Bulldozerdiplomatin är här! – Ariel Sharon som konstkritiker

Kunstvandalisme i Stockholm

Den israelske ambassadøren i Sverige, Zvi Mazel, er ikke som diplomater flest. I møte med installasjonen Snøhvit och sanningens vansinne på Historisk museum i Stockholm, oppførte han seg alt annet enn diplomatisk og ødela verket med bilde av en palestinsk selvmordsbomber i en papirbåt. Saken fikk storpolitiske ringvirkninger da statsminister Ariel Sharon ga ambassadøren full støtte for vandalismen…

Dom flesta har väl vid det här laget uppfattat vad som hände på Historiska muséet i Stockholm när utställningen Making Differences öppnade förra fredagen, men för att göra en snabb sammanfattning så kort som möjlig; Installationen Snövit och sanningens vansinne av Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler vandaliserades. Där kunde historien mycket väl ha slutat. Det är trots allt dessvärre inte ovanligt att konstverk attackeras fysiskt; jag har själv haft den äran, och jag är i gott sällskap med Bjarne Melgaard och Kjartan Slettermark, bara för att nämna dom namn som först dyker upp i huvudet. Bara undantagsvis ges såna incidenter någon betydelse överhuvudtaget.
Men här har vi ett alldeles utsökt undantag i och med att vandalen i fråga är Zvi Mazel, Israels ambassadör i Sverige. Saken kompliceras ytterligare av att utställningen är löst knuten till en kommande internationell konferens om förebyggande av folkmord; ett sammanhang där man förutsätter Israels deltagande; ja, det är frågan om inte hela tillställningen ursprungligen tillkommit i avsikt att hålla en god diplomatisk förbindelse med Israel från Svensk sida. Så tillrättalagd är den.

Det kunde ändå fort ha slutat här, som en olycklig omständighet, om inte Ariel Sharon själv så kvickt varit ute och tackat sin ambassadör för hans rättrådiga ingripande mot vad som betecknades som ett «antisemitiskt» verk, med ett påföljande krav på Sveriges regering att avlägsna verket, alternativt genomföra konferensen utan Israels deltagande. Ja, både Zvi Mazel och Ariel Sharon har faktiskt uppvisat en oväntat stor kompetens på området genom att slå fast att det inte ens är frågan om ett konstverk (för övrigt ett vanligt argument bland konstvandaler). Det är startskottet för en politisk slapstick på hög nivå; och relationerna mellan Israel och Sverige ligger plötsligt i minusgrader.

Allt detta har kanske på ytan ett visst underhållningsvärde, men det finns anledning att vara bekymrad. Det ligger en kolsvart omänsklig avgrund av hatpolitik och vegeterar alldeles under. Utställningens kurator Thomas Nordanstad attackerades i helgen av en okänd man på trappen till Historiska muséet, och har i likhet med alla andra involverade mottagit ett hundratal mordhot via mail och telefon dom senaste dagarna. Samtliga har nu polisskydd dygnet runt.

Exakt vad är det som utlöser den sortens reaktioner? Och vad är det egentligen som får Isra Úels regering att tro sig kunna ge direktiv för innehållet i en konstutställning i Stockholm? Efter att ambassadören har använt sig av en pöbeltaktik man sällan ser bland diplomater? Sverige har per idag sin mest Israelvänliga regering någonsin, men tack och lov är Mazel´s förfarande så utstuderat klumpigt att det skulle se löjligt ut om man vek sig för kravet om att verket tas ur utställningen. Hade han använt sig av dom möjligheter för klagomål som vanligtvis står till buds finns det en risk att det problematiska verket hade manipulerats ut ur kontexten i tystnad; så vi ska bara vara tacksamma för hans temperament, för det har ledit till en i alla avséenden unik situation. Det är milt sagt ganska sällsynt att ett enskilt konstverk förmår frysa H relationerna mellan två nationer så till de grader. Zvi Mazels handling utgör också ett tydligt mikrokosmos av den paranoida politik som utmärker staten Israel under Ariel Sharon och Likudpartiet, där minsta kritiska röst från omvärlden rutinmässigt klassificeras som ett utslag av vad som sägs vara en växande antisemitism – i det här sammanhanget en absurd anklagelse; Dror Feiler är född och uppväxt i Israel av judiska föräldrar.

Men om vi börjar med verket, som ovanpå allt annat tumult också nyligen polisanmälts av Kristdemokratiska ungdomsförbundets ledare – som givetvis inte har sett utställningen, men Kristdemokrater agerar ju per definition utifrån vad dom inte har sett, så det kan ju inte ha ansetts vara något hinder. Det är inte så ovanligt att konstverk polisanmäls heller; jag har själv haft den äran i det fallet också, men det är en helt poänglös handling som i bästa fall bara irriterar polisen.

(Jag har uppriktigt sagt inte heller sett det aktuella verket, men jag har heller inga krav att komma med angående dess öde bortsett från ett par grundläggande principer. Jag litar för övrigt på att den beskrivning jag fått via media och vänner i Stockholm stämmer någorlunda)

Snövit och sanningens vansinne består av en liten vit båt där seglet utgörs av ett porträtt av den Palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat som flyter runt i en bassäng med rödfärgat vatten. Installationen är belyst från flera håll och ackompanjeras av J.S. Bach´s «Mein herz schwimmt in Blut». På en intilliggande vägg återfinns en text som växlar mellan Jaradats historia och ett parti från sagan om Snövit i en mörkt poetisk kombination.

Utan att ha sett det i verkligheten kan jag ändå utan problem utifrån foton slå fast att det rör sig om ett visuellt starkt verk som i kombination med texten osar av den komplexa och akuta situation det siktar till. Hanadi Jaradat var en 29-årig advokat och trebarnsmor som sprängde sig själv och 19 oskyldiga i luften på restauranten Maxim i Haifa i Oktober 2003. Ett fall som tyvärr inte är unikt. Verket uttrycker mer än något annat en oändlig uppriktig sorg över en situation där alla är offer, och pirkar i ett öppet infekterat sår med den för Israel obekväma frågan; Vad är det som driver martyrerna? Hur stor grad av hopplöshet är nödvändig för att någon ska se det som nödvändigt att spränga sig själv och ta med sig så många som möjligt in i döden?

Israels ambassadör menar, med stöd från sin regering, att konstverket glorifierar handlingen – det kan verka som en primitiv tolkning som direkt diskrediterar den kunskap om vad som definierar konst som regeringen Sharon just påberopat sig; men är i själva verket del av en utstuderat manipulativ begreppsapparat. Sanningen är att verket utgör en kritik mot uppfattningen att Palestinska självmordsbombare gör det dom gör av ren ondska, och pekar på en del uppenbara avgörande faktorer. Det är ingen hemlighet vad det Palestinska folket utsätts för av Israels regering, och Jaradat var bara en av många i en lång rad av individer som agerar utifrån den förtvivlan som följer av ett såpass omfattande och långvarigt övergrepp som den Israeliska ockupationen innebär. Sedan Ariel Sharon helt på egen hand intensifierade konflikten med sitt kontroversiella besök på oljeberget för några år sedan har han under sin tid som statsminister drivit bägge staterna in i en skarpt nedåtgående blodsprutande spiral av våldsamma reaktioner och motreaktioner, med en påföljande utmattning och berättigad misstänksamhet på bägge sidor. Utrikespolitiken som förts utmärks även den av en allt större paranoia; incidenten på Historiska muséet understryker i vilken försvinnande liten grad en saklig dialog längre är möjlig. Den som på minsta vis kritiserar Israel måste räkna med att bli stämplad som antisemit; ett eko av George W. Bush´s «With us or against us», som i sig är ett eko av Franco´s «Envar som är emot mig är en kommunist».

(Det är alltså med en viss kalkylerad risk jag sitter och skriver det här. Den provocerade ambassadören och konstkännaren Zvi Mazel har trots allt under sin tid i Stockholm anklagat både ärkebiskop KG Hammar och den bortgångne utrikesministern Anna Lindh för antisemitism. Men termen har också med den sortens löjliga anklagelser blivit så urholkad att jag kan leva med den risken. Vi snackar trots allt om en regering som håller på att mura in vad som borde vara ett grannland i små isolerade enklaver. Vi snackar om en statsledare som kallar ett tiotal döda barn för «ett lyckat angrepp», och som anser det vara på sin plats att försvara sig mot stenkastande ungar med tungt artilleri. Vi snackar om världens ondaste man. Jag håller Ariel Sharon personligt ansvarig för en omänsklig systematisk terror gentemot ett redan till vansinne hårt prövat folk. Jag håller också Ariel Sharon personligt ansvarig för varje detonerad självmordsbombare inom gränserna för staten Israel. Bara så det är sagt. Kalla mig vad fan ni vill; mitt samvete är rent.)

Sammanhanget det här utspelar sig i är så klart avgörande för hur det har utvecklat sig. Den kommande konferensen om förebyggande av folkmord – «Making differences» är bara en del av flera konst och kulturevenemang i samband med arrangemanget – är i sig en märklig historia. Det sägs från Israeliskt håll att det finns en överenskommelse med den Svenska regeringen om att situationen i Mellanöstern inte ska tas upp under konferensen – en överenskommelse som den ena Svenska politikern efter den andra förnekat existensen av i media sedan i fredags. Denna «överenskommelse» används också som argument för att utebli från konferensen om inte konstverket avlägsnas, trots att utställningen inte direkt kan anses vara en del av konferensen.

Hur skulle det se ut om den Svenska regeringen blandade sig i innehållet i en konstutställning? Efter att en officiell representant för ett annat land hade gått bärsärk där inne? Menar dom på allvar att Israel ska kunna detaljstyra Sverige helt öppet och skamlöst?

Kan det vara så att Israel helt enkelt inte VILL delta i sammanhanget, och att vilken ursäkt som helst för att inte närvara duger? Det finns en tendens från Israels sida att diskreditera hela Europa som irrelevant för en lösning på situationen i dom ockuperade Palestinska områdena, för att i lugn och ro reda ut saken på sitt eget sätt tillsammans med USA – som man också tryggt kan påstå driver en paranoid politik. Missbruket av termen antisemitism är en del av den strategin. Det ligger nära till hands att tro att Zvi Mazel´s utbrott hade ett syfte utanför den indignation han hänvisar till; det närmast ögonblickliga stödet från Israels regering tyder också på det.

Men vad är det för underlig konferens regeringskansliet har fått till?
Det ska med utgångspunkt i Holocaust – detta historiska faktum som skamlöst utnyttjas för att rättfärdiggöra handlingar som inte ligger långt efter – diskuteras hur man förebygger framtida folkmord. Man har inviterat Israel, men inga Palestinska representanter. Likaså har man bjudit in Turkiet, men inga Kurder, Ryssland, men inga Tjetjener, och så vidare. Det sägs vara en prestigeförlust för Göran Persson om Israel uteblir, men allvarligt talat; räcker det inte nu? I anständighetens namn, vad fan är det dom håller på med? En marknadsanpassad och lättläst omskrivning av historien verkar vara ett prioriterat mål; men hur många gånger kan historien skrivas om utan att den går förlorad? Bristen på representanter för dom i dag mest utsatta folkgrupperna är ett ofrånkomligt faktum som skriker efter ett svar på hur man egentligen definierar «folkmord».

Mot den bakgrunden är det bara en fördel om Israel inte deltar, liksom det är en fördel att vi fått se den paranoida politiken på såpass nära håll. Vi kan se deras ansikten tydligare nu, kan vi inte? Om dom går till fysiskt angrepp mot ett konsverk i Stockholm kan vi väl utgå från att dom bränner böcker någonstans också? Vi vet redan att dom bygger en mur och metodiskt bombar allt och alla på den andra sidan till fossil-nivå. Dom upprepar stadigt att ingen har förståelse för deras behov att försvara sig.

Allt det här verkar väldigt bekant, har inte den här kombinationen förekommit tidigare i väldigt specifika sammanhang genom historien? Men eftersom Israel säger sig vara en demokrati, en del av den «civiliserade» världen, finns det faktiskt också anledning att redefiniera vad det är som utmärker en totalitär stat, för det måste ju vara något annat?

Det är en skam att det fått fortsätta så länge, och det är en skam att omvärlden varit så undfallande gentemot Israel att Neville Chamberlain framstår som handlingskraftig. Jag orkar inte ens gå in på vad jag menar om Kjell Magne Bondeviks middag med Sharon i Molde; det är en svart f àläck i framtidens historieböcker. Nu har bulldozer-attityden manifesterat sig på Historiska muséet i Stockholm; hur gärna man än vill kan man inte bortse från att en officiell representant för staten Israel har löpt amok och vandaliserat konst. Det skulle egentligen inte komma som någon överraskning; det har länge varit en uttalad policy. Det är det normala förfarandet.

Törs man hoppas på att man från den Svenska regeringens sida gör det enda rätta och ger honom en enkel biljett tillbaka till Tel Aviv?

Eller är det som jag länge har misstänkt; att vi allihop hålls som gisslan av marknadsliberala krafter och att världen utgör en enda stor hårdbevakad gränsövergång till Gaza? Att alla som inte bor i Israel eller USA är helt ovidkommande skuggvarelser, underkastade ett verklighetsfrämmande projekt som bygger på en idé om att det faktiskt finns ett folk som är utvalt av Gud?