Loulou Cherinet är inte bara en stor filmberättare, hon kan också tala för sig. Det märker man redan i intervjun med henne som visas på en storbildsteve på Röda Stens entréplan. Där resenteras nu nio verk från de tio senaste åren av Cherinets konstproduktion, cuaterat av indendet Edi Muka. Det är på det hela taget en mäktig upplevelse att vandra genom fyra våningar välkomponderade videoinstallationer i Röda Stens rått postindustriella gallerimiljö.
I intervjun jämför Cherinet konstnärsrollen med journalistrollen. Jag har vanligen blandade känslor när trösklar till utställningar – som ju en intervju är – tar för stor plats och sätter det förment personliga i centrum. Men i det här fallet kan jag inte låta bli att tänka att Cherinet faktiskt indirekt kommenterar presentationsfilmen som konvention, vilket ju simulerar ett möte mellan en konstnär och en journalist.
Kanske är det också hon som i hemlighet curaterat en grupputställning på just detta tema som pågår parallellt på olika institutioner i Göteborg. För något mysko är det.
Konstmuseet visar Maja Hammaréns installation Storyteller – Journalisten som ville vara en björn. Det behandlar inte bara journalistens självbild utan också frågan om berättarperspektiv och anspråk i allmänhet. Konsthallen visar Renzo Martens gonzojournalistiska undersökning av massmedias exploatering av våldet och fattigdomen i Kongo-Kinshasa, Enjoy Poverty, Episode III. Angereds Teatern visar videoinstallationen Fiendens ansikte av Erik Pauser som samarbetat med den vietnamesiske krigsfotografen Doan Cong Tinh. Galleri Box visar Petra Bauers Samtal: Stina Lundberg Dabrowski möter Petra Bauer, där Bauer helt enkelt med hjälp av den berömda reportern skriver samman sin egen filmografi med kollektivistiska filmproduktioner som genomfördes även före hennes egen livstid.
Men, även om Cherinets verk berättar något om världen, så har hennes konst inte särskilt mycket med en undersökning av journalistikens förhållande till konstens villkor, funktion och konventioner att göra, vilket är fallet med de andra utställningarna. Loulou Cherinet är en annan sorts berättare. Hon gör bruk av berättarkonventioner var än de kommer ifrån, för att tillsynes ta reda på något om världen. Och den som en gång har sett White Women från 2001 eller The Allegory of the Cock från 2006 glömmer dem aldrig.
I White Women möter man en grupp afrikanska män runt ett middagsbord i Sverige. I likadana vit-röda t-shirts sitter de och snackar om vita kvinnor. Från bordets mitt panorerar kameran runt gästerna i över 50 minuter. I The Allegory of the Cock har hon dubbat en häpnadsväckande berättelse om en tupp till svenska. Vad de två männen ursprungligen talar för språk är dolt, men scenen förefaller utspela sig någonstans i Afrika.
Även om dessa verk varken är tesdrivande eller kommer med några politiskt enkla modeller så berättar de mer om vårt neokoloniala tillstånd än vilket grävande journalistiskt reportage eller avhandling i globala genusstudier som helst. Cherinets konstnärliga attityd tycks bära på en slags anakronistisk visshet om att både journalistiska och vetenskapliga former anstränger sig allt för mycket för att förneka att de i själva verket är konstnärliga uppfinningar – fiktioner.
Båda White Women och The Allegory of the Cock tematiserar på olika sätt klassiska frågor om översättning, förflyttning och förförelse. Cherinets metod är att först dekontextualisera karaktärerna och låta dem spela på starka motsatser som svart/vit, man/kvinna, här/där, då/nu. I gestaltningen skavs sedan alla enkla svar på hur vi egentligen ska förstå dessa skillnader ner. Effekten blir att man verkligen tror att Cherinet försöker förstå någonting, och ett kontrakt med betraktaren är upprättat, som jag tror är centralt för att ha tålamod med flera av utställningens andra verk. White Women och The Allegory of the Cock fungerar helt enkelt som två nödvändiga ankare i en utställning som annars genomsyras av en slags välkomponerad atmosfärpoesi, som framförallt framkallas av ljudsättningen.
När man först kommer in i Röda Sten Stens monumentala katedralrum, är det nämligen de monotona ljudmattorna som slår emot en. Den suggestiva stämningen lyfter också mer föråldrat illustrativa verk som den jämförande bildstudien Minor Field Study från 2006 eller sisyfosverket Bleeding Men 2:1, från 2005. Var för sig hade dessa idag framstått allt för enkelspåriga. Men när man strövar genom utställningen framstår dessa verk nu istället som logiska passager på en slags livsresa genom olika representationspolitiska interventioner, likt de karaktärer i ett drama som är lite platt tecknade, men ändå fyller en funktion som något mer än bara scenografi.
Ljudet som framförallt slår igenom är från den nya stora installationen Testaments Betrayed, en form av primitiv biografskulptur där duken är en halvmeter tjock och bakåtlutad, som om projektionen av bilder är så stark att den snart kommer att falla baklänges av det kaotiska montaget.
Hela installationen har något förgånget över sig, som en slags ruin över allehanda avantgardistiska försök att väcka betraktaren från sin illusion. Men helt klart är det ett nytt steg i Cherinets sätt att arbeta, och det kastar därmed också ett nytt ljus över äldre arbeten.
Det som skiljer detta verk från många andra är att hon här inte först generaliserar en skillnad för att sedan komplicera den och skapa något specifikt. Här maximerar hon i stället generaliseringen, dels av biograf-formen och dels av filmmontagets många möjligheter. Detta gör installationen symboliskt stark. Så stark att jag har svårt att engagera mig i filmen, men drabbas samtidigt av den utopiska känslan av att konstrummet är den enda plats vi har kvar för att skapa ett fiktivt avstånd till en dominerande deltagarfetischerande mediekultur, inlåsta i format med privatiserad källkod. Testaments Betrayed bär alltså inte på ett löfte om en annan värld bortom bilden, utan realiserar direkt en andra, parallell värld, vidsidan av, tillgänglig för vemsomhelst.
La Verdad Sobre Esta Obra, är en dubbelprojektion. Voiceovern är en slags kärlekshistoria och bildmaterialets svartvita landskap blandat med bilder från ett flygplan skapar en märklig melankoli. Det bildflöde man ser på den högra duken har i ett tidigare skede visats på den vänstra också. För på den vänstra ser man vad man ser på den högra fast dubblerat och inklusive gallerirummets interiör. Kanske är detta den installation som mest uppenbart osäkrar betraktarens förmåga att bestämma var man är och hur man egentligen ska dela upp världen för att göra den begriplig. Den här effekten uppstår tack vara Cherinets förmåga att sätta både karaktärer, rum och bilder i rörelse, i takt med den resa som är hennes konst. Kanske kan man förstå verken som tillfälliga stopp på den resan, i så fall är det just de stoppen då Loulou Cherinet blir konstnär. Konstnären som resenär? Nej, konstnär som blir konstnär när hon stannar upp, och tillfälligt bygger om relationen till världen.
Min kritikerresa slutar bland Cherinets nio sammanvävda bildstationer, högst på fjärde våningen, med att ett återseende av White Women. Jag inser nu att detta är mer än utställningens ankare. Genidraget att placera den högst upp gör att den omkodar också alla tidigare verk i utställningen jag nyss sett, och oroväckande nog föreställer jag mig att samtliga av de andra åtta verken artikulerar en liknande relation till sanningen, som dessa svarta män beskriver i sin relation till vita kvinnor. Jag har ännu inget bra svar på vad denna spekulation innebär, eller till vilket etiskt ramverk man bör koppla upp den till. Men jag vet att det kommer att ta tid att få distans till den här skärmtäta allkonstverksutställning. Den är helt enkelt en allt för bra plats att tänka från, för att lämna i brådrasket.
