22 december – Fredrik Svensk

I förra årets kalender listade jag utställningar jag ville ha sett. Högst upp på listan låg Animismus, sammansatt av Anselm Franke och Sabine Folie på Generali Foundation i Wien. När Franke tog projektet vidare till Haus der Kulturen der Welt, fick jag äntligen möjlighet att kolla in den. Trots höga förväntningar och mängder av förutfattade meningar, så blev jag både imponerad och förvånad. Det var överlägset bästa försöket att i utställningsform både gestalta och undersöka mängder av olika gränsdragningspraktiker som upprättar en skillnad mellan den moderna rationella människan och dess motsats – en grundläggande skillnad inte minst för den moderna rasismen och sexismen. Dessutom är jag helt förförd av katalogförfattaren Isabelle Stengers krav på att vi måste reclaima animismen, utan att bli animister: ett radikalt kritiskt svar på religions återkomst och vetandets instrumentalisering. Tänk om fler utställningsmakare hade möjlighet att jobba så långsiktigt och rigoröst med ett enda projekt. Världens alla kulturdepartement, instifta genast stora stipendiefonder för utställningsmakare!

En annan utställning jag hade extremt höga förväntningar på var Parisbiennalen Intense Proximity sammansatt av Okwui Enwesor. Rykten sa att det skulle bli ett stor angrepp på Frankrikes relativa brist på en postkolonial diskussion, trots Négritude, Fanon et cetera, och trots att mycket av de böcker som står på hyllan «postkolonial teori» hos amerikanska bokhandlare är överlastade med referenser till franska tänkare. Intense Proximity blev något delvis annat, långt mycket mer sofistikerat en än förväntad kritik av l’universalisme de Paris. Istället följde fyllde Enwesor upp nästan hela Palais de Tokyos brokiga underrede med konst som problematiserade en antropologisk blick, samtidigt som det drogs tankeväckande paralleller mellan antropologen och dennes forskningsobjekt, och curatorn och «dennes» konstnärer. Även om det hela kändes något hafsigt sammansatt, så är utställningen ändå en av de absolut bästa och viktigaste i år. Katalogen imponerade också med sitt omfång och rika urval av antropologiska och konstteoretiska bidrag.   

Aby Warburg-forskningen har exploderat under de senaste tio åren. Och genom George Didi-Huberman har han rent av blivit folklig. Förmodligen är han också den konsthistoriker som har absolut mest inflytande på samtidskonsten, inte minst genom sin Mnemosyne Atlas som finns för allmän beskådan på Warburginstitutet i London. Trots detta stora intresse för Warburgs sätt att sätta samman bilder är det faktiskt halvt bortglömda Siegen som gjort den första (efter möjligen Huberman) intressanta utställningen med utgångspunkt i Warburgs projekt. Installationsmässigt fanns inget märkvärdigt, men i sin lågmäldhet gav den ändå en utvecklad och komplicerad bild av vad man faktiskt kan göra med fotografier, med utmanande verk av bland andra Haegue Yang, Elke Marhöfer och Katrin Mayer. 

Hur har ni det mer era Djinner? Hur tar ni hand om dem nu för tiden? Under Animism-konferensen som arrangerades i samband med utställningen föreläste den franskegyptiske, anti-freudianske psykoanalytikern Tobie Nathan om djinnernas liv och historia. Det kanske inte låter så märkligvärdigt, men faktum är att han lyckades att totalt undvika skillnaden mellan tro och vetande, i sina exempel på hur det gick till när några djinner konverterade till Islam. Ingen annan har tydligare visat på vansinnet i frågan Tror du verkligen, verkligen? Grasset släppte nyss Nathans fantastiska självbiografi Ethno-Roman. Årets julklapp, till alla som inte kan sluta exotisera alla märkvärdiga karaktärer som den franska kolonialismen producerat. Och får ni inte nog av tryck så skaffa den reviderade nyutgåvan av Médecins et sorciers (La Découverte) som han skrivit med Isabelle Stengers. Båda borde genast översättas!

Det etnocentriska partiet Sverigedemokraterna är större än någonsin. Deras rättspolitiska talesperson gör årets dokumentär, curaterad Expressen. Begreppet hederskultur, som tidigare använts för att stigmatisera muslimer, har i år inte bara börja användas för att tala om vita kränkta män med just Sverigedemokratiska sympatier. I diskussionerna om Tintin, Lilla hjärtat, pepparkaksgubbar och rasistiska stereotyper i barnkulturen har en ny hederskultur tagit plats i den svenska debatten: en liberal kränkt hen. En hen som reagerar starkt på att andra reagerar stark på bilder. Relationen mellan yttrandefrihetskramande liberaler och fascistiska etnocentriker har aldrig gestaltat sig tydligare i svensk massmedia. Det betyder inte att de är av samma skrot och korn, men kanske tillhör de samma hederskultur? Utan att en mängd intellektuella som i Sverigedemokraternas ögon inte är svenskar hade höjt sina röster hade detta aldrig skett. Hoppfullt!

En sak kan man säga om Maria Linds curatoriska val att som en del av utställningen Abstract Possible: The Stockholm Synergies koppla samman Lundinfamiljens auktionshus Bukowskis, deras VD Michael Storåkers, moderat och före detta PR-man bakom varumärket Nya moderaterna, samt den offentligt finansierade stiftelsen Tensta konsthall: vad som möjliggör en utställning är också ett estetiskt-politisk kompositionsarbete som bekostas av konstnärer. De verk man komponerar med ser lite annorlunda ut, men liksom alla konstverk är de sammansatta av motstridiga berättelser. Det intressanta är att detta går helt i linje med den svenska regimens nya bidragsform Kulturbryggan. Om föregångaren Framtidens kultur handlade om att förnya kulturinstitutioner, så tycks Kulturbryggan ha mer fokus på att förnya finansieringsformer för kultur. Håller den svenska konstpolitiken på att sakta men säkert överlämna allt omdöme åt privata vinstintressen och finansformen att förvandlas till vår tids stora konstform? Samtidigt tycks det pågå en mycket mer subtil förändring i statsapparatens regeringskonst. Efter Joel Tunströms utmärkta artikel här på Kunstkritikk om förändringen av den politiska styrningen av Iaspis så önskar jag att SVT:s Uppdrag granskning sätter en av sina västar på de små maktförskjutningarnas kulturpolitik. För om vi inte vill nöja oss med all denna allmänna kapitalistiska realism, så vore det bra med fler berättelser om vad som faktiskt pågår i det lilla! There is an alternative!