«En av de mer uppenbara konsekvenserna av den politiska och ekonomiska stabiliseringen i Ryssland», kan man läsa man på Moskvabiennalstiftelsens hemsida, «är det ryska samhällets växande intresse för samtida kultur, och mer exakt för samtida konst.» Med tanke på den riktning som rysk politik har tagit under de senaste åren, är kanske detta en utsaga som bör uppfattas lika mycket som ett hot som ett löfte. Årets upplaga av Moskvabiennalen, den femte i ordningen, är också, om man ser till det av Catherine de Zegher kuraterade huvudprojektet, BOLSJE SVETA’ / MORE LIGHT i Manezh, den före detta ridakademien intill Kreml, en påtagligt icke-konfrontatorisk utställning, med få explicita brottytor. Det innebär inte alls att den är ointressant, men den verkar ofta på en ganska lågmäld nivå.
«Mer ljus», det är Goethes famösa sista yttrande. Men utställningstiteln skall, menar de Segher, förstås på samma gång i filosofisk, praktisk, andlig och fysisk bemärkelse. Som «en kritisk reflektion kring olika strukturer för rumtid – både i kontexten för överproduktion, ekologiska förödelser och skadliga teknologier – betraktar utställningen ljus som en skapande kraft vilken genereras mellan oss när det finns rum och tid för en långsam och intensiv uppmärksamhet. Genom hela projektet antyds att detta engagemang och denna relation är nödvändig för att ett nytt tänkande skall kunna utvecklas.»
MORE LIGHT är upptagen av en ökad brist på tid, liksom av de icke-platser som uppstår genom olika företags ingrepp i rummet. Det är en utställning som lyfter fram konstnärer vars arbete fokuserar komplexa sätt att ge, ta sig och spendera tid, och som försöker ifrågasätta normativa och företagsbestämda utstakningar av rumtid. Men den gör detta inte genom att försöka placera sig i vår tids teknologiska framkant, utan genom att göra anspråk på ett «kontinuerligt, koherent och långsamt nu»; genom konstpraktiker som avsiktligt går i otakt med vad de Zegher kallar «den brant stupande ’kreativa ekonomin’».
De Zegher tecknar en mörk och negativ samtida fond av våld, splittring, flyktighet, skenande globalisering, påtvingad omflyttning, alienation, exploatering och förstörelse av jord och miljö, mot vilken hon sedan ställer ljuset som positiv energi, intensitet, livskraft: «Konsten är en del av denna process och kan också tänkas som en generativ energi – en energi som uppstår som ett resultat av gemensam reflektion och delad förståelse.» Detta kan förstås låta lika vällovligt som simplistiskt. Och den övergripande arkitekturen för MORE LIGHT tenderar också mot det alltför humanistiska. Från den mörka bottenvåningen i Manezh skall besökaren röra sig upp till den stora och ljusa övervåningen, där allting tycks bli vitare och ljusare ju längre söderut man kommer, för att punktvis förlora sig i guld och ikariska flykter, eller i en kristen ikonografi av vertikalitet och himmelsfärd.
Men läst en smula «mothårs», och med större uppmärksamhet, visar sig MORE LIGHT avsevärt mer intressant. Och framförallt om man dröjer vid verken i den mörka bottenvåningen, och inte reducerar den till en bild för «jordelivets plågor». Där finner man till exempel Said Atabekovs ovanifrån filmade och projicerade Battle for the square, med dess suggestivt virvlande rörelse av kazakhstanska ryttare som tävlar om att flytta en huvudlös fårkropp till ett målområde. Liksom Eva Kotákovás hypnotiska videocollage i svartljusteaterteknik, Theater of Speaking Objects Series – vita, lösryckta kroppsdelar som rör sig mot en svart bakgrund, där de bildar olika konfigurationer; en uppstyckad kropp vars delar söker en egen identitet och autonomi, eller kanske en hop av ofullständiga kroppar; en spöksmärta materialiserad som ett kollektivt «monster» från en förgången kommunistisk era?
Tanken om att uppnå en hastighet som är högre än kapitalismens egen, som man kunde finna både hos en immanensfilosof som Deleuze och en teknikfilosof som Stiegler, framstår kanske idag som mindre självklar. Två videoverk som här på ett helt explicit sätt arbetar för en alternativ, långsammare och mer uppmärksam temporalitet, är Dmitry Venkovs In a different time och Nicolas Kozakis och Raoul Vaneigems A moment of eternity in the passage of time.
In a different time försöker reappropriera tid på en plats – den ryska tunnelbanan – där tidens flöde dikteras av folkmassans totaliserande rörelse. Ur detta flöde bryter sig enskilda personer loss för att ge sig hän åt radikalt inåtvända beteenden, som blir starkare ju mindre teatrala, ju mer «autistiska» de är: liggande eller stående mitt i flödet blir dessa personer intensiva punkter av stillhet, lyssnande, funderande, med örat mot marken eller väggen, som de tycks läsa som en blindskrift.
A moment of eternity in the passage of time är inspelad på Athos, den bergiga och avlägsna halvön i norra Grekland. Vanegeims existentiella poetiska text (några minns honom kanske som medlem i Situationistiska Internationalen och författare till det famösa traktatet om vardagslivets revolution, Traité du savoir-vivre à l’usage des jeunes générations från 1967) ledsagar kontemplativa bilder av en ensam gästarbetare som med spade i hand vilar och arbetar med sin mula vid havet; en lika uppfordrande som patetisk reflektion över det samtida livets besatthet vid arbete, produktivitet och materiell framgång; och en formulering av en decelerationens poetik: «Vi är i otakt, vi avstår från hastigheten till förmån för långsamheten. […] Lycklig är den som upptäcker livets långsamhet / Medan en värld som är vanvettig av makt och pengar / Störtar samman runt honom / Den tysta solidariteten / Hos stenar och djur / Vi låter oss berövas / På vår rikedom / Lyckan i att älska».
Om man sedan återvänder till den ljusa övervåningen av MORE LIGHT, och först passerar Adam Cvijanovics måleriska undersökningar i jätteformat av det Sublima (här finns bland annat ett islandskap i lågor; Arktis som den globala uppvärmningens avantgarde…), kan man till exempel följa spår med (oftast mindre braskande) arbeten som rör vid frågor om frakt, förflyttning, migration; miljöförstöring och slöseri med naturtillgångar; en försvinnande kunskap i äldre generationers gester, rörelsemönster och kännedom om terrängförhållanden. Men också här finns framförallt en rad verk som insisterar på skapandet av andra temporaliteter, genom att glanera, recycla, bricolera, väva etc. Ofta är just ett textilt material inblandat. Såsom i Micro-art-group Gorod Ustinovs Island, i Edith Dekyndts Krasny Ougol, i Geta Bratescus Vestigii och Marele Vistigiu, i Erin Mannings Stitching Time 2 – A Collective Fashioning (en installation som är ett förslag om att utforma kläder i en kollektiv erfarenhet av att «ta sig tid»), liksom, indirekt, i Vyacheslav Akhunovs Sewing Lessons: Garment Patterns (ett verk från 1975 där Akhunov inuti mönstren i en upphittad skräddardagbok för hand har skrivit en politisk text som påminner om socialrealistisk propaganda, för att implicera det sätt på vilket konstnärer ibland kan låta sig «skräddarsys» med doktriner…).
MORE LIGHT är samtidigt en utställning som både hemsöks av och hyllar delar av det tidiga nittonhundratalets ryska avantgarde, och då framförallt Malevitj, vars Svart kvadrat och Vitt på vitt det här finns otaliga reminiscenser av eller anspelningar på. I Valery Koshlayakovs Heavenly Shariton och Ulrike Grossarts 16 Moving things återfinns också referenser till den i år hundraårsjubilerande futuristiska operan Seger över solen, till vilken librettot skrevs av Krutjonych på zaum, medan Clebnikov skrev prologen och Malevitj stod för scenbilden (där den svarta kvadraten dyker upp för första gången). Att Seger över solen får en plats i solen i MORE LIGHT är en paradox som ger denna till syvende och sist både passionerade och intellektuella utställning ett intressant historiskt lager av komplexitet, med tanke på att Seger över solen, där Malevitj använder ljuset som formskapande element, och där skådespelarna rör sig långsamt och majestätiskt i specialframställda mjuka dräkter, får sin apoteos i solens död. Det är Malevitjs svarta kvadrat som alltmer skymmer skådespelets sol, tills den är helt försvunnen och bara den diagonalt hängande svarta kvadraten blir kvar.
Den svarta kvadraten, liksom andra ryska avantgardereferenser, återkommer också i ett av de mer intressanta av de till Moskvabiennalen anslutna «specialprojekten»: Svetlana Boyms Off-Modern: Ruins of the Future, närmare bestämt i Allen Sayegh/INVIVAs poetiska Moskva-genomresa Degrees of Melancholia, som använder de senaste data mining-teknologierna på ett «off-modernt» sätt för att motarbeta deras konventioner vad gäller exakthet och instrumentalitet.
Off-Modern är intressant att ställa mot MORE LIGHT eftersom den inte som denna senare hemfaller åt tendensen att utsläta konfliktytor och återupprätta dikotomier mellan hand och teknik, natur och kultur etc., samtidigt som den ändå ställer avgörande frågor till det moderna projektet och – genom själva sin fokusering av experimentella konstnärliga teknologier – utmanar en historisk och teknologisk determinism. Off-Modern, vars tema är alternativ historia, fokuserar synbarliga återvändsgränder hos ett historiskt «i går», vad som betraktades som misstag och förblev laterala utvecklingsgrenar, som aldrig bar full frukt och därför antog utseendet av ett slags ruiner.
Genom att anamma Viktor Sklovskijs springardrag, den sicksackväg som kan öppna outforskade laterala möjligheter inom moderniteten, vill Off-Modern stryka historien mothårs och erbjuda alternativa historiografier för samtida «ruiner» eller «byggarbetsplatser». Ett exempel är Tobias Putrihs LLLL-väggar, som frammanar både det ryska avantgardets ludiska arkitektur och en utopisk urban byggarbetsplats som förblir oavslutad, öppen för excentriska möjligheter. Ett annat är AMO / Rem Koolhaas Strategies of doing nothing, som mot bakgrund av de senaste decenniernas alltmer expanderande museer frågar om det är möjligt att «avstå från modernisering», eller att på samma gång, genom att bevara eller avlägsna, moderniseras och «motstå den likformighet som påtvingas genom samtida museistandarder och som får alla museer all likna flygplatser».