Tenstabaserade Éditions Ikioma är ett mycket litet förlag som vanligtvis ger ut musik på kassett. Nu har de även gett ut en bok i tabloidformat, fast med styvare papper, Björn 43 år. Titeln påminner om hur barn ofta skriver in sin ålder på teckningar, och när Björn Kjelltoft för två år sedan började teckna på post-it-lappar var inflytandet från barnteckningar påtagligt. De 100 bilder som ingår i boken är dock från det senaste året, och de flesta är gjorda på vanligt vitt papper. Kjelltoft var tidigare känd för sina aktioner, som när han pissade i Duchamps Fontän, men efter en period av pyssel verkar det nu vara teckningar som gäller.
Närheten till barnteckningar har också ersatts av ett uttryck som för tankarna till Siri Derkert eller Picasso, vars namn också nämns i några titlar. På mig gör det ett väldigt stockholmskt intryck eftersom jag främst associerar till Derkerts utsmyckning av Östermalmstorgs tunnelbanestation och Picassos skulptur Frukost i det gröna i Moderna museets trädgård. Kanske har det att göra med stämningen av offentlig plats i många av bilderna. Kjelltoft tycks ha suttit mycket med vänner och tecknat, och på bar, pratat med folk under tiden. «Jag har en vän som liknar dig» är en titel som fångar umgängeslivets tafatta födelse som en konstnärlig situation. Men jag vet inte om det egentligen är det sociala som är grejen. Kanske är det snarare den vardagliga blicken som är det avgörande, den som försöker fördriva tiden på roligaste vis, en synförmåga som i sig är ett slags muntert djur.
Det finns en spänning i teckningarna också. Linjerna är grova, som om de huggits i sten, men tyngden upphävs av att kropparna verka befinna sig i ett rum där gravitationen inte är så påtaglig. Inte så att de flyger, men de är helt obesvärade av tyngden. Och när de inte är det löser de det. En bild visar ett par män som för fram sina jättelika organ på rullatorer. En går på knä och ser väldigt glad ut, närmast lycklig. Det måste inte vara så svårt, livet. Inte konsten heller. Det gäller bara att skaka bort den skolade konstpersonen från sitt seende. Som dadaisterna när de ville skilja konsten från den estetiska attityden och avslöja betraktaren som den borgarbracka hen egentligen var. I sina bästa stunder gör Kjelltoft något liknande för oss idag.
