En avgångsutställning är ett ganska eländigt kritiskt objekt eftersom den ofta inte är en sammanhållen utställning, utan bara ett antal studenter som ställer ut i samma lokal. I år är de inte mindre än 25 stycken som examineras från Konsthögskolan i Stockholm, och ändå får utställningen, som äger rum på Konstakademien på Fredsgatan, en samlad glädjande effekt – ungefär som om verken hade resignerat inför världsläget och gav uttryck för hur kocko man känner sig. Men i det uppstår också känslan av att något nytt kan hända; många verk tycks dessutom vilja finna en förbisedd aspekt av verkligheten, som just därför ännu inte har förflyktigats i representation eller abstraktion.
Joakim Havaas verksvit Pelle känns emblematisk för sammanhanget. I tre verk inventerar han samma outhärdliga torftighet som Kjell Höglund sjunger om i Man vänjer sig (1974): «Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst / Kan inte äta dricker kaffe åker buss till jobbet / // Man stirrar bara tomt och pratar strunt och skrattar till / Men man vänjer sig / Man vänjer sig». Detta gestaltar Havaas genom en bricka färdiglagad mat i papier maché, en oljemålning där en naken Pelle sitter i fåtöljen med en bärs i handen och runkar lojt till porr; och en liten bronsskulptur (20 x 13 cm) som visar Pelle så insjunken i fåtöljen att bara benen sticker upp.
Havaas är intresserad av psykologin i den där livsföringen och hur behovet att uppleva att man behärskar situationen visar sig. Vilket inte är lätt i ett arbetsliv utan annat mål än att man ska överleva för att kunna jobba en dag till i ett system som inte tillåter en att förstå det vettiga i sin roll i samhället. Jag tror det är den irrationaliteten som Havaas vill hitta en psykologisk logik för, och kanske är det reaktionen på den logiken som kommer till uttryck i ett porträtt av en man med flätor som gör en förvånad, äcklad och tom grimas framför ett litet människoben som han har på gaffeln. Bakom honom hänger ytterligare porträtt där han gör tydliga miner, som om han aldrig hade lärt sig att inte ge uttryck åt sina reaktioner i ansiktet.
Flera verk behandlar 1900-talet antingen en period av omdömeslöst förhärligande av människans förmåga att ordna sin kollektiva situation, eller som ett förlorat arv som dras i smutsen av clowner. Philip Dufva tar upp Le Corbusiers (1887–1965) idé om «den strålande staden», urbanism som social reformism, i en serie gängliga, krokiga stående betongskulpturer som kontrasteras mot liggande räta metallbalkar. De ser så sköra ut, de där betongvarelserna, där de tillsynes rör sig genom kvarlämningar av en visionär mänsklighet som blivit väldigt främmande.
Liknande kopplingar mellan formgivning och ideologi finns i Erik Thörnqvists behandling av några modernistiska liggstolsklassiker, som han rest upp och gett armar och ben. Av någon anledning ser jag framför mig bilden av viktiga politiker från den tiden, och de faktiskt infantila ledarna vi i västvärlden har idag. Skulpturerna ser ut att vara roliga, men de ger mig känning av kramp i hjärtat.
Frida Peterson har gjort en remake av ett tegelaltare av en annan arkitekt, Sigurd Lewerentz (1885–1975), utfört i papier maché och kartong. Det är någonting så vackert över det, över att hon använt kartong som jag föreställer mig låg och skräpade i ateljén. Allt det som jag tycker är kitschigt, högtidligt och sentimentalt i Lewerentz kyrkoarkitektur får här något nära och milt över sig. Verket kombineras med sjöfåglar i samma material, som sitter på altaret och sprider sig i rummet. Kanske kan historia bli samma sak för oss som för de där fåglarna – kanske vore det befriande.
Ksenia Pedan visar ett verk som jag inte förstår mig på, men gillar. Det heter Letter of Complaint och består dels av en räcka köksskåpsluckor, som tycks mig sitta upp och ner, och ovanför varje sådan enhet finns en tafflig abstrakt målning i amerikansk efterkrigsstil. De är som grimaser även de, med attityden «ska du klaga på det här också?» Otack är världens lön och skit på dig. Som sagt, jag påstår mig inte förstå verket, men uppskattar det mycket. På något sätt är det både apart och mitt i prick i utställningen.
En situation där samhället har avsagt sig all meningsfull funktion utöver att leverera arbetskraft för att öka tillväxten har på senare år kompletterats av insikten om klimatkatastrofen. Nu har dessutom AI-teknikens explosionsartade utveckling tillkommit. Den kommer säkerligen att förändra villkoren för konst och humaniora och en hel del andra saker i samhället. I katalogen jämför studenten Carl Henry Ek den hjälplöshet han känner inför ett samhälle styrd av en helt oöverskådlig teknologi med den han kände under en seglats över Atlanten då han badade i havet, 7 dagar bort från land och 5000 meter ovanför botten. Han har visar en portal av tre bildskärmar där vad jag tror är gamla undervattensvideoklipp kombineras med bilder som AI-genererats utifrån de förra, utan att någon påfallande skillnad märks. När man ställer sig i portalen ser man dem mest i ögonvrån, hör ett svagt ljud av vatten och känner sig som om man låg i havet och tittade upp – fast här ser man istället ut över utställningen. Det är en obegripligt märklig upplevelse, och ändå så fullständigt ordinär.
En reaktion på den där situationen tycks vara att försöka komma åt verkligheten på andra ställen än de offentliga. Många har jobbat med ljud – även en målare som Ebba Svensson har uppfattat sig jobba med brus i sina torr-pastell-tavlor. Det synliga framträder där som bakom en hinna, och min första association var till trädgårdar där växter avsöndrade en tung, giftig doft. Min nästa iakttagelse var att formerna, hyfsat igenkännbara träd och växtlighet, inte verkade ha några baksidor. Det är som om blicken är på väg in i ett rum där allt är upplöst i atomsvärmar, ett kontinuum utan fram och baksida – det som verkligen är, är inte formerna, utan vibrationerna mellan atomerna, vilket i måleriet turneras som relationen mellan färgerna, kanske mellan varje målerisk gest. Det manifesta är inte det verkliga, utan det är det oregerliga mellan dem, bruset, som vi måste komma till. Aron Agélii blåser in luft i en ledstång för att visa hur den låter, medan Jesper Vesterlund har mätt ljuden i ett rum i huset, lokaliserat punkter där olika ljud möts, förstärkt dem och komponerat om dem så att man kan röra sig i rummet som i en ljudmateria – ungefär som i Ebba Svenssons bilder.
Andra har sökt den där realiteten i det intima. Charlotte Landelius har gjort ett fascinerande verk som består av en hängande konstruktion av galgliknande ribbor, på vilka hon hängt hinkar och upp- och-nedvända skepp med en väldigt tygig textur. Jag tittade länge på det innan jag såg skeppen – de såg mer ut som amorfa tygstycken, eller kanske underkläder som hängde på tork. Intimhygien som råkar ha hängts ut i ljuset. Både skeppen och några annorlunda objekt är båda väldigt konkreta, men de som jag inte riktigt kan identifiera har lite mer realitet och sårbarhet än skeppsrepresentationerna.
Även Linnéa Ndangoya Palmcrantz och Lisa Forslund verkar vilja komma åt själva erfarenhetens kärna genom att borra i intimiteten. Ndangoya Palmcrantz verk kretsar kring relationen till en hiv-smittad mamma, medan Forslund har gjort en kortfilm om en parrelation som förefaller mig rätt jobbig. Bägge två excellerar i realism (Forslunds dialog är anmärkningsvärt «sann») och verkar närma sig någonting nästan outhärdligt verkligt som håller på att driva en till vansinne. I det bemålade plastskynke som bildar det trånga rum där filmen visas, syns ändå att det nog finns något befriande i den direktkontakten. Precis som utställningen i stort är det märkligt hoppingivande.
