Hur länge ska vi behöva protestera mot detta?

I can’t believe I still have to protest this fucking shit. Skiten är att behöva räkna antalet kvinnliga referenser som nämns i texter av eller om en konstnär.

Moderna museet visar nu en utställning med den amerikanska konstnären John Baldessari. Jag har sett den och jag skulle kunna ha skrivit om:

– John Baldessaris förhållande till konceptkonsten.

– Allegorins betydelse i hans arbeten.

– Paradoxen som grepp i hans verk.

– Hans kritik av inrotade transcendentala sanningsanspråk i konsten.

– Huruvida I Will Not Make Any More Boring Art (1971) är rolig eller inte.

– Varför videon Baldessari Sings LeWitt (1972) ÄR rolig.

– Huruvida hans måleri ska betraktas som anti-måleri eller inte.

– Varför målningen Bird #1 som finns med i utställningen är en viktig nyckel till hans verk från mitten av 1970-talet och framåt.

– Hur begreppen collage, montage och appropriering fungerar i hans konst.

– Huruvida Baldessaris konst mest är av historiskt intresse eller har en sprängkraft än idag.

Det tänker jag inte göra. För här handlar det om ännu en man som uteslutande refererar till andra män. En egenhet som understödjs av museet. Inte EN enda av de referenser Baldessari själv nämner i sina tiotalet texter i katalogen är kvinna. Det här skulle ju kunna ha kommenterats på något sätt av museet, en diskret brasklapp nånstans. Tvärtom, museets tre katalogförfattare – alla kvinnor, ifall någon tycker att det spelar roll här ­– pepprar på i samma anda. FYRA kvinnliga referenser nämns i deras tre texter – Alison Knowles, Lee Bontecou, Lee Lozano och Barbara Bloom. Annars är det som vanligt: D, W, R, P, K, S, L-S, G, E, H, W, R, S, W, S, F, K, O, A, B, G, H, K, W, S, S, D, H, R, D, H, G, L-S, M, C, S, W, S, W, W, M, B, G, M, H, D, M, W, B, H, C, P, P, W, J, G, B, M, S, R, C, F, W, R, A. Jag kan ha missat någon. Over and out.