Skissernas museum i Lund, vars samling består uteslutande av skisser och modeller till offentliga verk, är ingen lätt plats för en tillfällig utställning. I salarna möts besökaren av ett gytter av former, färger och uttryck, från små teckningar till enorma skulpturer och färgglada målningar. Så när Konsthögskolan i Malmös femton masterstudenter ställer ut här – i två omgångar – hamnar deras verk tyvärr i lite motvind.
Å andra sidan går det att leka med dessa förutsättningar. I museets stolthet – den svenska salen med skulpturer på podium och salongshängning hela vägen upp till det höga taket – stod under den första utställningsomgången en liten vit flyttlåda målad med gråa marmoreringar. Ida Brockmans skulptur var i realiteten en billig kartong och det var lätt att tro att personal strax skulle bära iväg den till ett förråd. Det som verket sa om kontrasten mellan marmorns skönhet och beständighet kontra den kortlivade kartongens nyttovärde bidrog till att sätta en ton som var lite tvär.
Samma energi finns i Ann Sofie Djernis två kolteckningar på duk och tidningspapper som nu under den andra utställningsomgången visas i det mexikanska rummet, inte långt från Diego Riveras skisser. Djernis skriver i utställningstexten att det är ett viktigt rum, men att hon känner ett avstånd till det narrativa och propagandistiska anslaget. Hennes fyrkanter i kol, uppbyggda som överstrykningar, känns som en självsäker vägran och kastar ljus på förväntan att konsten alltid ska svara på något.
Under en första utställningsomgången visades Jens Alfred Raahauges ödsliga målning av en modernistisk byggnad i samma rum. Hos honom finns samma undanglidande tema, motivet och det tjocka färgpåläggningen känns som en inbjudan att glömma bort tid och rum.
En avgångsutställning är ofta en plottrig historia där man inte kan förvänta sig helhetsbilder, men på Skissernas museum tycker jag det hela känns väl mycket som en rad teasers. Ibland helt enkelt för att verken är så små.
Jag hade exempelvis gärna sett mer av Cornelia Hermansson, som under den första utställningsomgången visade en liten vinröd målning med en svepande form som bara anas i mitten. Jag tycker även mycket om Carin Alegre Castegrens målning som visades samtidigt. Den hade en annan färgskala än Hermanssons, men en liknande känsla av bildytan som en tunn, vibrerande hinna. Castegrens komposition i blekt aprikosa linjer var fint placerad, då formspråket framstod som ett eko av konturerna i Henry Moores stora studie i gips.
Filmerna visas mer avskilt och fristående från samlingen. Både Karolina Bergman Engmans silhuettartade film om en sömnig färja mellan Stockholm och Tallinn, och My Sjöbergs film om ett antal palmer som på 90-talet köptes in för att piffa till en strand i Helsingborg, blickar tillbaka mot något som varit. Bergman Engmans film visas just nu, Sjöbergs under den första utställningsomgången. Då kunde man även se Irene Kaltenborns film om den utdöda Garfågeln, som balanserar smart mellan dokumentärt berättande och suggestiv längtan. Kaltenborn visar inte bara hur vi tar hand om våra utdöda, utan lyckas också säga något mer allmängiltigt om oåterkallelig förlust.
Ett annat tema var tystnad i olika skepnader. I den första utställningen visade Alice Ryne ett nattuksbord i femtiotalsstil där den utdragna lådan är fullproppad med jord, vilket fick mig att tänka på någon som försöker prata med en hand för munnen. Under den andra utställningen återkommer temat hos exempelvis Amanda Moberg och Stella Sieber. Mobergs glesa och bleka textilväv Struktur av förlorade ord (2024) har placerats på golvet som om den vore för svag för att hängas upp, medan Siebers svarta lådor med bjällror inuti – som man inte kan komma åt och bara se som reflektioner i speglar – hänger utanför den mäktiga Birgit Rausing-salen. Smart och snyggt, och skönt med ett verk som bara betonar det visuella.
Juju Bentos installation, där han har försökt översätta rumsliga perspektiv till grafer med stora utskrifter hängandes på metallställningar, har en liknande professionella aura. När jag bestämmer mig för att jag inte måste förstå, uppskattar jag hur det hela verkar bottna i konstnärens försök att begripliggöra för sig själv, inte imponera på besökaren.
Ett annat verk som visas just nu, och som likt Bentos inte stryker betraktaren medhårs, är Oda Haugeruds installation som visas i hissen: en skärmdump av ett Youtube-klipp från ett «rage room» och ett ljudspår där konstnärens pappa spelar munspel och «en AI-röst föreslår att elektrikern blivit vår tids cowboy». Verket är över fyra minuter långt, men jag hör aldrig hela då museet bara har två våningar och ett pensionärsgäng vill åka med. Hissdörrarna öppnas och jag kliver ut och låtsas som ingenting.
Mellan våningarna hänger också Anton Kais små svartvita fotografier för sig själv i trappan. Självporträtt och komiska experiment med enkel rekvisita, som en ensam tand i en mun. Det känns old-school och ambitiöst; ett ärligt försök att finna en egen väg.
Innan jag lämnar museet ser jag Kristyan Nicholsons mekaniska struktur i foajéns fönster. Verket består av en pappersblomma vars knappt synbara rörelser drivs av solpaneler på taket, som en heliotropisk växt som följer solen. Det framstår som ett teknikexperiment, och upplevs nog bäst av de som jobbar i entrén hela dagarna.
Studenterna har inte haft ett lätt uppdrag med att välja ut verk till de här glesa utställningarna, men några tendenser går ändå att skönja. Hellre än att ägna sig åt det biografiska eller aktivistiska gräver de i konstnärliga medier och ställa den helt normala frågan: vad kan jag som konstnär hålla på med? I den mån de försöker besvara frågan i praktiken hellre än genom att formulera teorityngda texter så är det välkommet. Men det verk som verkligen pekar mot framtiden tror jag är kaoset i hissen. Det var kanske inte trevligt, men jag kände samtiden stryka mot min hud.
