Tom of Finland har som fenomen inom den finländska populärkulturen gått från den förbjudna subkulturens hemliga ikon till en erkänd serietecknare och illustratör, för att idag återfinnas som ett lite kittlande objekt för hushållsprodukter i form av frimärken, påslakan, grytlappar och kaffe riktade till den stora allmänheten. Toms skapare, Touko Laaksonen (1920–1991) och hans liv är också föremål för en aktuell filmdramatisering och även en musikal är under produktion. Det är inte för inte som Tom numera kallas för den nya Mumin.
Den nu pågående presentationen av Touko Laaksonens erotiska bilder på Helsingfors Konsthall expanderar fenomenet in i en konstdiskurs, där bilderna ställs fram för granskning i ett traditionellt utställningsformat, kuraterad som en retrospektiv konstutställning.
Mängden anekdoter, berättelser, symboler, tolkningar och konnotationer som omger fenomenet Tom of Finland är massiv, och de olika skikten av betydelser gör en traditionell analys av bilderna omöjlig. Kanske är det inte heller det mest önskvärda sättet att närma sig hans verk. Men det betyder inte att det är tillräckligt att likställa Tom of Finland och Touko Laaksonen, så det som ofta görs i den allmänna diskussionen. Laaksonens egna uttalanden om sitt arbete utgör den främsta källan även för de flesta försök till fördjupade teoretiska, historiska eller estetiska analyser.
Ur ett finländskt perspektiv var berättelsen om Tom of Finland länge dold, och de som hade hört om honom var övertygade om att artistnamnet egentligen inte hade något med landet att göra. När Ilppo Pohjola 1991 gjorde den första dokumentären om Tom of Finland trädde Laaksonen fram som en åldrande herreman, bosatt i hörnet av Lönnrotsgatan och Fredriksgatan i Helsingfors, fortfarande upptagen med att teckna sina och andras erotiska fantasier. Ganska snart efter intervjun avled han i lungemfysem 71 år gammal. I de finländska populärkulturkretsarna hann han 1990 ta emot Puupää-priset som framstående serietecknare, med ackompanjerande utställning på MUU-galleriet.
Utställningen på konsthallen beskriver rum för rum Laaksonens livshistoria, och de olika faserna i hans produktion, fram till de sista årtiondena i livet då den var väl etablerad inom särskilt den amerikanska gaykulturen men även vidare internationellt. Instiftandet av Tom of Finland Foundation 1984 i samarbete med Durk Dehner hade möjliggjort kontrollen av distributionen och arkiveringen av Laaksonens arbeten, och verkar sedan dess med bas i Los Angeles för att sprida dels information om Tom of Finland, men även en tolerans och ett erkännande av den erotiska konstens betydelse.
Den finländska receptionen av Tom of Finlands bildvärldar är tätt sammanflätad med den lagstiftning kring avvikande sexuellt beteende som reglerat samhällsmedborgarna fram till nyligen. När den svenska lagstiftningen redan 1944 avkriminaliserade homosexualitet, skedde detta i Finland först 1971. Sjukdomsklassifikationen stod dock kvar fram till 1981 och inte förrän 1999 upphävdes strafflagens paragraf om förbudet mot uppmaning till homosexuellt beteende. Detta gör att Laaksonens bilder får ett starkt historiskt drag och är förankrade i en samtidsskildring både till sin utformning och till sin existens.
Det intressanta med utställningens historiska narrativ är att se hur Laaksonens utvecklade sina bildvärldar dels i relation till sin egen person och dels i relation till den omgivande världens olika skikt. Den personliga utvecklingen går från studentskrivningar i Åbo, studier på reklamskola, deltagande i fortsättningskriget med avgörande konsekvenser genom sexuella erfarenheter, studier vid Sibelius Akademin, ett 28 år långt parförhållande med Veli Mäkinen och ett yrkesliv inom reklamvärlden.
Kontakten med den amerikanska gaykulturen knöts redan 1953 via den till bodybuildingtidning kamouflerade, erotiska tidskriften Physique Pictorial, där artistnamnet först togs i bruk med hänsyn till Laaksonens privata sfär. Från och med att samarbetet befästes är bilderna direkt anpassade till en amerikansk publik, även om konnotationerna till Finland finns kvar genom bland annat klichéartade naturskildringar och komprimerade bastuscener.
Navigerandet mellan det tillåtna och kriminaliserade inom den visuella kulturen syns i utställningen främst i serier av vitriner med skisser och urklipp från reklamvärldens tidskrifter och allmän dagspress. De tidigaste teckningarna distribuerades i små kopierade upplagor som gick hand ur hand. Tidskriftsvärldens växande visualitet gav material för utvecklandet av modeller och förebilder, kollage och skisser som idag ses som konstverk i egen rätt i den samling av 3 – 4000 arbeten som arkiverats. Här används både reportagefotografier, nyhetsbilder och reklambilder som utgångspunkt för figurerna, situationerna och de olika möten som senare sker mellan Toms män.
Laaksonen ses allmänt som en oerhört skicklig tecknare som använt blyerts, tusch och även gouache i sitt arbete. Viljan att analysera bilderna med begrepp från konsthistoriskt etablerade diskurser är större än viljan att se på reklambranschens direkta påverkan genom hyperrealism, grafisk teckning, retoriska gester och element samt strategiskt riktade blickfång. Samtidigt handlar bilderna trots allt på konsumtion. Varan är den manliga sexualiteten och konsumenten är mannen, svulten på fysiska utloppsmöjligheter och eggande fantasier. Laaksonen väjer inte i intervjuerna för att tala om de retoriska teknikerna av det estetiskt groteska, överdrifterna och fokusen på de karrikerade situationerna och särskilt de alltmer förstorade manslemmarna.
Det som utställningens curator, Stefan Kalmár från Artist Space i New York, bland annat poängterar, är den centralitet som blicken spelar i teckningarna. Männen, som i många avseenden kan ses som en och samma figur, har en spefull blick och nästintill alltid ett vänligt leende på läpparna. Här avspeglas både upphovsmannen önskan om kontakt, samtidigt som reklambildens funktion är i spel. Upprepningen är ett genomgående medel. Det finns totalt sett få variationer i utförandet av bilderna eller i deras teman.
Ingen kan annat än bekräfta Tom of Finlands betydelse för flera generationer av män i sökandet efter sin sexuella identitet i en ofta motsträvande och fientlig omgivning. Det finns mängder av anekdoter om det frigörande mötet med Toms avbildningar av en positiv, självbejakande homosexuell man, som inte skäms för sin njutningslystnad. Så fungerar bilderna dubbelt som medel för upphetsning och som förlösning. Det är mer än vad man allmänt kan säga om pornografins bildvärld, vilket ger Laaksonens bilder en mängd mångfacetterade lager och funktioner.
Urvalet av verk på Helsingfors konsthall är ett av de mest omfattande som visats av Touko Laaksonens produktion i utställningsform hittills. Samtidigt är det klart att det är en selektiv curatering, där de mer våldsamma fantasierna inte framställs för den allmänna finländska publiken. Och självklart är att den lust och utlevelse som Tom of Finland symboliserar fick för många i gaykulturen ett abrupt slut i och med utbrottet av HIV och Aids under 1980-talet.
Det är på denna nivå som Mumin-aspekten slår igenom och fortsätter från utställningssalarna ner till aulan. Där erbjuds besökaren att fotografera sig i bäddlakanen och sedan köpa hem ett paket kaffe i butiken. Så kan även de som inte får direkta kickar av bilder på anala penetreringar och penisar i absurda storlekar känna sig delaktiga och allmänt förlösta och fördomsfria.
Att framställa Tom of Finlands visuella verkan och bildvärldar genom att presentera Touko Laaksonens produktion genom en retrospektiv konstutställning ger en märkligt riktad intention. Här betonas ett kultförklarat konstnärskap, ett livsverk, vars värde naturligtvis i sig inte skall förminskas, men vars verkan och kulturhistoriska betydelse inte kommer fram i det här formatet.
De riktigt intressanta nivåerna kunde öppnas upp kring en kritisk differentiering av representationen av sexualitet, av lust, inte generaliserat och isolerat, utan preciserat artikulerad sedd ur ett specifikt perspektiv under en specifik historisk tidsperiod i specifika subkulturer osv. Genom utställningens presentation av Laaksonens arbete framstår en aspekt av en tidigare förbjuden manlig kultur som priviligierad, genom honom som en personifierad hjälte. Inte då som den belönade krigshjälte han var i den finländska armén, utan som bögarnas hyllade sexhjälte, som nu väntar på att få hela folkets erkännande.
