Farhad Kalantary och Anne Sophie Normanns projekter har svårt att transcendera sin egen form, och framstår emellanåt som ett neutralt registrerande av en konstnärlig metod. Det känns onödigt, för här finns öppningar och antydningar till något annat. Något som kunde varit.
När två konstnärer ställer ut tillsammans är det naturligt att antingen se efter beröringspunkter – som man oftast finner, ibland på punkter som i andra sammanhang skulle överses – eller kontraster. Idéellt finner man bägge.
Så enkelt är det inte här. Kalantary och Normann delar en nästan vetenskaplig attityd gentemot en problematisering runt minnet, men dom delar också en del av samma problem. Projekten har ofta svårt att transcendera sin egen form, och framstår emellanåt som ett neutralt registrerande av en konstnärlig metod. Det känns onödigt, för här finns öppningar och antydningar till något annat. Något som kunde varit.
Farhad Kalantary står för ytterpunkterna i utställningen. När han är god är han verkligen outstanding. Resten av tiden är han i trubbel. Frozen Mirrors – en serie avfotograferade ljuskällor, hade trots titeln vunnit på att dom avfotograferade lysrören och lamporna inte hade placerats framför dom. Frozen Mirrors – black är ett bra exempel på vad som går fel. En mystisk, mörkt sepiatonad, grovkornig bild med ett ljusare parti i marginalen som hade förfört vem som helst om det inte vore för att den avfotograferade tavelbelysningen monterats mitt emot det ljusa partiet. Ett förödande anti–klimax uppstår. Man drabbas av känslan som uppstår när en magiker noga förklarar hur hans tricks går till innan han utför dom. Något potentiellt förtrollande reduceras ögonblickligen till ett demonstrerande av tricks, och magin går förlorad. En annan irriterande detalj är att inte alla lampor lyser när jag är på UKS; men jag vet sannerligen inte om det är ett banalt grepp för att leda tankarna till livets förgänglighet, eller om det beror på att någon helt enkelt inte orkat slå på alla strömbrytare. I vilket fall som helst skämmer det helhetsintrycket ytterligare. Man är efter detta totalt oförberedd och försvarslös när man går bakom disken, genom det svarta skynket, och plötsligt konfronteras med något som faktiskt berör på riktigt.
Tea House – en svartvit super8 film som visas på dvd – utgör en förunderlig stream–of–consciousness som flimrar förbi till stillsam musik. Här lagas det en kanna té ur vinklar man sällan ser, men det är inte det som är viktigt. Snarare grips man av den överhängande känslan av filmen som något organiskt och helt befriat från gängse konventioner. Bilderna rinner verkligen. Som något flyktigt, halvt medvetet man försöker hålla fast vid från en dröm sekunderna innan man vaknar. Här finns naturligtvis varken början eller slut – filmen utgör ett segment från ett eget universum som verkar ha frigjort sig totalt från både tiden och tekokandet. Något som understryks av att Tea House ger intryck av att ha sitt ursprung i flera epoker; den kunde lika gärna varit inspelad på 30–talet. Samtidigt är den så definitivt ett verk från 2003. Eller när som helst.
Vore det inte för att jag värjer mig mot termen skulle jag vara benägen att kalla den för ett mästerverk, för här fungerar och samverkar alla komponenterna så kristallklart att det känns som man bevittnar en raritet; något väldigt sällsynt och ovanligt. Det är en liten svartvit diamant på 4 minuter. Helt omistlig.
Anne Sophie Normann fyller stora salen med nio diptyker; ett foto plus ett måleri som registrerar ett utsnitt av fotot. Fotografierna avbildar nästan utan undantag människor vid frukostbordet. Målningarna siktar in sig på blomsterbuketter, mjölkkartonger och diverse objekt från fotografiet, oftast placerade på nämnda frukostbord. Människorna är av varierande etnisk bakgrund, och med undantag av makarna Clinton, ( i en yngre variant än vi är vana vid att se dom; 60–tal? 70–tal?), i alla fall för mig helt okända. Den uttalade ambitionen att bryta med stereotyper och klichéer för att skapa “et nytt kulturellt bilde” verkar lite långsökt i sammanhanget. Fotografierna kunde kanske isolerat sett fungerat på det sättet med utgångspunkt i situationen dom beskriver, men med det vidhängande måleriet eskalerar projektet ut i en problematisering runt måleriet i allmänhet – och stilleben i synnerhet – som inte verkar vara avsiktlig. Det lägger sig över bilderna som en paralell problematik som har väldigt lite att göra med ambitionen att detronisera den västliga världens förenklade bild av “dom andra”, och som nästan helt överskuggas. Den höga identifikationsfaktorn hos Bill och Hillary Clinton borde vara störande i sammanhanget, men utgör paradoxalt en nästan befriande öppning när resten av bilderna sluter sig i sig själva och inte når fram. Precis som i Kalantary´s Frozen Mirrors blir metoden för tydlig och tar uppmärksamheten från vad bilderna egentligen handlar om – eller vill handla om. Och även här verkar det helt onödigt, för materialet är bra, och Anne Sophie Normann har i grunden något viktigt att förmedla. Det är den rigida organiseringen och den ofrivilliga (?) dubbla agendan som spårar ur och kortsluter hela projektet.
Längst in i hörnet på UKS bakom ännu ett svart skynke döljer sig Kalantary´s andra dvd–projektion. Tyvärr, måste jag säga; för här slutar min kollegiala sympati. On a Bed of Blue avbildar en naken man sedd uppifrån. Den projiceras på golvet. Behöver jag säga mer? Jag känner samma olust inför att skriva om det som jag kände när jag såg den, och videon kommunicerar trots allt inte så mycket mer än det. Men i alla fall. Jag kan säga så mycket att jag faktiskt ger den alla chanser; jag står länge och ser, utan att helt veta vad jag hoppas på. Mycket längre än jag egentligen har lust. Så länge att jag börjar uppfatta bilden som något abstrakt, där det mörka håret utgör ett slags svart hål i kompositionen. Försöker komma underfund med exakt vad det är som irriterar mig. Både perspektivet och det därav logiska projicerandet på golvet, plus det faktum att absolut ingenting händer ugör förträngda spår av videokonstens barnsjukdomar. Det var sånt här man kunde se tidigt på 80–talet när video fortfarande ansågs vara ett ungt, spännande medium och all slags meditativ crap kunde slinka igenom bara i egenskap av att vara på video. Att se On a Bed of Blue är som att utsätta sig för billiga utdaterade självhypnos–kassetter. Det är sånt här banker och företag köper in som utsmyckning för att ha ett uppdaterat kulturellt alibi. Eller något en karriärorienterad förstaårsstudent med en IQ över medel hade kunnat prestera under tidspress för att i arrangemang av NSB förevisa i en box på Oslo S. Att någon som fyllt 20 tar dom här slitna uttjänta greppen på fullt allvar i 2003 är överhuvudtaget deprimerande. Och så mycket mer eftersom ingenting vi inte redan vet kommer ut av det.
Jag står som sagt länge. Jag väntar på att han ska böja huvudet bakåt och se in i kameran och tala om för mig varför jag inte ska vara totalt likgiltig inför den här videon. Det gör han förutsägbart nog inte. Till slut måste jag ge upp. Jag har för fan annat att göra.