Under sin vistelse i Finland under andra världskriget skrev Berthold Brecht sonetten «Finnische Landschaft» (1940), där han beskriver rena vattendrag, bondgårdar, vardagens arbetsredskap och föremål, och ett folk som tiger på två språk. Det är en beskrivning som har upprätthållits, inte bara som en användbar kliché, utan även som en rättfärdig, rejäl och omtyckt bild av det finländska mentala och naturliga landskapet. Denna sommar är Finnish Landscape också en utställning på friluftsmuseet Fölisön i Helsingfors. Nio konstnärer har bjudits in att reagera, kommentera, berätta och visualisera kring något som ofta uppfattas som det finländska kulturarvets kärna.
Utställningen är ett samarbete mellan Nationalmuseet och konstorganisationen Checkpoint Helsinki, vars uppgift sedan grundandet 2013 har varit att bjuda in och arbeta med internationella curatorer och konstnärer. Samarbetet är oerhört lyckat och intressant, mångskiktat och krävande, vilket inte minst beror på den polska curatorn Joanna Warszas arbete med konstnärerna.
Att det är just Fölisön som är scenen för projektet är inte förvånande. Att ifrågasätta kulturarvets grunder – att fråga vilka historier och föremål som skall bevaras, dokumenteras och konserveras – är högaktuellt i en tid då så många värderingar är i gungning. Här görs det dessutom i nära samförstånd med museets anställda och med ömsesidig respekt. Finnish Landscape kan ses som en plattform för diskussioner, där olika åsikter och synvinklar kan mötas och vägas mot varandra. Verken är inte högljudda, tvärtom. Det rör sig om gester, kommentarer och materiella tillägg som öppnar upp tankerevor eller oupptäckta sidor av museet, i finländsk mentalitet och den nationella berättelsen. Guidade turer och publika program arrangeras under hela utställningsperioden.
En av de trettio byggnaderna som utgör museet kallas Det Florinska Lusthuset. Det har flyttats till Fölisön från en tomt i hörnet av Boulevarden och Georgsgatan, och är särskilt känt för sina handmålade landskapstapeter. Men i händerna på konstnärerna Ahmed Al-Nawas och Minna Henriksson är det ett annat mörkare skikt av kulturarvet som görs synligt.
På små textfyllda paneler strax intill lusthuset kan besökaren läsa om Jenny Aurora Emilia Florin (1845–1925), och hennes donation på 100 000 finska mark till Svenska Litteratursällskapet. Genom grundandet den Florinska kommissionen brukades medlen till forskning kring den svenskspråkiga folkgruppens fysiska och psykiska tillstånd, med hjälp av statistisk fakta om liv och leverne, och metoder inom neuropatologi och fysiologi. Man ville bli varse om en eventuell degenerering eller ett biologiskt förfall, i linje med de rashygieniska tendenserna inom den tidens medicinska forskning.
På öns centrala festplats gör Al-Nawas och Henriksson ytterligare en gest, riktad mot en nedtystad del av historien. Ett flaggspel med färgglada flaggor ger en påminnelse om den internationella ungdomsfestivalen som hölls just här sommaren 1962. I festivalen, The World Festival of Youth and Students for Peace and Friendship, deltog över 14 000 unga från 137 länder, vilket gör den till ett av de största internationella evenemangen i Finlands historia. Det politiskt färgade programmet innehöll inslag med bland andra Angela Davis, Alice Walker och Yuri Gagarin. Festivalen bojkottades av media och etablissemanget, och dess existens föll i glömska.
Finsk-amerikanska Liisa Roberts gör med en serie fotografier, Remnants, en rad öppningar in i historien. Fotografierna är placerade i boxar som hittas i fem olika hus på området, i de rum som avsetts för förbipasserande gäster. Verket är platsspecifikt inte bara då det visas i olika typer av bostäder från olika tider och platser, utan även för att fotografierna visar de platser som byggnaderna har flyttats från. Associationerna går till Roberts egen historia och barndomsminnen från 1970-talets Finland, med besök i olika gästrum hos släkten. Samtidigt knyter verket an till de miljontals människor som är på vandring i dagens värld, vilket gör tanken om gästfrihet och husens funktion, som skydd för dem som det behöver, oerhört stark.
Ett nästintill osynligt verk finns på ett markområde bakom prästgården från Idensalmi. Här finns en finslipad urgröpning i marken, med motsvarande mängd jord i en hög bredvid. Titeln lyder Account of Things and People that Have Been Moved och är ett verk av den palestinska konstnärstrion Natascha Sadr Haghighian, Haig Aivazain & Jumana Manna. Här handlar det om motsatsen till skyddande hus, nämligen de demolerade och förstörda byggnader som palestinier gång efter annan varit tvungna att fly från. Gropen i marken är en negativ avbild av skopan på de bulldozers som skoningslöst går fram genom det palestinska landskapet.
Andra verk är inte lika starkt anknutna till dagspolitiken, utan snarare tysta exempel på kulturarvets samtida liv. Den legendariske grafikern Erik Bruun (f.1926) har gjort en speciell affisch för projektet och Berlinsvenska Annika Eriksson har i sitt videoverk Past Lives Selectors, visad i den magnifika Anttisgården, samarbetat med finländska «cosplayers», som med självdesignade kostymer poserar framför förstelnade stereotypiserade landskap och miljöer.
Mer konceptuellt diversifierade verk visas av Kader Attia och Ilya Orlow, båda i anslutning till Kahiluoto herrgård från 1790-talets Tövsala. Orlow anspelar med sin installation A House with a View på begreppet landscape som både ett substantiv och ett verb, genom en mekaniserad skyltdocka som är i färd med att forma det mentala landskapet i den gustavianska interiören. Attias verk, Mimesis as Resistance, finns i trädgården och i ett lusthus från 1830-talet ritat av C.F. Engel. I en serie videofilmer på små skärmar, bland annat monterade i små körsbärsträd, knyter Attia det kulturella begreppet repair – att laga men även att återkoppla – till en naturmiljö. Detta sker med hjälp av den australiska lyra-fågeln, som har den exceptionella förmågan att kunna imitera alla ljud, såväl naturliga som kulturella. Fågelsången blir en brygga i viljan, kanhända potentialen, att återkoppla till den andre och laga det som är i behov av lagning.
Finnish Landscape är visuellt tystlåten och spelar inte på det spektakulära, vilket gör den till en viktig utställning i det finländska konstlandskapet idag. Ambitionen att stillsamt reflektera över väsentliga frågor om det finländska samhällets ordning och historiesyn ter sig radikalare idag än för bara några år sedan.
Organisationen Checkpoint Helsinki grundades som ett motdrag mot Guggenheim Helsinki, och fick finansiellt stöd från staden för att bedriva internationell verksamhet. Finansieringen är nu indragen, kanhända för att organisationen inte har uppfyllt beslutsfattarnas idé om «internationalisering». Detta är ett olyckligt beslut. Att belysa den samtida, globala konstscenens olika uttryck och nivåer är ett utmanade uppdrag, som Finnish Landscape är ett lyckat resultat av.
