I galleriets ena rum hänger två vita skivor, 184 x 245 cm. Plexiglaslådor med cirka 15 centimeters djup inramar var och en av dem. De två verken har samma titel: Untitled text (like notes).
Jag hör en annan galleribesökare kalla dem Damien Hirst-lådor. Jag förstår skämtet. Det finns några likheter. Men bara några. Dioramor är nog en mer passande liknelse.
På den ena skivan sitter fem A4-ark upptejpade i rad. På den andra fyra. Alla med några handskrivna anteckningar.
I rummet intill står en tredje skiva med tillhörande plexiglas lutad mot en vägg. Det finns inga papper upptejpade på skivan. Det står heller inte något om den på verklistan.
Den skämtsamme galleribesökaren undrar nu varför plexiglaset är med över huvud taget. Om inte konstnären har «balls enough» att visa anteckningarna utan glas.
Precis som på ett seminarium är de tillsynes sämsta frågorna, de som ställs av den oinitierade, de mest relevanta. Varför sitter det en stor monter kring några A4-ark? Vill konstnären skydda oss från innehållet, eller innehållet från oss?
Inglasningen sätter någon typ av parentes kring anteckningarna, tar ifrån dem lite av deras bokstavlighet. Låter mig titta på dem från ett annat rum.
Jag läser på ett av A4-arken:
Turning out differently
TURNED
TURN
Things turned out different
Texten på de resterande tre sidorna fortsätter i samma stil – nya konstellationer med flera böjningar av ordet «difference».
Jo, dioramor är alltså ingen dålig liknelse: istället för att fylla en monter med uppstoppade djur, iscensatta i en autentisk natur, får vi se anteckningar upptejpade på en skiva, som ett moment i en arbetsprocess, ett utskuret ögonblick i tiden. Som ett fotografi.
Nu, med verkets titel i bakhuvudet, förstår jag att det jag ser inte är anteckningar utan «uppstoppade» anteckningar – text (like notes).
I den andra montern dyker istället «change» upp i olika böjningsformer. På ett av arken står det:
OR
Changing
Changed version
changed version
OR CHANGING
a changed
I tidigare verk jag sett av Lasse Schmidt Hansen försöker han locka oss, åskådarna, att se de objekt han placerar framför oss utifrån en annan logik än den vardagliga logiken – a different one.
2008 ställde han två Arne Jacobsen-stolar bredvid varandra. Den vi känner som hans nummer 7. De två stolarna var förvånansvärt nog ganska olika varandra. Den ena hade avsevärt längre ben.
Varför Arne Jacobsen förändrat sin designikon går nog att gissa sig fram till (vår gradvis ökande medellängd). Men för Schmidt Hansens verk, 3107/3107, var det inte relevant.
Det gav en behaglig, föremålslös, nästan meditativ känsla att titta på de två stolarna. Hans mål var att «dekonstruera vår vardagliga blick». Vägen dit gick genom att låta identiteten hos ett designobjekt haverera.
Och jo, han lyckades, konstverket förpassade tankarna och blicken till någon typ av enigmatiskt limbo.
Konstigt nog känns det behagligt att stå framför det nya verket också. Plexiglasskivan skyddar mig från det som annars skulle vara ett ogenomträngligt textbaserat verk. Men efter att ha umgåtts med verket ett tag känner jag att jag börjar förstå något, utan att förstå vad.
Till sist frågar jag galleristen om den tredje skivan med plexiglastopp som står i rummet intill – som också fungerar som kontor. Jo, den är också en del av utställningen. Och står mycket riktigt inte med på verklistan. Schmidt Hansen ville ha det så.
Det är vackert, ett konstverk med haltande identitet.
