På få platser odlas friheten så konsekvent som inom den fria konstutbildningen. Den konstnärliga friheten är i själva verket essensen i en liberal idévärld, liksom den akademiska friheten är grundläggande för hela högskolesektorn.
Därför höjde vi på Kungliga konsthögskolan på ögonbrynen när de borgerliga tankesmedjorna Timbro och Oikos i höstas presenterade ett liberal-konservativt idéprogram inför riksdagsvalet 2026. I avsnittet om kultur och civilsamhälle återfinns nämligen formuleringen: «Kungliga Konsthögskolan stöps om. Kungliga Konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur.»
Formuleringen är häpnadsväckande, inte minst eftersom samma idéprogram inleds med ett starkt försvar för friheten som en omistlig rättighet.
Idéprogrammet måste förstås i sitt politiska sammanhang. Dess rubrik Tidö 2.0 syftar på Tidöavtalet, det avtal som den svenska högerregeringen ingick med Sverigedemokraterna 2022 för att säkra regeringsmakten. Avtalet omfattade flera politikområden, däribland kultur, med löften om att värna armlängds avstånd och kulturlivets oberoende.
I praktiken har Tidöavtalet hittills varit betydelselöst för Kungliga Konsthögskolan. Små ökningar av forskningsanslagen har ätits upp av inflation och kraftigt höjda hyror, vilket i realiteten försämrat våra ekonomiska villkor. Någon verklig satsning på kultur eller högre konstnärlig utbildning har vi inte sett röken av.
När kulturen nu plötsligt ges en mer framträdande roll i Tidö 2.0 så är det desto mer anmärkningsvärt att ett långtgående ingrepp i en konstnärlig högskolas självständighet formuleras så lättvindigt. Vad betyder det att Kungl. Konsthögskolan ska stöpas om?
Begreppet «klassisk konst» definieras inte. Ordet «stöps» för tankarna till gjutning, kanske i brons. Vi erbjuder i dag en uppskattad bronskurs, men lade ned vår egen bronsverkstad för fem år sedan av ekonomiska och arbetsmiljömässiga skäl. Syftet med kursen är dock inte att utbilda i någon särskild stil, utan att ge materialkunskap som studenterna fritt kan använda i sin konstnärliga praktik.
En annan möjlig tolkning är att man avser ett klassicistiskt konstideal. Det skulle innebära en återgång till 1800-talets normer – en tradition som redan då mötte hårt motstånd från konstnärer själva. Franska realister och impressionister som Édouard Manet och Claude Monet, liksom svenska konstnärer utbildade vid Konstakademien i Stockholm, opponerade sig mot akademins ideal.
Det var inga obetydliga namn. Carl Larsson, Anders Zorn, Ernst Josephson och Karl Nordström var bland dem som bildade gruppen Opponenterna och som 1886 grundade Konstnärsförbundet i protest mot Konstakademins klassiska undervisning. Samma år skrev Josephson att den akademiska konstutbildningen motverkade konstnärlig frihet och självständighet.
I dag hör Carl Larsson, Anders Zorn och de andra «opponenterna» till Sveriges mest folkkära konstnärer men i sin samtid var de radikala förnyare som kämpade för konstnärlig frihet. Idag betraktas de som klassiska men deras hållning lade grunden för den modernistiska och demokratiska konstsyn som samtidskonsten vilar på.
Att skapa fritt är i dag en självklar utgångspunkt i undervisningen vid Kungliga Konsthögskolan, liksom på många andra konstutbildningar. Studenternas valfrihet, individuella handledning och mångfalden av metoder gör detta möjligt. Som högre utbildningsinstitution verkar vi inom ett system där akademisk och konstnärlig frihet är själva förutsättningen för legitimitet i ett demokratiskt samhälle.
Att «stöpa om» Kungliga Konsthögskolan enligt ett snävt och odefinierat konstbegrepp skulle därför inte bara innebära en historisk tillbakagång, utan också ett direkt avsteg från principen om konstnärlig och akademisk frihet.
Det yttersta som står på spel är inte en Kungliga Konsthögskolans inriktning, utan principen om fri kunskaps- och konstproduktion i ett demokratiskt samhälle. Konstnärlig och akademisk frihet är inte privilegier, utan förutsättningar för ett öppet offentligt samtal.
De kan inte «stöpas om» utan att något grundläggande går förlorat.
– Sanne Kofod Olsen är rektor för Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
En tidigare version av denna text har publicerats på Kungliga konsthögskolans hemsida.