Ett «ödesval». Det kallade Kunstkritikks chefredaktör Mariann Enge valet i Norge 2025. Hon lyfte fram hur högern utlovade stora nedskärningar av det offentliga kulturstödet samtidigt som vänstern blivit svagare i sitt försvar av kulturens demokratiska värden.
Vad ska man då kalla det svenska valet nu på söndag? Till skillnad från Norge, där högern domineras av «skattekverulanterna» i Fremskrittspartiet, går de svenska så kallade Tidöpartierna inte till val på några omfattande nedskärningar av kulturstödet.
För det första har de ingen anledning att göra det. Tidöregeringen har redan levererat den lägsta andelen av statsbudgeten till kultur sedan år 2000. För det andra ser svensk höger inte längre kulturstöd som slöseri med skattemedel. De har i stället börjat tala om kultur som ett politiskt verktyg för att främja nationell gemenskap och svensk identitet.
Sittande statsminister Ulf Kristersson har redan utlovat ministerposter till SD om högern vinner valet, så kulturministerposten ligger inom räckhåll för det före detta nazistpartiet. Som av en händelse har den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och den konservativa Oikos redan beskrivit en radikal omläggning av kulturpolitiken i Tidö 2.0 – Nystart för Sverige.
Tidö 2.0 föreslår bland annat halverade anslag till public service, och att det statliga stödet till studieförbunden fasas ut, vilket skulle slå mot bland annat teaterverksamhet, föreläsningar, konserter och annat som bär upp kulturen, inte minst på landsbygden. Man vill även ge näringslivet större makt över kulturlivet, och omvandla Kungliga konsthögskolan till «Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur». Därifrån ska Tidölagets konstsyn strömma ut över landet, får man anta.
Det återstår att se hur många av dessa reformer som kan genomföras. För det första är det ett idépolitiskt program, inte en valplattform. För det andra kommer de demokratiska institutionerna, precis som i Trumps USA, att göra motstånd. Det är också därför det övergripande målet i Tidö 2.0 är att skriva om de kulturpolitiska målen. Syftet är inte att justera enskilda bidrag, utan att stöpa om kulturpolitiken i grunden.
Men det vore fel att beskriva detta som ett plötsligt högerprojekt, för den idépolitiska markförskjutningen har pågått länge. För att förstå vad som står på spel måste man gå tillbaka till 2009 då själva utgångspunkten för den svenska kulturpolitiken förändrades. I den borgerliga kulturpropositionen Tid för kultur togs det tidigare målet att «motverka kommersialismens negativa verkningar» bort. I stället formulerades huvudmålet som att «alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet».
Det kan låta oskyldigt, för vem skulle vara emot att alla ska få delta i kulturlivet? Problemet är det som samtidigt försvann: den uttryckliga uppgiften att motverka marknadens förmåga att göra kulturen ojämlik.
Den gamla formuleringen utgick från att människors tillgång till kultur formas av deras ekonomiska resurser, och att marknaden inte fördelar kultur efter behov utan efter betalningsförmåga. Därför behövs en offentlig kulturpolitik som inte bara gör kulturen tillgänglig, utan också begränsar marknadens makt över vad som produceras, visas och bevaras.
Efter 2009 blev frågan en annan. Inte: hur begräsnar vi marknadens inflytande över kulturen? Utan: hur ser vi till att alla får möjlighet att delta? Den senare formuleringen säger ingenting om vem som ska finansiera kulturen eller vem som får makt över dess innehåll. En kultur kan vara formellt tillgänglig för alla och samtidigt vara alltmer beroende av privata finansiärer, sponsorer och marknadens efterfrågan.
Högern behöver alltså inte längre avskaffa kulturpolitiken, utan kan förändra kulturlivets grundläggande villkor genom att göra den beroende av privat kapital. Resultatet blir inte bara en annan kulturpolitik, utan en annan idé om varför vi över huvud taget ska ha en kulturpolitik.
Ett aktuellt exempel är Malmö, där ett nytt konstmuseum planeras med offentlig finansiering som grund, samtidigt som en betydande del av den framtida verksamheten ska finansieras genom extern finansiering från stiftelser, näringsliv och privatpersoner.
Problemet är inte nödvändigtvis att privata finansiärer kommer bestämma vad museet ska visa, utan de förändrade maktförhållandena. När en offentlig institution blir beroende av privata pengar får människor med ekonomiska resurser också en potentiell kanal in i dess verksamhet.
Här ställs skillnaden mot den gamla kulturpolitiska målformuleringen på sin spets. Ett museum kan vara öppet för alla och därmed uppfylla kravet på «deltagande», samtidigt som finansieringen gör vissa gruppers intressen mer inflytelserika än andras. Det är precis den typen av maktförskjutning som formuleringen om «kommersialismens negativa verkningar» gjorde det möjligt att beskriva som ett politiskt problem.
Samma sak blir ännu tydligare i den senaste tidens rapporter om en intressekonflikt mellan Moderna museet och galleristen Per Skarstedt, som både har donerat konst till museet och haft en nära relation till dess ledning. Under Gitte Ørskous tid som chef donerade Skarstedt ett verk av KAWS, parallellt som museet initierade en (senare avlyst) utställning med samme konstnär. Ironiskt nog representerar just KAWS kanske mer än någon annan samtida konstnär marknadskrafternas intåg på museerna.
Galleristen Marina Schiptjenko beskriver i ETC affären som ett uttryck för «tidsandan»: ett offentligt museum dagtingar med sin integritet i jakten på privata pengar för att kunna bygga sina samlingar och bedriva sin verksamhet.
När offentliga institutioner blir beroende av privata finansiärer uppstår inte bara risken för korruption, utan också mer grundläggande frågor om vem som får inflytande över kulturen. Och om kulturpolitikens uppgift endast är att se till att alla kan delta, är det svårt att invända mot privat finansiering så länge museet är öppet för allmänheten. Om kulturpolitikens uppgift däremot är att motverka de ojämlika maktförhållanden som marknaden skapar, synliggörs hur finansieringsmodellen rymmer en intressekonflikt.
Parallellt har marknaden som bekant förändrats dramatiskt sedan 2009. Techplattformar och strömningstjänster ger oss idag en tidigare oanad tillgång till kulturupplevelser. Detta flyttar också makten över distributionen till några få globala företag, vars algoritmer bestämmer vad vi får se och höra på ett sätt som är bortom demokratisk insyn.
Problemet är alltså inte längre bara att den som har pengar kan köpa mer kultur än den som saknar pengar, utan att marknaden organiserar själva tillgången till kulturen: vad som produceras, vad som syns och vad som försvinner i bruset. Och just när marknadens makt över kulturlivet har vuxit exponentiellt har den politiska viljan att motverka denna makt försvagats. I stället för att försvara oss mot kommersialismens negativa effekter fick vi en kulturpolitik som övergav oss just när vi behövde den som mest.
Det är denna paradox som svenska politiker borde diskutera: hur skulle en robust kulturpolitik som står upp för medborgarnas intressen se ut idag?
Istället får vi en extremhöger som går hand i hand med näringslivets representanter, och en vänster som slår sig till ro med en förborgerligad tankevärld. Om högern vågar göra kulturpolitiken ideologisk igen, varför vågar inte vänstern? I Norge blev det till sist en rödgrön seger, samtidigt som ytterhögern rusade i höjden. På måndag vet vi hur det gick för Sverige: högerradikal kulturrevolution – eller fortsatt borgerlig eftergiftspolitik?
