunde man vara i en galen värld? Jag deltog bland annat i Le club, ett kaotiskt gruppmöte som ägde rum en gång om dagen. På dessa möten som kunde ledas av den som hade störst lust hade alla något att säga till om vad gällde vardagsrutinerna, terapiformerna, maten och chefen. Allas önskningar togs på allvar och fick konkreta efterverkningar. Konsten stod i fokus, liksom teatern. En gång om året öppnas portarna till en teaterföreställning där alla, såväl vårdare och de vårdade, medverkar på en och samma scen. Jag har sällan sett så mycket frihet, kreativitet och glädje på en institution och kan i efterhand konstatera, att det nog är så nära jag någonsin kommit en förverkligad utopi.
Denna legendariska terapiform ägnas nu en större utställning på Palais de Tokyo i Paris. Curatorn heter François Piron och utställningen heter Approaching Unreason. Rummen är fyllda av filmdokumentärer om La Borde av bland andra François Pain, en regissör som utforskat alternativ psykiatri under många år och samarbetade med Guattari. På en videomonitor ser man den mycket älskade , karismatiske Jean Oury, som än idag begråts efter sin bortgång 2014, tala om sin kärleksfulla, livslånga arbete med sina patienter. I en annan video framför den kultförklarade Butodansaren Min Tanaka sin vackra och djupt mänskliga «mörkerdans» inför de förbryllade La Borde-borna. Han skakar i alla led, faller och reser sig och faller igen, med sitt ansikte uppspärrad som i ett skrik som inte längre hörs, som om det på något märkligt sätt vänts inåt.
I en intervju på Youtube kan man förresten lyssna på hur Tanaka flera år senare berättar om sin relation till Felix Guattari, dansens relation till jagets förvandlingar och hur han den där dagen på La Borde var på väg att tippa över gränsen till «andra sidan».
Utställningen badar i en lugn, pedagogisk logik, som här och var bryts upp med egendomliga konstverk som Sofiane Byaris surrealistiska arkitekturmodell med vidunderliga diabildsfiguriner, och Patrik Pions gigantiska pappersskulpturer som experimenterats fram under workshops med patienter på George Sands psykiatriska sjukhus i Bourges. Här visas också Dora Garciás gigantiska Mad Marginal Charts (2018), diagram baserade på randanteckningar från böcker av Jacques Lacan och Philip K. Dick. Dessa korsas med begrepp från Freud, Joyce, Basaglia, psykoanalytiska ordlekar, samt utsagor som «Aus der Krankheit eine waffe machen» (Att göra sjukdomen till ett vapen).
Piron har också fört samman flera inspirerande verk om konsten att förvandla isoleringen till en tillflyktsort och ett skydd mot samhällets våld. I Michel François The TBS Experience (2009) kan man se på projekt som gjorts på ett fängelse i Holland där de intagna får skriva och spela in filmer om sina liv och drömmar och analysera dem tillsammans med personalen. Ett annat projekt är Centre Familial de Jeunes (1950–1993), ett förvarscentrum strax utanför Paris där de inlåsta fick göra sociodramer om livet innanför murarna, där slutkontentan blir att «fängelset är utanför».
Här finns också hisnande läkarjournaler från 1947 med diagnoser gjorda av läkare på sjukhuset Val de Grâce i Paris, som försöker bota «det arabiska» hos paranoida flyktingar från Nordafrika. Det är synd att Foucault inte längre lever och att hans epokgörande bok Vansinnets historia slutar vid 1800-talets början. Här hade han hittat många nya exempel.
Relationen mellan de psykiatriska institutionernas vansinne och konstinstitutionernas galenskap lämnas däremot så gott som oberörd, vilket är synd. Å andra sidan kan jag inte komma på någon konstnär som på allvar jobbat med institutionell självrannsakning bortom terapeutiska kreativitetsverkstäder och liknande. Men det kommer kanske? Den franska konstscenen är mer besatt av psykoanalysen än någonsin, och Lacan ägnas just nu en hel utställning på Centre Pompidou Metz: Lacan the Exhibition. When Art Encounters Psychoanalysis. På Palais de Tokyo hade jag gärna sett fler bekväma hangouts, La Borde-inspirerade möten och varför inte konkreta samarbeten med Paris psykiatriska kliniker? Vi får hoppas att detta är bara ett första steg i en ny riktning.
Om modernismens curator med Duchamp i spetsen föddes ur viljan att visa konst på konstnärernas villkor, så födde den postmoderna curatorn ur viljan att bota de sjuka konstinstitutionerna. Alla viktiga curatorer har de senaste åren lett stora och viktiga konstinstitutioner. Men går det överhuvudtaget att bota institutionerna utan att först och främst försöka bota curatorerna? Jag tror inte det. Men vi befinner oss ännu ljusår från sådana ansatser. Att vilja leda en institution verkar vara inkompatibelt med viljan att bli botad från sådana ansatser. Det är som att klippa av den gren man sitter på.
Men något säger mig att detta kanske ändå är möjligt på Palais de Tokyo. Det är trots allt den konstinstitution som sedan starten i början av 2000-talet kommit närmast den institutionella terapins visioner. Med den nya chefen Guillaume Désanges vid rodret tycks det finnas en större öppning inför både psykiskt och institutionellt, individuellt och socialt lidande, och de nya konstformer som dessa lidanden producerar. I ett manifestartade statement om vårens utställningar, som inkluderar Past Disquiet, Dislocations och Mohammed Borussias Signal skriver han: «Det handlar om… utopier som sliter upp en rörig himmel. Trötthet som väcker dig och viloutrymmen som aktivt gör motstånd. Begär trots våld. Reparerande metoder i en bruten värld. Möjligheten att leta efter framtiden i det förflutna och referenspunkter i historien blinda fläckar».
Visst, vi har hört det förut. Konstnärer och curatorer har alltid velat reparera världen, och det finns inga garantier för att sociala revolutioner kan befria individer från deras alienation. Det räcker att se på vad som hände med 68-rörelsens galjonsfigurer här i Frankrike. De blev själva maktfullkomliga patriarker eller matriarker som motsätter sig nutidens motstånds- och frihetsrörelser som Metoo, HBTQI+ och Black Lives Matter. Även det franska psykoanalytiska landskapet håller på att slitas sönder och samma av reaktiva och progressiva rörelser. Det är kanske dags att också reparera dem som vill reparera världen? Vi får hoppas att tiden är mogen för en sann konstinstitutionell terapi alla, även för terapeuterna. Först då kommer vi kanske kunna bota den sjuka värld vi lever i. Både konsten och terapin har sina gränser, men i föreningen kan de bli starka.
