5-9 är en 27 minuter lång video av arbete. Ulf Lundin har under dygnets mörka timmar filmat glasfasaden till en större kontorsbyggnad i Stockholmsområdet. Istället för kontorstidens nio till fem fokuserar Lundin på fem till nio. Man ser människor framför sina datorer, människor som äter vid sina skrivbord, människor som städar andras arbetsplatser. Verket har filmats vid olika tillfällen under en längre period, men redigerats digitalt till vad som ser ut som en enda obruten videoåkning. Som naturligtvis är loopad. Kameran verkar sitta tryggt på ett stativ, och glider i långa svepningar över de upplysta kontoren. Någon petar sig i örat, någon talar för sig själv, några kramas. Efter ett tag börjar människorna se ut som kor: de idisslar, har uttryckslösa blickar och framlever sina ko(ntors)liv utan några tecken på att de har sitt öde i egna händer. Arbetar vi för mycket? För länge? Eller med meningslösa saker? Detta tycks vara vad Lundin har i kikaren.
Som enda trycksak till utställningen tillhandahålls en text skriven av sociologen Roland Paulsen. Paulsen utkom 2010 med boken Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin, och argumenterar för en förkortning av arbetstiden. På Galleri Magnus Karlssons styva A4-blad erbjuder han en mycket försiktig kritik av arbetet: «Sverige jobbar. Vintertid mörknar det redan vid fyra, lagom till att de lyckligaste själarna kan lämna kontoret. Vissa sitter kvar. Ljuspelare skjuter upp mot en svart himmel. Vad händer i dessa strandade rymdskepp? Vad är det för liv som vibrerar i myriaden av fönsterblänk?»
Kanske är detta en del av problemet. Själv tycker jag om att sitta på ett mörkt kontor på natten framför en upplyst dator, och förmodligen kommer ingen dystopisk-poetisk skildring att ändra på det. Vill man däremot förstå lönearbetets ofrihet tror jag man är bättre betjänt av en kritik av dess ägandeförhållanden och fördelning av mervärde istället för detta stilla och något abstraherande beskrivande av arbetets uttryck.
Det finns något visuellt tilltalande i Lundins kameraåkningar och lätt voyeuristiska inzoomningar av enskilda arbetsfragment. Men i kombination med texten är det svårt att frigöra sig från känslan av att betraktaren ska komma till något slags svårvunnen insikt. Paulsen fortsätter: «Kanske finns det, trots att den är så svår att se, ändå någon mening i det där jobbet? Kanske lever vi i en stor, lysande myrstack där alla arbetsfragment, till och med de som vi upplever som mest meningslösa, tillsammans bildar en magnifik helhet? Kanske måste allt detta till för att flygplanen ska flyga, medicinen fungera och kranvattnet rinna? Kanske inte.» Denna insikt är inte så svår att göra när allt kommer omkring, och förmodligen hade den tjänat bättre som utgångspunkt istället för slutpunkt. Åtminstone för att undvika känslan av att det pågår ett lite alltför heroiskt upplysande eller frigörande av betraktaren.
