Sedan sina tidigaste fotoserier på 1970-talet har Cindy Sherman konsekvent lyft fram det som redan finns där. Hon har iscensatt sig själv i olika roller framför kameran, och – i enlighet med tidens psykoanalytiskt influerade lingo – gjort sig själv både till objekt för en manligt kodad blick, och till bärare av den manliga blicken.
Bilderna har på ett fascinerande sätt byggt på det faktum att de är «kopior utan original». Inte parafraser på filmscener, fotografier eller målningar som finns, utan som bilder av generiska framställningar som cirkuleras om och om igen. Kvinnan som offer, kvinnan som förtäckt pinupa, konventioner som blivit så naturaliserade att de passerar obemärkt. Detta har Sherman undersökt med små gester, som i hennes Untitled Film still (1978), eller mer tydligt överdrivet och groteskt, som i hennes efterföljande konsthistoriska approprieringar.
Överdriften och det groteska är det som bär den serie textila vävar som har visats på utställningar världen över de senaste åren och nu ställs ut på Fotografiska i Stockholm. Förlagorna kommer från det flöde av selfies som Sherman lagt ut på Instagram sedan 2017 och där hon experimenterat med olika filter som transformerat hennes nuna till… ja, jag vet inte vad jag ska kalla det!
Om det är en konstnär som verkligen «har rätt» att ta sig an selfies på sociala medier så är det väl Sherman. Det är en bildverklighet som på ett barockt sätt accelererat den logik med upprepningar och förvridna skönhetsideal som var bärande redan i den analoga eran. Med en närmare koppling till våra nervbanor. Om hennes selfies är monstruösa så är det för att maskineriet som producerar dem är monstruöst. Det är skickligt att lyckas göra bilder som är «för mycket» i den kontexten.
En nyhet är att Sherman för första gången arbetat i ett annat medium än fotografi. Den första idén var att dra upp selfisarna till monumentala fotografier, men de hade för låg upplösning. Det fungerade däremot perfekt med vävarnas grövre pixelsystem. Verken har också en påtaglig materialitet där de olika textila strukturerna förstärker bildernas kombination av uppskruvad glamour och oformlig köttighet. I utställningspresentationen drar man växlar på att Sherman har fört över flyktiga digitala bilder till en konsthistoriskt tung tradition – gobelängen. Det känns möjligen lite skolboksaktigt.
Jag har alltid tyckt att Sherman är bäst när hennes fotografier ligger nära det uttryck hon undersöker, som i Film stills eller några av hennes verk från tidigt 1980-tal. Hennes iscensättningar av konsthistoriskt måleri är plattare, det blir för mycket charader.
Så blir det också på Fotografiska. Här finns ingenting av det iskalla betraktandet av patriarkal sadism, eller av det spel med narcissism och voyeurism som genomsyrar många av hennes starkaste bilder. Men det finns något fånigt och komiskt över de nya verken som jag gillar. En känsla av att konstnären har varit på synnerligen gott humör när hon gjort dem. This is what you get. Är det effektivt? Är det kritiskt? Jag vet inte. Lite som att begå lustmord på en zombie.