All I want is everything. Så kan man sammanfatta den italienska curatorn Lorella Scaccos ambitiösa utställning Maskerna – Växlande identiteter från antiken fram till nutidskonst på Serlachius Gård i Mänttä. Den smågalna helheten inleds med en tvåtusen år gammal romersk maskskulptur i marmor och inkluderar allt från kitsch till kanon.
Det är en entusiastiskt utformad utställning som inte försöker dölja sin spretighet. Utställningsarkitekturen är minst sagt förvirrande: museisalen belamras av ett flertal fristående kyffen och det finns ingen logisk rutt genom den distinkt osammanhängande helheten. Som besökare bollas jag hit och dit mellan till synes slumpmässigt utplacerade vitriner och väggstumpar. Att känna sig som en ostyrig pingisboll är till hälften störande, till hälften roande. Det är svårt att fokusera på något specifikt verk då man i ögonvrån hela tiden anar en massa annat, men det galna arrangemanget är uppfriskande, med rena rama nonsensarkitekturen målat i excentriska färger. Vanliga sterilt vita väggytor får sällskap av områden i glädjelöst mörkgrått, högtidligt oxblodsrött och teatraliskt djuprött. I det fönsterlösa utrymmet blir det murrigt så det förslår. Kort sagt: här har linan löpts fullt ut.
Utställningsarkitekturens irreguljära rytm speglar som sagt det yviga urvalet konst. Scacco har tagit ut svängarna på ett sätt som är värdigt det omöjligt stora temat. Hon har i stort begränsat sig till en konkret, fysiskt förankrad definition av ordet «mask», men tänkt kreativt och mångsidigt kring objektet. Av central betydelse är Scaccos italienska kontakter som hon tycks ha nyttjat till fullo. Verk och artefakter är lånade av en mängd olika italienska museer, stiftelser och gallerier. För de mest minnesvärda inslagen står Museo Delle Culture Milano, som bidragit med ett tjog historiska masker från ett stort antal afrikanska kulturer samt från Bali, Indonesien och Papua Nya Guinea. Samtliga är av ytterst hög kvalité, och de är nästan för många till antalet för att man i den kompakta utställningen till fullo kan uppskatta hantverket och estetiken. Det är som tur ett lyxigt problem att som betraktare ställas inför.
Maskerna som inhämtats från kulturer utanför den västerländska sfären representerar här det ceremoniella och rituella. Det är måhända problematiskt, men samtliga har sån enastående visuell kraft att den motverkar potentiell tokenism eller olustig känsla av exotisering. Faktum är att utställningen inte vore fullkomlig utan inslagen från västra och mellersta Afrika. De korta beskrivningarna av varje föremåls ursprungliga ändamål får dem också att stå för något mer än bara «primitivism».
Det är mer än vad man kan säga om Man Rays ikoniska Noire et blanche (1926/ 1980) som i utställningens kontext känns skrattretande ihålig. Fotografiet av den vitpudrade kvinnan som drömskt poserar med en afrikansk mask är helt enkelt passé, en spillra av ett gubbigt förgånget. Därmed inte sagt att verket inte är ett värdefullt inslag i helheten. Det bidrar till att redogöra för hur olika kulturer och konstnärer tar intryck av varandra. Detsamma gör även inklusionen av ett smärre verk av Pablo Picasso, vars kubistiska uttryck starkt influerades av afrikanska masker. Tête de femme (La Mediterranée) från 1957 är inte direkt likvärdig Les demoiselles d’Avignon (1907) men likväl ett inslag som lugnt och sansat klargör att kulturell appropriering är ett mångtydigt fenomen.
Man Ray, Picasso och Paul Gauguin (representerad av det ospektakulära träsnittet te Atua, 1893-94) visas i närheten av fransk-senegalesiska Delphine Diallos sepiatonade fotoserie Mask (2022). Diallos självporträtt med afrikanska masker gör stilla motstånd, men jag saknar något ytterligare. Som exempelvis Zanele Muholis skoningslösa blick eller Phyllis Galembos färgsprakande dokumentationer av olika afrikanska maskerader. Lite mer udd och energi, helt enkelt. Dessutom skulle Muholis performativa självporträtt också gå fint i dialog med de verk av Cindy Sherman och Gillian Wearing som visas. Som det är nu flankeras de istället av ett själlöst porträtt på supermodellen Winnie Harlow, taget av Giovanni Gastel för tidningen Glamour (Namnlös, 2015). Med tanke på Shermans flirtiga relation till modevärlden är Gastels porträtt inte helt lösryckt. Överflödigt är det däremot definitivt.
Sherman må vara det maskerade självporträttets okrönta drottning, men jag finner Wearing långt mer relevant för vår tid. Sättet på vilket hon med hjälp av naturtrogna silikonmasker omvandlar sig till andra människor är kyligt, kusligt och kargt. Visst associerar man till Face/Off och skräckfilm, men Wearings avskalade passbildsestetik för främst tankarna åt ett totalitärt och dystopiskt håll. Samtidigt finns det också något djupt sorgligt över hennes verk, de känns ofta som försök klamra sig fast vid vad som varit. Så även självporträtten som visas i Maskerna: Jag som Eva Hesse (2019) samt Cahun och Wearing (2017). Som namnet antyder är det Eva Hesse som återuppväcks i det förstnämnda verket, en beundransvärt osentimental ode till en inflytelserik och talangfull konstnär som tragiskt avled i ung ålder. Det sistnämnda är å sin sida gjort för utställningen Gillian Wearing and Claude Cahun: Behind the Mask, Another Mask som visades på National Portrait Gallery i London våren 2017. Jag råkar faktiskt ha sett den, och minns den fortfarande som ett storslaget initiativ.
Glädjande nog har Scacco även fått tag på ett hypnotiskt litet verk av Cahun: Självporträtt med katt (1927) blir mer skrämmande ju längre jag betraktar det. Intill får George Hoyningen-Huenes fascinerande Cecil Beaton som Elinor Glyn (1930) representera dragkulturen. De insiktsfulla valen är alltså många, men så är även de misslyckade besluten. Bland annat har medicinska masker nödtorftigt ympats in som om de vore ett sista minuten-tillägg, trots att det är mer än fyra år sedan Covid fick vår världsordning att implodera och masktillverkningen att explodera. Av den italienska «artivisten» Laika1954 visas en handfull verkligt kassa och intellektuellt slappa verk. I #JENESUISPASUNVIRUS (2020) representeras pandemin av en kinesisk kvinna med mask och skyddsdräkt. I jämförelse verkar Banksys symbolspråk oerhört djupsinnigt. Dessutom är det synd att parallellerna mellan folktrons rituella medicinmasker och den västerländska medicinens kirurgmasker sjabblas bort.
Den andra riktigt stora missen är de finländska inslagen. Scacco har helt enkelt inte satt sig in tillräckligt för att kunna göra smarta val. Av Elina Brotherus visas av någon oförklarligt anledning en massa verk som inte har något att göra med masker. På sin höjd hade hennes Erwin Wurm-inspirerade Minutskulptur (Dubbelhink) (2017) platsat i helheten. Detsamma gäller Sami Lukkarinen, som likt Brotherus nästan får hålla en egen liten separatutställningen inuti Maskerna. Ett par verk hade räckt. Inte heller Marita Liulias målningar eller interaktiva installation The Player (2024) som skapats i samarbete med Antti Kuivalainen passar in. Däremot är det nästan kriminellt att inga målningar av Leonor Ruiz Dubrovin eller av duon Raisa Raekallio & Misha del Val har inkluderats. För att nämna ett par konstnärer som ställt ut engagerande verk med masktema i kända gallerier i Helsingfors.
Som tur har Finlands nationalmuseum kunnat bjuda på mer lyckade nordiska inslag. En svensk mask i silke daterad 1790–92 får en nästan att höra Jacob Anckarströms hälsning till Gustav III innan han avfyrade sitt dödande skott på den ödesdigra maskeradbalen 1792: «Bonsoir, beau masque!». Det är en kittlande konstupplevelse som föds ur sammanhanget: alla dessa tidsepoker huller om buller får mig att tänka på hur osannolikt det är att masker är något så universellt. Att människan i så många kulturer och millennier klätt sig i både vackra och fula masker. Men så är också konstellationen ögon-näsa-mun det allra första ett spädbarn lär sig betrakta och känna igen. Ansiktet är det ursprungliga kommunikationsmedlet, oavsett om det är naket eller maskerat.
