Valeria Montti Colque kommer som första exil-chilenare att representera Chile på den 60:e Venedigbiennalen 2024. Montti Colque har varit verksam som konstnär sedan tidigt 2000-tal, och är uppvuxen i Järfälla utanför Stockholm, där hon bor med sin familj. Hennes föräldrar flydde militärkuppen 1973, och kom till Sverige under den 17 år långa militärdiktaturen då tiotusentals politiskt och fackligt aktiva förföljdes, torterades, avrättades eller försvann.
Med expressiva installationer där fiktiva världar och karaktärer utvecklas och återkommer i olika verk har Montti Colque byggt upp ett gediget konstnärskap som på senare år har fått genomslag bland curatorer och på de större institutionerna. Hennes arbete berör teman som diaspora-villkoren i Sverige, rasism, moderskap och ekologi, och hämtar inspiration från myter, religion och populärkultur. Transformation och andlighet är viktiga inslag i konstnärskapet som tar sig uttryck i allt från kollektivt arbete, ritualer, performances, installationer, teckningar och muraler.
I Chile sker uttagningen till Venedigbiennalen genom en tävling organiserad av kulturdepartementet. Curatorer och konstnärer är välkomna att skicka in förslag, varefter en internationell jurygrupp väljer en vinnare. I år kantades uttagningen av missnöje och protester kopplat bland annat till att Chile får en annan paviljong än den sedvanliga på Arsenaleområdet.
Bakom det vinnande förslaget Cosmonación står Andrea Pacheco, curator baserad i Madrid, även hon del av den chilenska diasporan. Titeln utmanar idén om nationalstaten genom att iscensätta den som en geopolitisk fantasiskapelse, och det centrala verket blir en storskalig installation i form av ett berg, Madre-Montaña, omringat av videoprojektioner, keramik och en monumental duk med motiv. Montti Colque har rötter i Aymara, ett av den andinska högplatåns urfolk, och hennes verk utgår från föreställning om berget som platsen för förfädernas vila, något hon även kopplar till den svenska fjällen som hon tänker att hennes själ en dag kommer att bebo.
Den chilenska konstscenen speglar i hög grad ett klassamhälle präglat av starka rashierarkier samt utbred misogynitet, där marginaliserade grupper har svårt att ta plats i offentligheten. Valet av Montti Colque har redan stött på motstånd i chilenska medier där hon beskrivs som en främling, «la sueca». I Chile finns överlag väldigt lite kunskap om och förståelse för vad det innebär att tillhöra den chilenska diasporan i andra länder. För exil-chilenare i Sverige är detta därför en viktig händelse med stor symbolisk tyngd. Det talar om ett erkännande av diasporan som del av Chile och som utmanar den befästa nationsidentiteten.
Även i Sverige finns en skiljelinje mellan svensk historia och de diasporiska gruppernas närvaro i samhället och inom konsten. I år var det 50 år sedan militärkuppen i Chile, ändå presenterade ingen av de större konstinstitutionerna program eller utställningar som uppmärksammade minnesdagen som sällan ses som en del av svensk historia trots det avtryck som chilensk kultur har gjort i Sverige och trots den stora solidaritetsrörelsen bland svenskar på 1970-och 80-talen. Nu tar Montti Colque med sig berget till Venedig och installerar ett utrymme där våra diasporiska erfarenheter får synas och leva, för vi tillhör också detta berg.
