Vad höll vi egentligen på med igår?

Ett och annat skeptiskt ögonbryn höjdes när det stod klart att den första utställningen på den nya konsthallen Accelerator vid Stockholms universitet skulle utgöras av verket This Progress av Tino Sehgal. Accelerator är ett samarbete mellan universitetet och den privata konsthallen Magasin III, där målet är att låta «konst, vetenskap och samhällsfrågor» mötas. Men att visa ett verk från 2006 andas inte direkt framstegsorientering, sa ögonbrynen, och var det kanske vetenskaperna konsthistoria och ekonomi som skulle mötas, rös de. Nu när jag har besökt utställningen uppfattar jag den som ett kraftfullt argument för konsthallarna som en del av offentligheten. På sätt och vis är detta en curatoriell tour de force som lyckas göra utställningen mer intressant än verket som ställs ut.

Sehgal har gjort andra verk av den här arten, med inhyrda «uttolkare» som pratar med besökare och ibland med varandra också. De har kunnat ge upphov till en lite kittlande glidning mellan fiktion och verklig händelse. Men det här verket är lite enklare till sin konstruktion. Man släpps in en och en, och får ensam vandra i väg och tala först med en liten flicka som vill höra vad framsteg är, sedan med en ung kvinna som kopplar frågeställningen till ens eget liv; därpå en medelålders man som själv gärna vill lägga fram sina idéer om lycka, och sist än något äldre kvinna som berättar om motgångar i sitt liv och om att hon som 25-åring fick sin livssituation bedömd som omöjlig för samhället att göra någon nytta av (hon erbjöds då förtidspensionering), men att hon lyckades hitta en lösning på det. När det är slut har man gått en vända genom byggnaden.

Det hela är en ganska banal erfarenhet, som vanligt småprat i en universitetskorridor. Att första hälften var lite ointressant får jag ju själv ta på mig, då det var jag som fick stå för innehållet. Men det obehag som låg kvar efteråt berodde nog främst på den subjektivitet som verket producerade i mig. För det handlar inte om några samtal mellan jämlikar, utan om möten med folk som är så oerhört intresserade av att höra min uppfattning att deras uppmärksamhet verkar direkt skum. Jag kommer att tänka på överklassens märkliga föreställning om att alla i deras närhet egentligen är deras tjänare. Det är sådan jag blir i det här verket, någon som förväntar sig att bli tillfrågad bara för att hen har råkat få en viss position i förhållande till andra. När jag lyssnar på kvinnans berättelse så känns det som att det är upp till mig att tala om hur samhället bättre hade kunnat ta tillvara på den resurs som hon kunde ha varit. En förhatlig beslutsfattarmentalitet besjälar mig. Men jag behärskar mig givetvis och berättar att jag själv alltid har drömt om att få förtidspension.

Drivkraften bakom utställningen anges vara att i vår tid av ökade klyftor och polariserande filterbubblor få människor att tala med varandra. Att det är verkliga samtal vi behöver, och inte kommentarsfält, tycks vara övertygelsen. Men varför då visa det här verket, som ju till formen mest påminner om de korta samtal man har i farten på ett köpcentrum när telefonabonnemangsförsäljare med oändligt tålamod går med en och ställer frågor om ens vardagsliv och vanor – tills de förstår att man aldrig kommer att teckna ett abonnemang? Och varför prata just om framstegstanken, som väl dog med murens fall? Jag tror att tiden på sätt och vis har sprungit ifrån det här verket, men att Accelerator vill få oss att tänka på temat (framsteg) i förhållande till den tid då det gjordes. 2006, det var innan sociala medier hade formatet namn, bild och feed. Det var något år innan Iphone kom. Streaming fanns, men uppkopplingen var oftast för dålig för att man skulle orka med att streama. Tablå-TV var fortfarande en viktig del av vardagen. Kameran på mobilen användes endast i nödfall. I Sverige var det några år innan «arbetslinjen» blev allmän politik, före utförsäljning och nedmontering av välfärden, det vill säga innan politiken hade förändrat samhället så mycket att ett i grunden nazistiskt parti på bara några år gick från 3 till 12%. Det var en annan tid.

Och jag kan inte komma på någon konstnär som bättre än Sehgal står för den tidsanda som rådde i det sena 00- och det tidiga 10-talet. Mer än någon annan inkarnerade han den tanke om «kapitalism med ett mänskligt ansikte» som animerade hela konstvärlden vid den tiden. Sehgal var den perfekta representanten för idealet om konstnären som entreprenör, för han var marknadstillvänd samtidigt som han månade om «mjuka värden». Men lika mycket levde han upp till idealet om konstnären som akademiker eller fri forskare, eftersom han gjorde själva konstvärldsdiskursen till innehållet i verken. Interaktiv, engagerad och marknadsorienterad – Tino Sehgal var allt! Eftersom det också var viktigt att driva konsten vidare, att skapa saker som hade konstnärlig relevans och inte bara samhällsrelevans, betonades det ofta att hans verk inte var performance, utan «objekt» som kunde bevaras och samlas (idag lyfter man istället fram att de är «hållbara», ett tydligt exempel på hur konsten försöker anpassa sig till rådande ordning). Även den tanken var marknadsideologiskt betingad: «Jag håller inte på med performance. För de gjordes mot marknaden, det gick inte att upprepa och det gjordes mot museernas och konstinstitutionernas historia. Jag är för alla dessa saker», sa Sehgal i en intervju i tidningen Arbetet när han ställde ut på Magasin III för tio år sedan. Sehgal var kort sagt en av de främsta konstnärerna som gjorde sig gällande både på marknaden och på institutioner – vilka på den tiden låg ett stycke längre ifrån varandra än de gör idag.

Så, omständigheterna för samtal av det slag som nu erbjuds på Accelerator såg annorlunda ut då än nu, eftersom vardagslivet var väldigt annorlunda. Och den ideologi som genomsyrade konstvärlden då hyste större tillförsikt för samtal och diskurs än det finns skäl att göra idag. För idag står det klart att även om mjuka värden skulle kunna påverka marknaden, så låter sig kapitalismen inte tyglas av någon marknad. Inte ens hotande klimatkatastrofer kan reglera det system som nu har gått in i en anarkokapitalistisk fas som väl ingen kan tro kommer att påverkas av samtal. Nazismens avkomma är nu näst största parti i Sverige. Historien har visat vad som biter på sådana: våld, inte samtal.            

Det mesta av det som jag har tagit upp är invändningar mot verket. Däremot uppfattar jag dessa tankar som något som talar för utställningen, som lyfter fram perioden från 2006 till idag som ett objekt för extrem närhistoria. För vem bryr sig vanligtvis om det som hände för 13 eller 9 år sedan? Politisk konst på svenska institutioner brukar domineras av 70-talet eller av den direkta samtiden. Bara att bryta den problemformuleringsmallen är en bedrift. Genom den här utställningen befinner vi oss i ett nytt läge, «dagen efter», och man får lust att på bakfyllesegt vis försöka prata om vad som hände. Vad höll vi på med egentligen, igår, eller 2011? Vilka visioner och värden omfattade vi som vi idag antingen inte står för eller inte längre kan tro på? De frågorna upplever jag som viktiga för utställningen, även om de inte är en del av verket. Den får oss att med bakfyllans distans betrakta det nyligen förflutna, utifrån konsten. På så vis tycker jag att Accelerator har gett konsthallen som institution ny energi. För Sehgals utställning visar att även obsoleta idéer, rent av dåliga verk, kan få helt nya effekter bara av att offentliggöras igen. Ja, att en utställning med ett enda verk faktiskt kan vara betydligt bättre än verket självt. Här gäller det att ligga i och tänka innan bakfyllan försvinner och vardagen återkommer. Då ska den vara ny!