Anarkisten Emma Goldman (1869 – 1949) tillskrivs ofta uttalandet «Får jag inte dansa, så är det inte min revolution», som svar när strejkande manliga arbetare klagade på att hon dansade för entusiastiskt på ett rekryteringsmöte. Det är en kärnfull replik riktad till stränga vänsterchauvinister, men vad Goldman faktiskt sa är en smula mer nyanserat: «Jag ansåg inte att en Sak som stod för ett vackert ideal, för anarkism, för frigörelse och frihet från konventioner och fördomar, skulle kräva att man förnekade livet och lyckan. […] Om det var det [Saken] betydde, så ville jag inte ha den».
Goldmans insisterande på att revolutionära ideal också måste omfatta nya former av njutning tycks vara en del av frågeställningen som ligger till grund för Portrait of a Movement, den schweiziska konstnärsduon Renate Lorenz & Pauline Boudrys utställning som just nu visas på Tensta Konsthall: «Kan dans utgöra inspiration för en hel rörelse, ett uppror för ett jämlikare och mer lekfullt sätt att leva tillsammans?»
Den sparsmakade presentationen, curaterad av Övül Durmuşoǧlu, sammanför två filminstallationer i en noggrant koreograferad 45-minuters sekvens som avslutas i en triumferande ljusshow. Besökarna möts av upphängda gympaskor, klackskor och cowboystövlar med två tår (varje stövel har en tå som pekar framåt och en annan som pekar bakåt) och leds in i den mörka, klubbliknande utställningen genom något som påminner om ett backstageområde innan de kliver in på ett svart vinyldansgolv gjort av samma plattor som användes när utställningens visades på CA2M i Madrid 2022. Väl inne kan man välja att stå, sitta eller ansluta sig till filmernas queera och icke-binära dansare när de rör sig genom genreöverskridande repertoarer som blandar krumping, balett och butoh, i svarta rum som liknar det betraktaren står i.
I den första filmen (No) Time (2020), visar en statisk kamera svartklädda dansare som till dunkande klubbmusik går in på en scen genom ett par skjutdörrar. Ibland ser det ut som att de battlar varandra, men de rör sig också synkroniserat; emellanåt döljs deras ansikten av glittrande kedjor, visuella ekon av de persiennerna som höjs och sänks framför skärmen. Det som antyds här är dels en idé om icke-linjära tidsperspektiv, som dansarnas blandning av olika stilar bidrar till, men främst att vi också är, eller åtminstone skulle kunna vara, en del av filmens kollektiv.
I den något mer teatrala filmen Moving Backwards (2019), som först visades i den schweiziska paviljongen på den 58:e Venedigbiennalen, involveras vi på ett annat sätt. Här rör sig kameran långsamt från vänster till höger medan dansarna går in och ut ur bild. Deras rörelser är skickliga, men känns ändå ibland prövande och obekväma. Som vi gradvis förstår – delvis genom ljudspåret – så har de filmats när de dansar baklänges och deras rörelser spelas sedan upp i andra riktningen (åtminstone delvis; det är svårt att avgöra). Den omvända uppspelningen avslöjas fullt ut i filmens euforiska slutscen, där hela ensemblen dansar loss i sagolikt flödande paljettkläder och missmatchade peruker – en blinkning till drag, men kanske också till filosofen Michel de Certeaus upproriska arbetare, la perruque.
Moving Backwards framstår som ett försök att återta det förflutna från den reaktionära våg som har svept över världen de senaste åren, men utställningen uppmanar också till reflektion över de former av njutning som förkroppsligas i dansarnas kronologiska paradoxer. Som det framställs här är dansen en rörelse vars transformativa potential ligger i själva rörelsen, den queera njutningen i ett medel utan mål. För de som är engagerade i det ofta otacksamt arbetet med politisk organisering, kan revolutionära föreställningar om en kamp som har sina rötter i begäret tyckas naiva, oansvariga eller ännu värre: utopiska. Men för de som betackar sig inte bara för högerextremismens kränkningar utan även extremvänsterns förebråelser erbjuder Portrait of a Movement ett lägligt – och glädjefyllt – svar.
