Under hösten ägnade KRO:s medlemstidning Konstnären ett helt nummer åt de högerextrema hot som dagligen riktas mot konstnärer och kulturutövare i Sverige. Kunstkritikk tog upp ämnet och skrev om numret här. Nu går KRO/KIF, Författarförbundet och Svenska PEN samman för att motverka problemet. I morgon inleds samarbetet med en offentlig manifestation på Kulturhuset, till stöd för de konstnärer och författare som hotas. Medverkar gör bland andra kultur- och demokratiminister Alice Bah-Kuhnke, och konstnärerna Dror Feiler och Elizabeth Ohlson Wallin, som berättar om sina erfarenheter av att utsättas för hot och trakasserier.
Bakom initiativet står Anders Rydell, journalist och redaktör för Konstnären.
– Att vi är på Kulturhuset har ett tydligt syfte. Det ligger utanför den traditionella konstarenan, samtidigt som det ligger nära den politiska makten – kulturdepartementet och Rosenbad är ju bara ett stenkast bort, säger han till Kunstkritikk och förklarar att syftet med manifestationen främst är att få gehör från politiker och rättssamhälle.
– Konstnärer och författare är mer utsatt än politiker och journalister, som ofta har en redaktion, organisation eller myndighet i ryggen. Men vi vill visa att konstnärer inte heller är ensamma, och tillsammans försöka få gehör hos polis och rättsväsende, samt på politisk nivå.
Samarbetet som förbunden inleder är långsiktigt, och utöver flera seminarier under året kommer en arbetsgrupp att tillsättas. Däri ingår redan Anders Rydell själv, Gunnar Ardelius från Författarförbundet och Svenska PENs vice ordförande Martin Kaunitz. Målet är att ta fram en gemensam handlingsplan för hur hoten kan bemötas, samt hur de som är utsatta ska kunna hjälpa och stötta varandra.
– En sådan plan finns inte idag, säger Anders Rydell.
OKÄND HOTBILD
Ola Larsmo är författare och ordförande för Svenska PEN. Att han själv inte ingår i arbetsgruppen menar han beror på att Martin Kaunitz är förläggare, och att förlagsbranschen är en del av kulturlivet där hoten har tilltagit. Det vill Svenska PEN synliggöra.
– Den latenta hotbilden i kultursektorn är inte känd. Man känner möjligtvis till hoten mot Lars Vilks, men hotbilden är större än så, säger Ola Larsmo till Kunstkritikk.
Att en av de annonserade deltagarna under lördagen är kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunhke, menar han är positivt.
– Vi hoppas på ett gensvar från politikernas sida, säger han och förklarar att sammanslutningen ska ses som en första början på arbetet att fästa uppmärksamheten på de tilltagande hoten mot konstnärer och författare.
– Internationellt ser PEN hur författare upplever en inskränkt yttrandefrihet, och här hemma anser vi att den svenska polisen inte har tagit hoten på allvar, fortsätter Ola Larsmo och förklarar hur både Svenska PEN, KRO och Författarförbundet har noterat tilltagande hot mot sina respektive medlemmar.
– Därför behövs det en större och djupare diskussion om hatbrott, eller «hate speech», säger han och hänvisar till att folkmord och massakrer av olika slag alltid har en språklig förberedelsefas.
– När vissa sätt att uttrycka sig på etableras viralt eller medialt, blir de alltmer legitima.
HOPPFULL TILL INITIATIVET
En av de konstnärer som kommer att berätta om sina erfarenheter på lördag är fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Hon reagerade med lättnad på sammanslutningen.
– Det har ett symboliskt värde att det är någon annan som samlar ihop konstnärer. Sedan hoppas jag att det här kan synliggöra hotbilden inte bara för ordningsmakten, utan även för allmänheten. Det är inte helt problemfritt. Men har jag makten att ställa ut så kan jag även berätta.
Det är just vad Elisabeth Ohlson Wallin gjorde då hon, i samband med hot som följde på hennes fotomontage Kungamiddagen (2012), sammanställde alla hot i en bild, som sedan visades under utställningen SATIR på Galleri Kocks i Stockholm 2013.
– Det vår då som hoten var som starkast, efter kungabilden, säger Ohlson Wallin, som menar att fast hon upplevde bombhot redan på åttiotalet, så är det ett annat klimat idag.
– Då reagerade samhället, idag frågar man sig varför konstnärer ska vara så besvärliga.
Ändå ser hon en positiv förändring i och med konstinstitutionernas interna synliggörande av situationen.
– Nu när jag ska visa en retrospektiv på Eskilstuna Konstmuseum utredde museet inte säkerheten på grund av verkens värde, utan med anledning av min historia – de utredde allmänhetens säkerhet i museet.
För Ohlson Wallin är det viktigt att konstutövare och publicister särskiljs.
– De har en annan makt än konstnärer. Däremot är det viktigt att konsten som uttryck betraktas som likvärdig med annan media. Annars blir konsekvenserna självcensur, säger hon och förklarar att hon själv inte har gjort några större verk sedan Kungamiddagen.
– Jag har gjort en bok om Sverige. Jag har varit trött, men visst, nu börjar det komma tillbaka kraft.
FÖRBUND SOM SAKNAS
Dramatikern Nasim Aghili tycker att det är talande att varken Teaterförbundet eller Dramatikerförbundet ingår i sammanslutningen. Hen menar att detta pekar på hur det ser ut i olika delar av kulturlivet.
– När min föreställning Marken brinner inte kunde fortsätta spela på Ung scen/öst på grund av just arbetsmiljöskäl efter rasism i salongen, kom inget uttalande från Teaterförbundet, säger Aghili till Kunstkritikk.
Anders Rydell redogör för hur samarbetet kommit till stånd:
– Det finns många olika grupper av kulturarbetare som skulle kunna ingå i detta samarbete. Manifestationen är starten för ett arbete med att ta fram en beredskapsplan för organisationerna, säger han och förklarar att anledningen till att KRO/KIF, Författarförbundet och Svenska PEN inledde ett samarbete var att de såg att deras medlemmar hade samma problem när de utsattes för hot.
– De har sällan något sammanhang eller organisation i ryggen som kunde, eller var villiga att hjälpa dem – eftersom de i regel aldrig har en anställning. Istället leder hoten ofta till att till exempel museer inte våga ställa ut deras konst. Men hoten riktar sig också mot konstnärerna som individer, och det är detta som vi vill komma åt.
Enligt Jaan Kolk, förbundsdirektör för Teaterförbundet, har frågan varit uppe inom ramen för förbundets del av samarbetsorganisationen KLYS, men han känner inte till det specifika initiativet.
– KRO/KIF, Författarförbundet och PEN har väl valt att få manifestationen till stånd, vilket går snabbare än att koppla in så många som möjligt, säger han till Kunstkritikk och tillägger att det stämmer som Anders Rydell säger; att en scenkonstnär eller dramatiker ofta har en organisation eller ett arbetslag i ryggen, till skillnad från bildkonstnärer som tenderar att arbetar själva.
– Vi har också ett gott samarbete med arbetsgivare i denna fråga, vilket var fallet med Ung Scen/Öst och Marken brinner i höstas. Där hade vi kontakt med den lokala avdelningen som meddelade att de var nöjda med hanteringen av frågan. Vi hade alltså ingen direkt kontakt med Nasim Aghili själv.
På frågan om det uteblivna uttalande som Aghili nämner, svarar Jaan Kolk att frågan uppmärksammades i höstens nummer av Teaterförbundets medlemstidning Scen & Film.
– Det är ett sätt att uppmärksamma frågan, säger han och understryker att Teaterförbundet gärna skulle ingå i ett vidare samarbete kring frågan om yttrandefrihet och hot, men att han ser att det på naturligast väg skulle ske genom KLYS.
– Jag är övertygad om att det finns en samsyn förbunden emellan, om att det här är viktigt.
POLISEN KAN VARA ETT HOT
För Nasim Aghili är det viktigt att även lyfta fram att polisen också kan vara ett hot. Under hösten upplevde hen poliser som uttalade sig om hens verk och offentligt tog ställning mot det, trots pågående utredning efter polisanmälan om hets mot folkgrupp.
– Att polisen tog ställning officiellt och att enskilda poliser uttalade sig hotfullt om mig som konstnär gjorde att jag inte kunde vända mig till polisen när jag utsattes för ytterligare hot. Polisen är inte alltid neutrala och demokratiska, den erfarenheten delar jag tyvärr med många andra konstnärer, säger Nasim Aghili, som nu hoppas på att liknande manifestationer och initiativ kan uppmärksamma problemet. Hen önskar också att samtalen ska ta upp och belysa fler odemokratiska röster i samhället.
– Det kan vara farligt att bara fokusera på de som anonymt ägnar sig åt de mest extrema hoten, utan att se hur de direkt eller indirekt samverkar med konservativa eller rasistiska politiker, ledarskribenter, poliser och andra makthavare, säger Nasim Aghili och tillägger att dessa samtal också borde inkludera de för lite uppmärksammade hoten mot journalister.
VIKTIGT ATT MOBILISERA
Henrik Arnstad, som bland annat har skrivit boken Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia (2013), utgör tillsammans med historikern Helene Lööw lördagens panel. För honom är det viktigt att sammanslutningen resulterar i en allomfattande mobilisering.
– Den egna gruppens organisation är bra, men i förlängningen måste vi alla gå samman, säger han till Kunstkritikk och understryker en skillnad mellan publicister och ordningsmakt å ena sidan, och konstnärer eller forskare å den andra.
– När publicister och ordningsmakt försöker upprätthålla ordningen genom att hålla fast vid opartiskhet och yttrandefrihet, så får de mordhotade konstnärerna och forskarna lära sig att hålla käften.
Enligt Henrik Arnstad bör betydelsen av den parlamentariska rasismen, det vill säga Sverigedemokraterna som tredje största riksdagsparti, lyftas fram och påvisas tydligare.
– Knasnazister och jihadister saknar SD:s organisation och utgör därför inte ett lika stort hot. Ändå är det nazism och jihadism som benämns och döms ut medialt, säger han och förklarar hur manifestationen på Kulturhuset därför är livsnödvändig. Även han nämner värdet av kulturministerns närvaro.
– Staten är en del av det här och jag hoppas att vi här kan påverka det statliga rättsväsendet.
Ola Larsmo är öppen till att sammanslutningen växer.
– Vill fler grupper med liknande problem vara med och lyfta frågan är det desto bättre. Men någonstans måste man börja, säger han och understryker att lördagens arrangemang är första gången det sker en offentlig diskussion kring det högerextrema hotet mot kulturutövare.
