– Høres ut som en konspirasjonsteori

Marianne Hultman svarer Jonas Ekeberg.

Kurator Marianne Hultman fra Oslo Kunstforening svarer her på Jonas Ekebergs innlegg – Relevant kilde til informasjon publisert mandag 29.3.10.

«Redaktör Jonas Ekeberg fortsätter argumentera för varför innehållet på ett förslag till en hemsida, en hemsida som lades ner kort tid efter att den upprättats, är avgörande för Kunstkritikks försök att misskreditera projektet Stop Making Sense. Ekeberg kallar mina uttalanden för tomma påståenden. Uttalanden som bygger på samtal jag haft med Stiftelsen Morgenstjernes grundare Eirik Daniel Hansen bland annat om den omtalade hemsidan. Vid tidpunkten för mitt första möte med Hansen i mars 2009 existerade inte hemsidan. Hade den existerat hade jag givetvis tittat närmare på den och förmodligen ifrågasatt dess innehåll. Den ser ju inte särskilt förtroendeingivande ut, det håller jag med om. Men i samtal med människor måste jag utgå från att det de säger är sant. Men Ekeberg tvivlar på Hansens intentioner och menar att han måste ha en politisk agenda, en agenda som han försöker dölja genom att stänga ner den föreslagna hemsidan. Det börjar ju låta som rena konspirationsteorierna. Man kan ju fråga sig varför Hansen över huvud taget skulle välja att dölja sin agenda, om han nu hade en? Han står ju fritt att göra vad han vill. Syftet med stiftelsen och därmed Hansens enda ”agenda” är att stödja kultur från Israel i Norge främst eftersom det i dag redan finns ett massivt stöd för Palestiniernas sak i landet. Stiftelsen vill på så vis väga upp balansen i Norge. Man kan, som Ekeberg, välja att definiera stiftelsen som pro-Israel. En benämning som indikerar ett ställningsstagande för den ena och mot den andra; man är antingen pro-Israel eller pro-Palestina. Den sortens retorik leder ofta bort i villospår eftersom den inte är verklighetsförankrad. Det verkar övergå Ekebergs fattningsförmåga att man kan vara bägge delar. Är Ekeberg pro-Frankrike? Innebär det i så fall att han inte kan vara pro-Tyskland på samma gång? Om man inte är pro-Israel är man då anti-Israel och emot landets existens? Eller är det snarare så att man ifrågasätter dess politik? Ekeberg kanske måste klargöra sin ståndpunkt i frågan. Är han kritisk till landets politik eller till landets existens? I den ena ståndpunkten håller vi förmodligen med varandra. Gissa vilken?

Oversiktsbilde fra Stop Making Sense, Dafna Shalom, Hila Lulu Lin. Foto: Vegard Kleven

Med utställningen Stop Making Sense vill jag med hjälp av konkreta exempel visa varför en kulturell bojkott inte fungerar, eftersom den då skulle tysta även de röster som gör sig hörda i exempelvis denna utställning. Diskussionen har aldrig varit svår för mig, som Ekeberg hävdar, jag har alltid vetat var jag står som curator, på konstnärernas sida. Och det är ingen agenda, hur mycket Ekeberg än vill att det skall vara det. Ekeberg är så upptagen av sin egen politiska dagordning att han glömmer att titta på konsten, dömer ut den och mina intentioner som curator på förhand, tar för givet att jag har en agenda och att den inte stämmer överens med hans och därför bör motarbetas för allt vad det är värt. Allt medan de viktigaste stämmorna i sammanhanget, de medverkande konstnärernas, överröstas av indignerade norska konstnärer utan känsla för självdistans, som är så förfärade över det som sker att de måste blunda och hålla för öronen, givetvis sanktionerade av Kunstkritikk.

Ekeberg låter vidare publicera en recension av utställningen, seminariet och dess publikation där katalogen och seminariet döms ut för att det endast är Israeliska judar som deltar. Vidare skriver recensenten Gerd Elise Mørland att ”foredragsholderne på seminaret verken var israelske dissidenter eller av palestinsk bakgrunn”. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad hon menar med det. Mørland tycks utgå från att deltagarna på seminariet inte förhåller sig kritiska till landets nuvarande politik. Har hon frågat dem, eller är det frågan om tomma påståenden? Att två av dem valt att flytta ut ur landet verkar inte ha någon större betydelse. Att en tredje arbetar för att lyfta fram konstnärer med palestinsk och annan arabisk bakgrund får en stjärna i kanten av Mørland. Men Mørland har sin kikarinställning fastlåst och missar att höra vad Tal Ben Zvi säger, att de flesta som har bakgrund från Mellanöstern, fortfarande flera generationer senare har arabiska som hemspråk och att den arabiska kulturen är en naturlig del av deras identitet, en identitet som på senare år börjat erkännas och lyftas fram. En av skribenterna och seminariedeltagarna är svart men varken jude, palestinier eller israel (tror jag i alla fall, jag har inte frågat honom), det duger inte heller riktigt. Näe Mørland saknade palestiniernas röst. Men nu är det så att palestiniernas röst inom det konstteoretiska fältet även saknas i Israel. Det finns en poäng med detta. Gerd Elise Mørland konkluderar med att utställningen visserligen innehåller intressanta konstverk, men att den inte kan tas på allvar då Hultman tidigare sagt att hon är curator och inte politiker: ”men å takke ja til en sponset kulturreise fra en nasjon som i følge FN bryter folkeretten, som hun gjorde i forkant av dette prosjektet, kan vanskelig ses som en upolitisk handling”. Min resa bekostades av Norsk kulturråd och ingenting annat. Jag tackar för den rättelse Ekeberg har lagt in på den punkten.

Jag tror inte att Kunstkritikk och jag kommer att komma fram till någon koncensus i den här saken. Men jag är givetvis glad för diskussionen. Jag vågar dock påstå att vi alla hade vunnit mer på att diskutera de kritiska rum som återfinns i verken i utställningen istället för att puckla på varandra i sökandet efter projektets möjliga akilleshäl.»

Marianne Hultman

Læserindlæg