Den borgerliga alliansens budgetproposition 2013

I den nya svenska kulturbudgeten är siffrorna för samtidskonsten relativt oförändrade, men det betyder inte att propositionen saknar långsiktiga politiska konsekvenser.

Finansminister Anders Borg. Foto: Martina Huber/ Regeringskansliet.

Igår offentliggjorde regeringen budgetpropositionen för 2013, och för bildkonsten sker inga dramatiska förändringar. Vad gäller de 23 miljarder kronor som regeringen vill avsätta till «reformer» går ingenting till konst och kultur utan till fem specifikt inringade områden: tillväxt/konkurrens (för evigt oskiljaktiga i den borgerliga ekonomin), sysselsättning, välfärd, finansiell stabilitet och energi-, klimat- och miljöpolitik. Inom utgiftsområde 17 förväntas det samlade anslaget för posten bildkonst, arkitektur, form och design ligga kvar på 2012 års nivå, nämligen 81 miljoner kronor.

Siffrorna visar alltså inte på någon revolution eller större förändring, och inte heller någon försämring. Kulturbudgeten har i själva verket ökat konstant sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006. Vill man försöka finna några kulturpolitiska konsekvenser bör man därför förslagsvis titta närmre på målsättningar, bedömningsgrunder och prioriteringar. Under rubriken «Kulturella och kreativa näringar i ett nationellt och internationellt perspektiv» kan man till exempel läsa: «Det handlar om att skapa funktioner mellan kultur och näringsliv i det regionala tillväxtarbetet, men det kan också handla om att utveckla affärsmodeller, att coacha talanger och att skapa mötesplatser, kluster och s.k. mäklarfunktioner. I flera strategier finns också kopplingar till kulturarv och turism.» En sådan instrumentalisering – där kulturen kommer att finansieras efter dess förmåga att hjälpa det regionala tillväxtarbetet och förhålla sig till mycket specifika, lokala villkor – innebär naturligtvis en konflikt med de övergripande mål som budgeten säger sig stödja sig på, och som presenterades i propositionen Tid för kultur 2009: «Kulturpolitiken ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.» Det vill säga att konflikten i slutändan gäller hela principen om armlängds avstånd, den princip inom svensk kulturpolitik där politiker inte ska kunna styra direkt över kulturens form och innehåll.

Vidare i den föreslagna kulturbudgeten får det så kallade kulturarvslyftet ökade anslag, trots att satsningens effekter har varit ytterst blygsamma sedan den lanserades för ett år sedan. Desutom utlovas Nobel Prize Centre 30 miljoner kronor om året när verksamheten börjar 2018, medan Flygvapenmuseum i Linköping föreslås få ett extra tillskott från och med 2013 för sin redan genomförda tillbyggnad. Den som intresserar sig för samtidskonst har alltså inte anledning till alltför stor optimism: man får förvisso inte sänkta anslag, men den ökning som regeringen talar om tycks gå till andra områden.

En viss grad av närläsning är emellertid alltid av godo: här upptäcker man till exempel existensen av lätt Kafkaartade institutioner som Myndighet för kulturanalys. Namnet till trots är det ingen samtida svensk motsvarighet till Horkheimer och Adornos Institut für Sozialforschung eller Stuart Halls Birmingham Centre for Cultural Studies (det har inte att göra med marxistisk samhällsteori överhuvudtaget), utan någonting den nyliberala utövandet av kulturpolitik visat en omättlig aptit på: kvantitativ bedömning och konstant utvärdering. Och detta fält är inte bara en (till synes onödig) utgiftspost, utan något som innebär en ständig kvantifiering och ökad «bedömbarhet» av såväl kultur som utbildning: det vill säga ett mycket metodiskt närmande mot en helt annan syn på vad offentligt finansierad kultur bör vara.

Denne artikkelen ble sist endret den 24.10.2012.

Læserindlæg