Ännu en höst, ännu en gång dags för Stockholms smalkonstscens alldeles egna festival, denna gång i sin fjärde upplaga. «September Sessions är mitt Coachella», skriver en av de deltagande galleristerna till mig strax innan det fyra dagar långa programmet drar igång på de allra flesta av stadens institutioner och gallerier som fogar in sig i sammanhangets profil – Index, Antics, Beau Travail, Cues, IASPIS, Filmform men även Accelerator, Bonniers Konsthall, MDT plus några till.
I vanlig ordning fördelar sig festivalen på tre led: ett huvudprogram, denna gång hopsatt av den italienska curatorn Joel Valabrega under titeln dream baby dream; ett kringprogram, där de institutioner som anslutit sig till schemat i olika grad öppnar nya utställningar eller, lika gärna, trycker in någon variant av det de redan håller på med däri; samt ett off-program, där stadens mer underjordiska samtidskonstarrangörer passar på att haka i festivalyran. Dit hör i år bland annat popup-utställningen Corso i Hötorgspassagen curaterad av konstnären Erik Lavesson, en presentation av Petra Cortright i ett hotellrum i Ersta och säkert något mer som inte ens jag lyckats få nys om.
Trots att bildkonst utgör festivalens kärna får de fysiska gestaltningarna i årets upplaga mest tredjehjula ett huvudprogram som domineras av mer eller mindre spektakulära performanceinslag. Kanske är det just därför som det perifera programmet, där de fysiska gestaltningarna får större plats, också känns desto starkare. Corso, uppkallad efter Caffetteria del Corso i Hötorgspassagen där den visas, utmärker sig just genom att inte sticka ut alls. Här har Viktor Fordell fäst halvtransparent plast med en bild av en regnblöt pollare på en fönsterruta. Bilden ser ut som en stor reklamaffisch, men reklam för vad? Ett hinder för full fart framåt? Den grådaskiga, ospektakulära vardagen? Här visas även lågmälda, närmast oansenliga verk av Ksenia Pedan och Anders Edström, och en video av Erik Lavesson, där människor följs genom staden med en kamera gjord för fågelskådning. Verket gör samtiden till föremål för en närmast antropologisk blick och placerar den värld vi själva rör oss i på ett främmande avstånd.
Corso är ett tydligt exempel på den «Stockholmstil» som först tog form kring Oscar Carlssons galleri Issues, och sedan kommit att prägla flera andra av stadens yngre gallerier. I stora drag handlar det om konstnärer som tar den kommersiella miljöns bildspråk och logik i bruk, för att genom små förskjutningar göra dem främmande.
Liknande grepp dyker upp på flera håll under September Sessions. Konstnärsdrivna Antics öppnade på torsdagkvällen en utställning med den amerikanska nittiotalsgruppen Art Club 2000. Presentationen är ett slags reenactment av ett performance från Aspirin Design Conference 1994. Där visades IDEAS FROM IKEA – en video vari gruppmedlemmarna driver runt, leker, shoppar och äter köttbullar på IKEA – bakom dem medan de byggde upp ett nyköpt vardagsrum, courtesy of IKEA, som sedan packades ner i originalkartongerna och lämnades tillbaka. Konceptualist? Javisst! Här visas videon speglad i två kanaler, med en rad stolar av modellen SMÄLLEN placerade mellan projektionerna som även de ska tillbaka till IKEA när utställningen är över.
Ett annat galleri som är del av samma scen är Beau Travail, inhyst i ett litet rött hus med vita knutar i Vitabergsparken på Södermalm. På den flaggstång som hör gården till, självklar mellan uthus och grishus, har den amerikanske konstnären Bill Hayden hissat ordet Super i streetmärkets Supremes välkända grafik. I typisk Stockholmsstil kamouflerar sig verket i den omgivande arkitekturen, samtidigt som det både approprierar och trasar sönder logomana symboler, överdriver dem tills de förlorar sin mening.
I övrigt förlitar sig årets September Sessions i hög grad på musik, dans och teater för att framkalla tonårens känsloregister och uttryck – från emo till ironi – som den säger sig vilja komma åt. Även om festivalen tjuvstartade redan på torsdagskvällen hålls det officiella invigningstalet först på fredagen, på Italienska kulturinstitutet på Gärdet. Här samlas vi som en förväntansfull liten skolklass i entrén, som på bästa sätt förenar känslan av svenskt Folkets hus med legendarisk italiensk design signerad Giò Ponti. Vi väntar, väntar, väntar och väntar – utan vare sig en stol att slå sig ner på eller ett glas i handen. Efter «tack och välkomna» slussas vi in i en lite för stor aula och placerar oss förvirrat på golvet eller på stolarna längs väggarna.
Bandet Grace kör igång direkt, ser jättecoola ut och gör en sorts lika cool shoegazeig, Sonic Youth-inspirerad pop. Ändå får de jobba i motvind under den timslånga spelningen på en scen utan vare sig ljus- eller rökeffekter. Bakom dem löper i stället en totalt kawaii projektion som försätter hela scenen i ett märkligt bakljus, gjord av konstnären Valentina De Zanche, som också är bandets frontfigur. Det är svårt att inte tycka lite synd om dem där uppe. Hela situationen har något märkligt meta över sig: som ett Anne Imhof-verk eller bara tonårsångest i bur. Här ska coming-of-age frammanas utan trängsel, bärs, svett eller sen natt, vilket mer materialiserar temat som idé än som verklighet.
Känslan av att kastas in i något utan förspel, där en stämning ska infinna sig, men aldrig riktigt hinner göra det innan man måste vidare, hänger över mig hela festivalen. Jag avslutar fredagskvällen djupt nere i ABF-husets källare, där Stockholms klassiska avantgardescen Fylkingen inviger sina nya lokaler. Tyvärr går brandlarmet innan programmet ens hunnit sätta igång och fortsätter sedan att ljuda i bakgrunden under de högstämda konserterna, även efter utrymning och ännu mer förseningar. Ange Halliwells spelning börjar rätt spännande, med growl mot hans poppiga harpmelodier, men glider efter hand över i något betydligt mer entydigt skönstämt och pastoralt, inte minst när en kör i medeltidsutstyrsel kommer in och ackompanjerar. Samma sak händer i Kungsholms kyrka på söndagen, där Antonina Nowackas Songs of the Moon and the Flower, trots sångerskans tekniska skicklighet, till slut blir så monotont välklingande att all spänning försvinner.
Det är när programmet behåller sin flirt med populärkulturen som dream baby dream blir som mest attraktivt. Under lördagens förtrollande dansföreställning Heat Island på MDT dansar tre tjejer med skor mot tändstickspapper så att det gnistrar under fötterna på dem. Även om föreställningen inte är helt tight, och det inte heller är tydligt vad den vill, är blinkningen till den virala äppeldansen på TikTok rolig. Riktigt effektfullt blir det i den sista delen, där hela salen släcks ner och gnistorna slår som stroboskopiska blixtar genom rummet och får rörelserna att framträda som frusna bilder.
Efter att ha flängt runt mellan olika scener börjar jag längta efter de fysiska uppsamlingsplatser som tidigare upplagor har erbjudit: rum där festivalen faktiskt hinner ta form och där man som besökare både tillåts dröja sig kvar en stund och komma och gå som man vill. Som en äkta konstskalle ställer jag mig lite misstänksam till att den visuella konsten inte minst lika effektivt skulle kunna framkalla en vibe av pubertal angst. Att Mint, en av festivalens grundarinstitutioner och vanligtvis något av ett ankare för förvirrade besökare, öppnar sin utställning först nästa vecka är ett stort tapp.
Index, festivalens andra pelare, öppnar däremot på torsdagen en mörkt gotisk utställning med Malmökonstnären Ruby Nilsson, där hela rummet byggts kring hennes nya video RECANTATION (2026).Här får vi följa en halvt obegriplig men estetiskt imponerande dystopisk sci-fi-saga som, om jag förstått allt rätt, utspelar sig i den biotekniska företagsmetropolen NEO och handlar om både en motståndsrörelse och kloningsförsök. Att videokonsten som en bredare trend gör comeback på årets festival är något jag välkomnar
Men som helhet känns årets upplaga av September Sessions lite oskarp; stundtals är det oklart vad konsten vill säga, och ibland blir det rakt av pajigt. Samtidigt uppskattar jag hur festivalens alternativa karaktär öppnar för en frihet som också får vara lite stökig. I ambitionen att samla stadens mindre och mellanstora konstaktörer blir den en viktig motbild till de större institutionerna, vars handlingsutrymme formas av minskade anslag, kommersiella påtryckningar och politiska prioriteringar.
Man kan förstås invända att den lokala scenen börjar se ganska likriktad ut, men som av en händelse framstår Stockholmsstilen samtidigt som KAWS-konstens estetiska antites. Båda rör sig i kapitalismens bildvärld, men där KAWS blåser upp dess symboler till ett grandiost spektakel, frikopplat från vardaglig värdelogik och samtidigt retoriskt placerat utanför konstvärldens egna korrupta spel, gör Stockholmsscenen närmast motsatsen. Här söker sig verken rakt in i den kommersiella cirkulationen och dess bildspråk, tills de nästan försvinner i den – synliga endast för den som «vet den vet», nästan som ett sätt att försöka skydda sig från inkräktare.
Det är här jag saknar de internationella inslag jag minns från September Sessions första och andra upplaga, då curatorer och gallerister utifrån baxades runt mellan stadens mindre konstplatser. För en scen som lätt kan bli intern är den typen av utbyte viktig. Där skulle festivalen kunna göra något som de enskilda aktörerna har betydligt svårare att åstadkomma själva: skapa faktiska vägar ut ur Stockholm och pröva sina idéer mot en internationell konstscen. Men även det är förstås, i slutändan, en pengafråga.
