För Marcel Duchamp var måleriet alltid redan en readymade. Detta eftersom dess rent materiella förutsättningar alltid gått att återföra på en föregående teknisk produktion, något som för det modernistiska måleriets vidkommande kunde återfinnas i färgtuben som dess industriellt framställda förutsättning. Den metafysiska tanke om ren färg (couleur) som återfinns hos Kandinsky blev hos Duchamp istället till industriell färg (peinture).
När Hans Gothlin på ett ställe talar om «material som material», är det då fråga en liknande nivellering av materiella nivåer som hos Duchamps färgvits? Kanske vill man drista sig till att tala om ett slags materialets demokrati inför de av hans verk som nu visas på Göteborgs konstförening – de förefaller åtminstone delvis ge ett sådant slags utjämning vid handen. Några grundläggande materialkombinationer dominerar: aluminium, plexiglas och järn som underlag och bärare; olja och vax som tvådimensionell yta. Det är material med olika vikt och densitet, med en kontrastverkan som omsätts både horisontellt och vertikalt, djupmässigt och ytmässigt. Plexiglaset är med sin transparens dukens motsats, en yta som är ofrånkomligt tredimensionell. Järnets opacitet och tyngd är samtidigt både rått och obearbetat. Aluminium signalerar likaledes något industriellt, men dess oorganiska lätthet utgör en kontrast till järnet. Och färgen, som hos Gothlin alltid demarkerar geometriskt reducerade ytor – kvadrater och rektanglar – är just bara detta, färg, om än med markerade spår av handen som applicerat den.
Det är alltså ett till synes välbekant formspråk som präglat Hans Gothlins måleri sedan 1990-talet. Man kan givetvis peka mot minimalism och neo-geo, men här finns också ett bekymmerslöst vidkännande av en abstrakt modernistisk tradition. Gothlins verk accentuerar tappert de krav som traditionen för med sig. De väjer inte från den belastning som den geometriska reduktionen, monokromen, de industriella materialen och kombinationen färgytor/plastik för med sig.
Det är förstås en förpliktigande strategi, men i Gothlins fall bör man inte ta målningarnas verkan för given. Spelreglerna är måhända satta längs en bana som löper från Malevitj och Rodtjenko till Rothko eller Judd – men trots det snarlika är det främst effekterna och funktionerna som anknyter till föregångarna, inte utgångspunkter eller metoder.
Gothlin förefaller inte bygga sina verk på något föreliggande abstrakt regelverk, det är inte formeln som ger formen. Verkens utsträckning och rumslighet är det primära, inte upprepningen. Att kvadraten, rektangeln, aluminiumprofilernas givna form, etc., återkommer, är inte ett resultat av att en matris omsätts i produktion. Materialens råhet, det tillfälliga, handens spår, är alltför påtagliga – och repetitionen är snarare en variation på ett tema.
Men ett material är förstås aldrig blott material. Aluminiumprofilerna (som särskiljer järnelement i skulpturerna, och skiljer plexiglasytan från väggen i målningarna) är generiska former. Industriell formgivning (reducerad till gemensam social kod) kombineras här med den poetiska symbolen, och den abstrakta gesten. Och på så vis blir även det i grunden industriella något humanistiskt, i sin förmenta obearbetadhet – det framträder som rå generisk form, en abstrakt symbol som ser ut som vad den gör, där formen sammanfaller med funktionen.
Det reducerade geometriska språket bär förstås på en ofrånkomlig anspråksfullhet, liksom ett mått av ofrihet. Vad innebär det att skriva in sig i den tradition som utmynnar i måleriets inträde i det tredimensionella rummet? Vad betyder frihet, renhet, oberoende, reduktion och rum i förhållande till ett formspråk och en gestik som sedimenterats till en gemensam kod, en kod som betraktaren lärt sig förstå som just språk, tecken? Att erbjuda en erfarenhet, möjligheten till en öppen och oberoende blick (och kropp) i mötet med verken, blir utifrån detta formspråk en extrem utmaning. Och samtidigt är det just där som Gothlins verk är som mest trovärdiga och effektiva. (Här bör nämnas den omsorgsfulla, närmast klanderfria, presentationen och hängningen.) Objekten, målningarna, är eminenta i sin omedelbarhet: de är och gör ett rum – och denna effektivitet, den erfarenhet som de erbjuder gör dem till «specifika objekt» på ett sätt som är lika påtagligt och konkret som någon minimalism tidigare.
Är Gothlins målningar och skulpturer blott sig själva? Representerar de ingenting? Jo det gör de ofrånkomligen, om så blott genom valet av material, genom att försätta oss i en situation som tvivelsutan uppmuntrar ett visst sätt att se. Men också i det att verken utgör och skapar ett rum som det i slutändan står betraktaren fritt att aktualisera.
