Livet kan ibland kännas lite som ett spel: vi satsar i allt från kärlek till karriär – vinner eller förlorar. I en individualiserad och valfrihetspräglad tid, där vi förväntas investera, riskera och samtidigt vara vår egen lyckas smed, får denna samhällsmetafor allt mer precis innebörd. Och ju fler mångmiljonsmöjligheter som utlovas, desto större blir risken att dra nitlott – fel partner, för lite pengar och alldeles för lite «main character engergy» – i den tillvaro som allt mer liknar ett kasino där oddsen alltid är satta till husets fördel.
Våra flöden beter sig som enarmade banditer utvecklade för att lägga beslag på både tid och koncentrationsförmåga genom beroendeframkallande skrollar. Där betraktar vi passivt de som lyckats vända den riggade spelplanen till sin fördel – Onlyfans-modeller, «content creators», bitcoinmiljonärer. I allt det här, hur ska vi ens ha tid till att förverkliga oss själva?
Längst in i en av salarna på Konstakademin, där Kungliga Konsthögskolans masterstudenter återigen visar sin avgångsutställning, sjunger en liten skulptur eurotrance-klassikern Heaven av DJ Sammy & Yanou ur en burkig högtalare. Det låga ljudet lockar mig närmare. Joar Torbiörnssons verk As My Body Was Torn, I Felt Only at Ease (2025) är en liten 3D-printad modell av utställningssalen, öppen upptill så att man kan titta ner i den. På golvet i den vita kubens miniatyr blinkar hjärter, ruter, klöver och spader i blackjackens färger: grönt, svart, vitt och rött. Det är ett attraktivt och giftigt litet objekt – precis som hasard ska vara.
Textraderna (framförda i pumpig upbeat): «Oh, I’ve been thinking about our younger years // We were young and wild and free // I find it hard to believe, we’re in heaven», känns som en syrlig kärleksserenad till skapandet ställt mot konstnärsyrkets reella materiella villkor.
Valet att utbilda sig till konstnär känns idag som en gamble mot höga odds: sålt som den ultimata frihetens dröm i en verklighet där konstmarknaden knappast växer, där bara fyra av tio med konstnärlig högskoleexamen etablerar sig på arbetsmarknaden inom ett och ett halvt år, och där den konstnärliga friheten hotas från höger och vänster med minskade anslag, allt snålare kulturbudgetar och ett allmänt konstfientligt politiskt klimat. Det är inte meningen att negga. Men Torbiörnsson är inte den enda av årets avgångsstudenter som vänder blicken mot slumpspelen och sätter dem i relation till konstmarknadens mekanismer.
I en annan del av utställningen har Behzad Dehno installerat fem vita oljemålningar i form av en fyrklöver, Lucky 7 (1–7) (2026), i en lång, repetitivt sober rad. Intill dem står en kartong inlindad i kasinogrönt papper, som ett provisoriskt spelbord, med ett tiotal lotter ovanpå. Lotterna säljs under öppningskvällen, och därefter på Kungsklippans Tobak vid Rådhuset i Stockholm. Vinsten är en av målningarna och säljer konstnären alla lotter har han tjänat in verkets värde. Om konstnärskapet redan är ett hasardspel blir Dehnos gest att byta plats vid bordet, från den som satsar till den som delar ut korten.
Kanske är det konstnärsyrkets dystra framtidsutsikter som gör att utställningen känns något försiktig. Årets masterstudenter framstår inte som en särskilt vild skara; de vill inte ta några onödiga risker, vare sig tematiskt – genom yvigt politiska gester eller perplexa premisser – eller materiellt – med kitschiga gestaltningar eller experimentlustiga tekniker.
Fram växer istället en moloken utställning med introspektiva teman – kärlek i Hamidas blodröda videoinstallation (I’m Waiting for an Arrival, a Return, a Promised Sign, I Have No Sense of Proportions, 2026), minne i Kristina Nenzéns ledsna heliumballong (Zeropoint, 2025) och halvdruckna glas (Heeltap, 2025), den konstnärliga processen i Linnéa Cramers tvåkanaliga videoinstallation om hennes misslyckade försök att fånga spökorkidén på bild (Ghost Orchid, 2025).
Generellt arbetar gruppen med brungrå material – trä, metall, lera, betong – och gärna med funna objekt, som Niklas Breimerts kolossala skulptur av bjälkar staplade på varandra i en lagom prydlig hög (Bärare (Suiseki), 2026). Här finns också en nästan utmattande mängd figurativt och semifigurativt måleri. Det mesta är alltför duktigt, instängt i en småborgerlig föreställning om måleriet som en plats för förfinad subjektivitet och självförverkligande utan att något egentligen sätts på spel: eleganta abstraktioner, djur och naturmotiv.
Men vissa sticker ut. Ebba Birkflos har målat kyrkliga snirklerier med kulspetspenna på gesso i sin monumentala duk Recept till en femte årstid (2026). Fram träder ett solblekt motiv som kombinerar byråkratisk vardaglighet med sakral skönhet. Tavlan bjuder in både i sin helhet och i detaljerna, där jag växelvis backar och går nära för att se de tunna, tunna linjerna.
På grund av den brand som stängde ner förra årets avgångsutställning är årets upplaga betydligt mindre än vanligt. Restaureringsarbetet är fortfarande igång och vid ingången möts man av en stor skyddsvägg märkt «byggarbetsblats» och diverse varningsskyltar som spärrar av den anrika Nikehallen. Husets många gipsskulpturer av antika verk ser ut som spöken, efter att ha täckts över med vita presenningar för att inte skadas under arbetet.
På många sätt spelar detta med flera av studenternas affinitet för patina och att gestalta dåtiden genom bleknande minnen snarare än frusen historia. Joar Torbiörnssons fantastiska väggskulpturer i plywood (963369.8, 2026, 963369.4, 2025) lackade i olika lager ser ut som stora spelkort där motivet träder fram genom en slags utgrävning i ytan. På golvet har han placerat en rostig klocka från 1700-talet och en nött trästruktur från 1800-talet (Where We Met, 2025).
I ett annat rum hänger en jättelik väggtextil i lappteknik av Roda Abdalle från golv till tak (Threading the Distance to You, 2026). Verket presenteras tillsammans med en 16 mm-video (Still I Am Writing as Promised, 2026) i vilken konstnären läser vad jag tror är brev skrivna till sin döda mormor medan nostalgiskt svartvita bilder flimrar förbi. Och i salen till höger när man kommer in har Niel Bhat hängt upp sitt arkiv av utsuddade teckningar från golv till tak i ett symmetriskt rutmönster. Eftersom takhöjden är 10 meter plus är verket lite av övning i omöjlighet, men det säger också något om historien som något vi varken kan se eller röra.
Studenternas upptagenhet av det förflutna, med en slags vägran att blicka framåt, går också att koppla till konstnärens dystra framtidsutsikter. Studenterna verkar inte vilja gå i klinch med några stora system, utan istället skapa ett slags regressiva rum och egna tidsrymder för att ta till vara på alla minnen som sakta faller isär. På så sätt är det en sorglig utställning, som speglar vår tids politiska uppgivenhet. Här har rösterna liksom blivit hesa, tystnat, och dragit sig tillbaka in i det privats trygga vrå. Till och med Anastasiia Paskos VR-miljö där man befinner sig på en rymdstation som liknar Stockholms tunnelbanevagnar, som visas tillsammans med en 3D-renderad video från en lekpark i Lviv, beskrivs som ett sätt att återvända till hemmet och den tid som gått förlorad. För mig för det tankarna till Virtual Reality Exposure Therapy där man använder en Oculus Rift för att behandla fobier, ångest och PTSD.
Rent generellt är det svårt att skilja konstnärerna åt, vilket dels beror på att det är en rätt likartad grupp. Men det handlar också om utställningens hängning, där enskilda konstnärer spritts ut över hela utställningshallen och konstverken går in i varandra.
Utan att läsa på verkskyltarna tror man lätt att Niklas Breimert trä- och metallskulpturer av sammanfogat funnet material hör ihop med Joar Torbiörnssons verk. Freddy Houndekindos kollapsade stengods är förvillande lika Kritina Nenzéns snarlikt ihopsjunkna lerkärl. Många av konstnärerna använder sig dessutom av performance som ett sätt att aktivera sina gestaltningar: Nämnda Freddy Houndekindos och Kritina Nenzéns samt Niel Baht för att nämna några.
Att man glider ihop med sina generationskamrater behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, konsthistorien är ju full av tendensgrupperingar. Här på Konstakademin lyckas de dock inte förstärka varandras budskap på ett riktigt slagkraftigt sätt. Vid en genomgång av katalogen, liksom vid besök på Galleri Mejan under året, avtecknar sig en mer potent skara.
Många av årets masterstudenter verkar mindre upptagna av det enskilda objektet än av de relationer och situationer som uppstår mellan dem. När verken presenteras huller om buller utan hänsyn till dessa interna samband förlorar de därför mycket av sin ursprungliga laddning. Eftersom objekten i sig själva ofta är tillbakahållna och strama, kräver denna utställning mer än ett besök för att riktigt väckas till liv. Kanske är det en bra sak, i en tid med allt mer uppskruvade tonlägen kan man längta efter lite återhållsam eftertänksamhet.
Samtidigt kan man fråga sig om det går att lyckas på riktigt utan att höja insatsen; om man kan vinna jackpot utan att satsa mer än man har råd att förlora. Ofta hör jag konstnärer tala om att konstnärsyrket valde dem, inte tvärtom. Kanske handlar det om att förflytta beslutets ansvar över till ödet. Hos Kierkegaard är ett val inte ett verkligt val om all risk är bortplockad. Valet blir vårt eget först när vi handlar utan full visshet, och ändå inte kliver undan ansvaret att välja. Detta behöver inte betyda att konstnärer måste kasta sig huvudlöst ut i det okända, gå all-in i en osäker kulturbransch. Snarare handlar det om att de måste våga riskera att misslyckas för att det ska kännas som att något faktiskt står på spel. Lite mer av den sortens yolo-energi hade behövts för att sätta grejer i gungning på Konstakademin.
