«Wow», «Det är jo strålende», «Aldri om en kunstkritiker skulle bli kulturredaktør i en norsk avis»! Mina nordiska redaktörskollegors jubel när de fick höra att Valerie Kyeyune Backström blir ny biträdande kulturchef på Expressen är typiska för en tid när konstkritiken sitter löst och de professionella möjligheterna för en konstrecensent kan te sig tämligen begränsade.
Kyeyune Backström är författare och mångårig medarbetare i Expressen där hon senast har vikarierat som litteraturredaktör. Hon är dessutom känd för en nordisk läsarkrets som recensent på Kunstkritikk där hon under ett par år skrev om allt från uppmärksammade nordiska konstnärer som Lea Porsager och Éva Mag till amerikaner som Faith Ringold och Martha Edelheit och sydafrikanska Zanele Muholi, för att nämna några.
Som skribent representerar Kyeyune Backström en stilistiskt medveten, gärna underhållande och tydligt värderande kritik som också är något av Expressens signum. Tidningen håller sig med ett flertal konstrecensenter, från en gammal räv som Peter Cornell till en yngre kritiker som Jesper Strömbäck Eklund (ännu en Kunstkritkk-medarbetare). I sin roll som biträdande kulturchef kommer Kyeyune Backström inte att basa direkt över konstkritiken (det gör den frilansande konstredaktören Therese Bohman), men hon säger sig vilja bidra till att konsten ges större utrymme på tidningens kultursida som idag puttrar på med cirka en konstrecension per vecka. Hur det blir med den saken får vi se när hon från den 1 februari ska basa för innehållet tillsammans med kulturchefen Viktor Malm.
Grattis till jobbet! Du har ju en bakgrund som konstkritiker bland annat här på Kunstkritkk. Kan vi vänta oss en satsning på konst i Expressen nu?
Nu är det förstås många ämnen som ska balanseras på en kultursida, men självklart ligger konstkritiken mig varmt om hjärtat, och om jag kan bidra till att den ges större utrymme på sidan vore det jättekul. Sedan har vi redan en fantastisk konstredaktör i form av Therese Bohman, men absolut kommer min bakgrund till viss del påverka vilka ämnen jag vill lyfta eller uppmärksamma.
Många kulturredaktörer sägs inte vilja satsa på konstkritik eftersom den inte engagerar tillräckligt många läsare utan specialintresse för genren. Vad behövs i så fall för att göra konstkritiken mer läsbar? Handlar det om vem som skriver, hur de skriver eller kanske vilken konst de skriver om?
Jag tror det rör sig om ett missförstånd, liknande det som diskuterats gällande litteraturkritiken. När den är välskriven läses den faktiskt av många – varför skulle inte detsamma kunna gälla konstkritiken? Däremot har konstkritiken en tendens att vara ännu mer intern och insulär: där finns det verkligen en chans till förnyelse. Liksom att hitta andra och nya sätt att skriva om konst, i komplement till recensioner av utställningar. Helt enkelt att plocka in den i vår samtid. Det betyder inte att man ska göra avkall på kunskap eller fördjupning, men det finns inget självändamål i att vara tråkig. En text i en kvällstidning ska underhålla sina läsare, vad underhållningen sedan består i måste och bör ju variera mellan texter, ämnen och skribenter. Men om det blir mer njutbart och angeläget att läsa om konst skulle nog texterna också nå en bredare publik. Jag tror också mycket är vunnet på att bjuda in läsaren, även den som inte studerat konstteori, något konstkritiken generellt inte alltid är så bra på.
I dag finns mycket att tävla med. De senaste 15 åren, då TV-serien lyftes fram som det exemplariska uttrycket för strömningstjänsternas tidsepok, så kunde konsten i svensk offentlighet ibland tyckas reducerad till en leverantör av tårtskandaler och rondellhundar. Hur ser du på konstens plats i 2020-talets offentlighet? Hur väl försvarar den sin position på en kultursida som med dina ord ska «roa och uppröra, förvåna och bilda»?
Kanske tjatar jag nu, men det handlar ju om angelägenhet. För mig är konsten angelägen, och det bör också speglas i texterna i ämnet. Självklart kan det behövas en krok, det vill säga något aktuellt som leder in läsaren, men om jag tittar på Expressens konstkritik så blir många texter lästa för att de helt enkelt är välskrivna.
En annan fråga handlar om den tydliga värderingen. Jag kan ibland i konstkritiken se en tendens liknande den i exempelvis litteratur- eller teaterkritiken – eftersom man upplever att man skriver om en hotad verksamhet, vill man skydda och värna den genom att omhulda den, och man skyr (negativa) ställningstaganden i en recension. För mig är det att göra konsten en otjänst. Och dessutom utesluter den en stor del av publiken, då den ofta smyger in negativa omdömen på ett sätt som är väldigt svårupptäckt bortanför den allra innersta kretsen. Det har jag svårt för!
När jag började läsa kultursidor på 1990-talet så tycktes de glänta på en dörr till en exklusiv värld som jag inte hade tillgång till men för en stund kunde vara en del av. I dag skulle vissa hävda att kultursidorna har förlorat denna funktion genom att prioritera polemik över bildade samtal. Ligger det något i att den prövande dialogen har fått stå tillbaka till förmån för individuell (inte sällan politisk) positionering, eller är det där bara nostalgi?
Jag tror fortfarande kultursidan kan fylla den funktionen, alltså att glänta på dörren till en annan värld. Och det är därför jag själv är så förtjust i att jobba på en kvällstidning: här är trösklarna låga och för många en första eller mer tillgänglig väg in i kulturen. Här kan man, gratis dessutom, läsa om nya och gamla böcker, teaterföreställningar och konst. Man kan introduceras till både verk, teorier och diskussioner som man kanske inte alls kände till eller visste kunde intressera en. Det är kultursidans tjusning: den stora mixen! Och idealet är ju så pass välskrivna texter att man som läsare måste fortsätta läsa vidare, och i slutändan lärt sig något nytt, eller fått pröva en tanke.
Rapportering och diskussion om kritik blir ofta defensiv, inte sällan på goda grunder. Men om man vänder på det, kan du se någon positiv utveckling av den kulturella offentligheten under den tid du själv har verkat?
En positiv utveckling är ju att kultursidan på vissa sätt blivit mer diversifierad – det hörs lite nya röster och perspektiv som tidigare saknats. Det gör ju något, både med nyhetsvärderingen, perspektiven och ingångarna. Och jag hoppas att Sveriges befolkning bättre kan speglas på kultursidorna i landet framöver. Samtidigt gör ju den osäkra framtiden och de låga löneutvecklingen gällande arvoden, jämfört med hur det såg ut ”på den gamla goda tiden” att det är mer riskfyllt att satsa på en yrkesbana som kritiker. Vilket gör det svårare för människor som saknar en ekonomisk trygghet eller föräldrar som kan betala för en. Det oroar mig. Men jag hoppas, trots det, att fler tonåringar och unga människor kan få upp ögonen för kritiken, och kanske själva vilja börja skriva någon dag.
À propos nya perspektiv så slår det mig att du är romanförfattare, precis som flera andra konstkritiker som kommit fram på senare år, som Svenska Dagbladets konstredaktör Hanna Johansson och Sebastian Johans på Dagens Nyheter. Är detta en slump eller finns det en litterärt intresserad konstkritik (eller en konstkritiskt intresserad litteratur) hos er yngre?
Det har jag ingen aning om, förmodligen är det en slump. Men kanske säger det något om vikten av att kunna skriva – båda Johansson och Johans är exempel på personer med penna och temperament som gör deras konsttexter njutbara, även om man aldrig ens ser utställningen de skriver om.
