Omnejd på Lunds konsthall knyter an både till närmiljö i ekologisk mening och till de medverkande konstnärernas förankring i regionen. Gert Aspelin påbörjade till exempel sina undersökningar av sanderosion nära Kivik i Skåne redan på 70-talet. Hans nya verk är drönarfilmer, ett medium som har en naturlig plats i kartläggningen, men som saknar den känsla för skikt och tid som finns i de mer sofistikerade modellerna och målningarna.
Den regionala utgångspunkten ger Omnejd en originalitet i dagens uppsjö av utställningar om människans relation till naturen. Man har dessutom arbetat gränsöverskridande mellan discipliner och inkluderat konstnärer från olika generationer. Poeten Åsa Maria Krafts nya diktsamling Robotsand visas på en liten skärm, och knyter an till den skärpning av sinnena som framstår som en underströmning i utställningen. Lundagrafikern Mariana Manners arbete från 70-talet fram till idag hör till de mer diskreta verken, men genom att man visar ett brett urval blir det, som hos Aspelin, en kartläggning av en lång relation till ett landskap.
Om utställningen strävar efter att visa människan som en del av den biosfäriska helheten, inte en avskild entitet predestinerad till att förändra geologiska processer, lyckas man genom en övergripande betoning av helheter: verken griper framåt och bakåt i tiden, ner i jorden, och visualiserar olika relationer mellan människa och landskap. I Lena Bergendahls tredelade videoessä The Mountain that became an Image (2018) presenteras exempelvis spektakulära bergskedjor som en form av råmaterial, både för dagens visuella kultur och rent bokstavligt genom mineralerna som är grundämnen i de digitala apparaterna. Verket sällar sig till en samtida tendens med texttunga videoverk som inbjuder till vidare teoretiska spekulationer.
Med tanke på det breda urvalet av genrer och discipliner är det förvånande att utställningen inte präglas mer av kontrasterande positioner. Istället framträder en gemensam blick som är långsam utan att vara passiv, vilket bidrar till att de olika perspektiven fördjupar varandra.
Under mitt besök satt ett ungt par och blundade, hand i hand, på golvet vid Köpenhamn-baserade Ursula Nistrups Pink Pillars (2018), bestående av tre vittrande kolonner parade med ett drönande ljud. Kanske drömde de sig till det hinduistiska Vitthala-templet, Nistrups inspiration, men deras beteende knöt också an till den anda av omslutenhet som präglar hela utställningen. Jag återkommer hela tiden till att tänka på den som ett klot. Känslan av sammankoppling är påtaglig, likaså insikten att helheten aldrig kommer att visa sig som en linjär totalitet.