En förbättring i den samtida bildkonsten är att textila tekniker numera är ett självklart medium. De senaste åren har det också gjorts rader av utställningar för att lyfta fram textilkonsten. Till exempel Statens konstråds utställning Det ska växa, som påminner om textilens viktiga position inom det offentliga konstfältet under 1900-talet.
Förutom att utvidga konstens materialmässiga spektrum har det medfört nödvändiga omläsningar av konsthistorien. En översikt över västerländsk konsthistoria idag skulle knappast våga utelämna de radikala arbeten som gjorts inom applikation, vävning eller broderi. I Katy Hessels The Story of Art (Without Men) från 2022 inkluderas till exempel kviltar med politiska skildringar från 1800-talets USA (Emma Civey Stahl, Harriet Powers) bredvid pionjärer som Gunta Stölzl och Anni Albers från Bauhaus vävarverkstäder.
Kulturhusets nya utställning The Magic Power of the Needle anknyter till allt detta. Med verk av tolv konstnärer lyfter den fram både de textila teknikernas närvaro i samtidskonsten och påminner om gamla värderingssystem som lurar i bakgrunden.
Utställningstiteln är ett citat från Louise Bourgeois, som beskrivit nålens magiska förmåga att sammanfoga och laga det som är i bitar. I sin introduktionstext understryker curatorerna Bella Rune och Joanna Warsza också att det är lustigt att konstnärliga uppfinningar som collage och assemblage brukar tillskrivas ett antal manliga 1900-talskonstnärer, när det verkar rimligare att säga att de har sina rötter i det arbete med nål och tråd som utförts i vardagen av kvinnor sedan urminnes tider.
Sammanfogandets logik präglar flera av verken i utställningen, och implicit dess motsatser uppbrottet och separationen. Tydligast kanske i Kamruzzaman Shadhins monumentala applikation Haven is Elsewhere (2018) som springer ur ett communitybaserat arbete med flyktingsituationen i norra Bangladesh, och bygger på en politiskt laddad transaktion. Många av flyktingarna fick rena och nya kläder när de anlände, och verket är ett collage av de plagg som de lämnade efter sig. Det färgglada uttrycket kontrasteras mot de utsträckta klädernas vittnesmål om de kroppar som burit dem. Verket inkluderar flera andra delar, som att det dekorerats med traditionellt bangladeshiskt kantha-broderi, som också det bygger på ett rituellt sammanfogande.
Shadhins arbete bygger på omfattande processer på flera plan, och ställer utan tvekan frågor om hur ett konstverk kan göra någonting och på vilket sätt det kan verka politiskt. Den frågan är också bärande för Paola Torres Nunez del Prados arbeten. Här visas bland annat ett urval av hennes Corrupted Structures, broderier där allt från ljudfiler till tygmönster omvandlats till digitala visualiseringar som förts samman och förvrängts. Förflyttningarna och översättningarna mellan olika kontexter och medier ger en imponerande täthet, formmässigt och konceptuellt, med referenser både till Perus rika textila förkoloniala arv och nutida skeenden med korruption och våld.
Ett klurigt verk i utställningen är Fredrika Eleonora von Dübens landskapsbroderi från 1783. Det presenteras inramat i en glasmonter men är så fint broderat att jag först tror att det är en teckning. Verket kommer från Konstakademiens samlingar och är ett vittnesmål om en rad faktum när det gäller synen på konstnärliga medier, klass och könsroller. Det intressantaste här anknyter till hur synen på broderi kom att förändras mellan 1700- och 1800-talen. Fredrika Eleonora von Düben invaldes på sin tid som Konstakademiens första kvinnliga ledamot. Broderi var då en möjlig väg till konstnärlig verksamhet inom adel och högre borgerskap, men så småningom snävades akademins konstbegrepp in och de sista bildbroderierna ställdes ut 1826.
Jag är också glad att kunna se Doris Wiklunds vävar, inte minst hennes fantastiska Utsikt från Luossavaara (1998) med lager av färger som återskapar minnet av ett landskap. Hon var verksam som vävlärare i Kiruna, och kom med tiden att sammanställa ett helt arkiv över gamla vävnader från Norrbotten. I utställningen finns också Wiklunds linneskåp, som en påminnelse om det hantverk som fortfarande tronar i mången garderob.
Bella Runes utställningsarkitektur är tillverkad av knuten garntråd, ett grepp som hon använt tidigare och som faller väl på plats på Kulturhuset. De avdelande «trådväggarna» förvandlar det långsmala rummet med sina stora fönster ut mot Sergels torg till en visuell labyrint, där de olika sektionerna ser ut att gå in i varandra. Det bästa sättet att behålla orienteringen och «förstå» rummet är att röra sig runt och placera sin kropp mellan trådväggarna. Det blir som ett sätt att understryka betraktarens position och betydelse, i linje med James Elkins nu klassiska credo från tidigt 2000-tal: Var och en som besöker ett konstmuseum skapar historia bara genom att röra sig genom vissa rum och undvika andra. Konsthistorien innebär ett ständigt återskapande av det förflutna, det finns inte något «utanför» i en historieskrivning.
Utställningen är en hyllning till nålen och tråden, de verktyg som varit i människans tjänst i tusentals år men vars historiska storhet skymts bakom mer heroiska redskap. Kanske på grund av textilens förgängliga karaktär. Kanske på grund av andra faktorer.
Flera av verken har visats på utställningar nationellt och internationellt tidigare. Men det är hög nivå både på enskilda arbeten och på curatorernas sätt att sy ihop sin berättelse, så ett bra tillfälle helt enkelt att fördjupa sig i en viktig del av det nutida konstfältet. Och den som till exempel inte redan har sett den hyllade polsk-romska konstnären och aktivisten Malgorzata Mirga-Tas applikationer har tillfälle att göra det här. Verk som fullt ut använder textilens rikhet och möjligheter som material och som handling.
