Vem ska betala för konsten? Konstnären som entreprenör och konsten som kreativ näring var rubriken för gårdagkvällens utfrågning på ABF-huset i Stockholm, där en i stort sett oemotsagd panel gjorde sitt bästa för att tappa bort diskussionen om de växande kraven på konstnärer och kulturinstitutioner att hitta ekonomiska möjligheter bortom offentlig finansiering. Utfrågningen var den andra i en serie av tre, under titeln Som man breddar får man ligga, arrangerad av ett antal av Stockholms mindre ickevinstdrivande konstinstitutioner: Botkyrka konsthall, Konsthall C, Marabouparken, Mossutställningar och Tensta konsthall.
Kvällens moderator, idéhistorikern David Karlsson, inledde med powerpointpresentation och en förvånande mängd referenser till internationella kulturekonomer som förespråkar idén om kulturellt entreprenörskap.
Därefter presenterades paneldeltagarna i tur och ordning, med viss oklarhet i vad utfrågandet bestod. Martin Q Larsson, tonsättare och ledamot i Rådet för kulturella och kreativa näringar, ville inte avslöja vad rådet ska lägga fram för regeringen i sin slutrapport, förutom förslaget om att de vill permanentera sin existens. Karin Willén, ordförande Konstnärernas Riksorganisation KRO pratade som de flesta andra om branschspecifika villkor och storleken på företag inom kultursektorn (de flesta innefattar bara en person) medan Måns Wrange, rektor Kungliga Konsthögskolan, nämnde det nödvändiga i yrkesorienterade överlevnadskurser och samtidigt vikten av konstens motsvarighet till grundforskning, det vill säga någonting nödvändigt som aldrig går med en vinst och aldrig kan finansieras genom marknadslösningar.
Annars var en av de få innehållmässiga ljuspunkterna – i ett mörker av makalös irrelevans – en fråga från publiken som gällde graden av ideologiskt ställningstagande i KRO:s förslag om skatteavdrag på privatpersoners konstinköp. Detta skulle kallas RIT-avdrag och vara modellerat på de så kallade ROT- och RUT-avdragen, kontroversiella för att subventionera hög- och medelinkomsttagares villarenovationer och städhjälper med allmänna skattemedel och samtidigt permanentera lågstatusyrken inom servicesektorn.
Och det kanske är här kvällens moderator – men också utfrågningens organisatörer, där endast en av konsthallscheferna ställde en problematiserande och kritisk fråga om konstens kvalitet i relation till ämnet – borde ha insett värdet av att försöka situera den kulturella entreprenörsidén i det sammanhang den har uppkommit ur. Det vill säga den nyliberala idétradition och faktiska politik där konst inte betraktas som ett samhällsvärde som bör finansieras offentligt, utan som en vara bland andra, och samtidigt som en värdefull kreativ praktik att instrumentalisera i olika slags kluster, regionala tillväxtåtgärder och dynamiska urbana sammanhang. Denna kulturpolitik innebär vanligtvis en självrefererande ansökningskultur med ökad byråkratisering, ökad politisk, minskad konstnärlig frihet och i slutändan ett snuttifierat, genomkommersialiserat och andefattigt kulturliv. Samtidigt som den enskilda konstnärens arbetssituation växer fram jämte den allmänna prekarisering av arbetskraften som sker i sammansmältandet av entreprenörsskap, arbetslöshet och ökade klassklyftor.
