Tiden lyser med sin frånvaro när de 14 konstnärer som just avslutat sin masterutbildning vid Konsthögskolan i Malmö ställer ut på Skissernas Museum i Lund. Ingenstans hänvisas till en samtid som kräver insatser, ett nu som måste förhandlas. Istället betonas det rumsliga samspelet mellan verken, och den rörelse – eller «flux» – som utställningstiteln refererar till ligger i «förvandlingen av material och förskjutningar av konventionella representationer».
Både Konsthögskolan i Malmö och Skissernas Museum är del av Lunds Universitet, vilket man kan anta har föranlett detta samarbete. Men det finns även en koppling till museets inriktning mot konstnärliga processer – här finns världens största samling av skisser, modeller och förlagor till offentlig konst – då det som betonas är olika beskrivningar av det konstnärliga arbetets grundpremisser. Utställningen är curaterad av museichefen Patrick Ansellem, tillsammans med intendenterna Malin Enarsson och Ann Landgren, och konsten presenterar på ett sätt som uppmuntrar oss att ta fasta på det mångbottnade och svårbegripliga.
Presentationen är arrangerad nästan som en kedja genom rummen vilka löper i fil efter varandra. Den börjar med Anders S. Solbergs installation som består av en film och olika vätskor i behållare. Filmverket, Transmutations, handlar om alkemiska processer och består av närbilder på långsamma kaskader av trögflytande vätskor, vilka tillsammans bildar en fond av glittrande droppar. I närheten står fyra flaskor med mineraler i vattenlösningar, och en plastdunk fylld med fluorescerande tusch. Solbergs verk handlar om material och kemiska processer, men det är också en illustration över olika tidsförlopp och en kalibrering mot det visuellt sköna.
En annan sorts förändring finns i Andreas Ambles arbeten där antikens akantusblad spåras till norskt folkhantverk och slutligen kombineras med moderna material. Ornamentala akvarellmålningar monterade på stålplåt, utstansade sirliga mönster och en bordskonstruktion på golvet tycks alla verka någonstans mellan hyllning och pragmatisk prövning. Hur kan det dekorativa aktiveras, konstnärligt, bortom diskurser om högt och lågt? Installationen vill inte helt omfamna sin egen elegans och lätthet, bordsskivan sluttar exempelvis opraktiskt ner mot golvet, men samtidigt kommer från bordets små ben i körsbärsträ signaler om god smak.
Vad händer efter döden?
Stephan Møllers installation av text och objekt behandlar vad som händer i människokroppen efter döden. Entydiga processer av upphörande och mer ekivoka nedbrytningar och biologiska sammansmältningar gestaltas i mystiska skulpturer, som kanske är de mest idiosynkratiska verken i utställningen. Uttrycket kombinerar arkeologiskt fynd, anatomimodell och dekorativt hantverk. I Simen Stenbergs installation Body Packing i samma rum har människokroppen helt försvunnit. På en låg plint ligger en gipsavgjutning av en resväska, textilier, sönderriven kartong och en teckning av en kvinnokropp. Allt prydligt ordnat. Stenbergs verk ärpå många sätt typisk för hur samtidskonsten använder spår och gester, disparata föremål och skisser som bildar ett associativt nät, men här fungerar det som ett prov på grupputställningens potential för expanderad symbolik. I kontrast till Møller understryker Stenberg frånvaron av subjektet, samtidigt som det i hans verk finns ett obehag som har med döden att göra, men som däremot inte finns hos Møller.
Flera av verken krokar i varandra på ett nästan bokstavligt sätt, och det är inte alltid tydligt var en konstnärs arbete slutar och en annans tar vid. Karoline Sætres två psyko-geografiska installationer, som visas i angränsande rum, försöker fånga platsers agens. En bädd av mossa installerade på en kontur av Trysil, konstnärens födelseort, tejpad på golvet samt hyllor med objekt från ateljén på konsthögskolan, installerade på konturer av Malmö kommun. Dessa linjer förstärks av Rannveig Jónsdóttirs plastskulptur modellerad efter stiliserade anteckningar från en sjösjuk färd på stormiga vatten. Gemensamt för Sætre och Jónsdóttirs är en sensibilitet för det vanliga livets dramatik både som konstnärlig modell och livshållning.
Fortfarande aktuell mörkrumsestetik
Även de verk som till synes är mer dokumentära, som de fotografibaserade verken av Carl Østberg och Cecilia Kanthi Jonsson, utgår från jaget. Jonssons film- och fotoinstallation Blindspot, I didn’t know their stories but we had the same eyes bygger på att hon har cyklat ner till hamnen i Malmö för att fotografera männen som står där och fiskar, med en tanke om att de kanske delar samma erfarenhet av att ha «färdats långt innan de hamnat i Malmö». Jag tycker om tanken på fotot som fortfarande kapabelt att avslöja något, att stå i mörkrummet och vänta på att få syn på någon detalj som man inte registrerade i fotoögonblicket.
Østbergs tidvis suddiga fotografier i gråskalor på semiurbana miljöer mobiliserar en väletablerad tradition inom fotografiet på ett sätt som motbevisar eventuella påstående om en likriktning på dagens konsthögskolor. Bilderna är tagna från en skejtboard, vilket förstärker subjektets betydelse, och gör att de blir minnesdokument lika mycket som gatufotografi.
Lågmälda möten
Utställningens andra hälft framstår som mer grundad i material och uttryck, än i jaget. Carl-Oskar Jonssons monokromer i metall – tre vita och en blå – framstår först som formella måleriexperiment, tills jag ser att det är övermålade reklamskyltar. Ingreppet pekar på de förväntningar som finns på en målning: slutgiltighet och otvetydig intention. Är dessa «dukar» istället misslyckanden, fel som målats över? Eller är de grunder till en ny början?
Ibland har curatorerna fört samman verk på ett sätt som gör att de inte riktigt kommer till sin rätt. Det gäller Sisse Marks vikta badhanddukar med bilder på turister som solar i Thailand, jämte uppröjningsarbetet efter tsunamin 2004, som framstår lite för mycket som övergångsverk mellan Kanthi Jonssons foton från hamnen i Malmö och Gabriel Karlssons vita lerskulpturer i samma rum. Mer genomtänkt är att Karlssons skulpturer, som föreställer vardagsobjekt som brödrostar eller en hoprullad filt, har installerats bredvid Elisabeth Östins måleri på gränsen till det figurativa. Filten är placerad i en liten vrå med fönster ut mot en luftig sal, nedanför en liten, mörk målning av Östin. Oljemålningen borde vinna duellen mot den skissartade skulpturen men istället förstärks känslan av något gömt eller outsagt hos båda.
Klassisk voyeurism
I ett avskilt rum visas Carolina Sandviks stop motion-animation Paracusia. Här finns alla elementen av skräckfilmens lägenhet: murriga tapeter, persienner som dras ned, droppar från taket, mystiska grannar. En kvinna sitter rökande vid sin skrivmaskin och försöker komma undan världen. Voyeurismen förflyttas från betraktaren till huvudpersonen, som borrar ett titthål in till grannen.
Utställningens sista rum har ett stort fönster ner på mot skulpturträdgården. Till höger kan man ana den grönskande Helgonabacken upp mot universitetsbiblioteket. Det är ett rum som besökaren går till för utsikt och ljus, men dess inbjudande status störs av Mariella Ottossons installation som utgår från två historiska händelser: prinsessan Dianas död och avrättningen av en kungamördare i Frankrike år 1610. Detta gestaltas genom rester av en motorhuv och avslitna bildörrar strödda med röda sidentyg, och citat som beskriver avrättningen målade på väggarna.
En fotoblixt i rummets ena hörn signalerar att detta handlar om spektakel och iscensättning av människoöden för offentlig konsumtion. Blixten är en obsolet symbol för hot mot privatlivet, detta kan numera göras med en diskret fingerrörelse på en Iphoneskärm, men kanske just därför framstår det som en spännande referens. Installationen får mig att tänka på Weegees fotografier från New York på 1930-talet – bilvrak upplysta av kamerans blixt – en närvaro jag inte hade förväntat mig. Värdet av överraskande anakronism ska inte underskattas.
Det är inte det att utställningen som helhet skulle vara ur led med tiden – fingret på pulsen märks bland annat i intresset för det dekorativa och referenser till posthumanism – men det finns en befriande brist på verk som pekar mot omvärldens predikament. Jag menar inte att detta är en välkommen paus från «den riktiga världen», utan att det finns strategier som går bortom idén om konsten som problemlösare eller politiskt verktyg. Istället artikuleras en kritisk potential i själva det konstnärliga arbetet. I timme efter timme i ateljén. I hypersensibiliteten. I öppenheten mot det levda.
