Jag har länge tänkt att det borde vara dags för fotokonstens comeback. Dels för att 80- och 90-talen, enligt lagen om alla trenders återkomst, känns så heta just nu, dels för att AI destabiliserat den fotografiska bilden vilket borde öppna för nya läsningar. Det är så mycket bilder, överallt, hela tiden, att det känns förmätet – pinsamt och lite upphetsande – att välja en, sätta den i ram, och hänga upp den på väggen.
Jag blev följdriktigt pirrig när jag i torsdags klev in på Antics i Stockholm och möttes av en oblyg mängd foton i ram. Rakt fram i det lilla galleriet, ensam på hela väggen, hänger en svartvit, överdramatiskt ljussatt liten bild av ett pingisracket, tagen av modefotograflegendaren Anders Edström. Till vänster: två foton i passepartout och silverram av 90-tals-kollektivet Art Club 2000, från deras debututställning Commingle. Bilderna föreställer konstgruppen själva i en poserat oposerad iscensättning, sittande runt en bardisk på en donut shop någonstans i New York ‘92.
Längs utställningens sista vägg löper en hel rad små fotoutskrifter i standardformat, föreställande människor på jobbet, plåtade av Mona Yarichon. Även de har fått ramar, fast ramar som är foton av en guld- eller träram som limmats runt kanten.
Och som att all denna inramning inte redan vore tydlig nog – fotografiet måste avgränsas för att inte lösas upp i scrollandets kontinuitet – så har Louise Lawlers bild av ett gallerirum, infälld i botten av en brevvikt i glas, placerats på piedestal under monter. Det är ett förtjusande litet föremål. Eftersom brevvikten har formen av en lins känns bilden 3D. Glaset skapar en optisk illusion som förstorar och förvränger fotot så det känns som man tittar rakt ner i ett rum någon annanstans, för länge sen.
Urvalet är uppbyggt som en berättelse – inte primärt om konsten eller konstnärerna, utan om curatorerna. Narrativet klistras samman av historier om personliga relationer till verken, hur och var man hittat dem, hur de hamnat just här. Presstexten består av navelskådande sammanträffanden och möten, pusselbitar som fallit på plats. Kanske beror det på att curatorerna är konstnärer, och curateringen en del av deras praktik.
Ibland blir resultatet lite väl internt, vilket gör utställningen knepig att läsa ihop. Som med mycket fotokonst är det svårt att komma vidare efter att man konstaterat att bilden är fin eller cool. Och eftersom motiven glider isär – ett skåp, ett pingisracket, en utställningssal, en grupp ungdomar – fastnar inte riktigt det avbildade i sig. Men kanske är just det poängen: budskapet är mediet! Med tanke på att de flesta foton i utställningen är rätt gamla kan man tänka sig att titeln New Pictures, New Sculpture inte pekar mot att det nya ligger i vad vi ser, utan i hur vi ser på fotografi som sådant.
När man idag kan generera vilken bild som helst från text och «fotografier» kan skapas utan någon som helst verklig referent, när vi badar i flöden av deep-fakes, syntetiska stockfoton, filter och slop, blir längtan efter lite äkta bilder en längtan efter kött, kropp och verkligheten. Genom den obsolet analoga bilden – inramad, skyddad och avgränsad – söker sig utställningen tillbaka till Susan Sontags definition av fotografiet som direkt präglad av verkligheten – «en dödsmask eller ett fotavtryck» – i kontrast mot den visuella kultur vi befinner oss i, där verkligheten är något sekundärt.
Denna idé ekar också genom utställningens rätt alldagliga gestaltning. Inget vilar på stora, högljudda gester, utan allt är avskalat och precist – en slags konceptkonstens diskbänksrealism. Ingrid Blixs ställer ut papperspåsar direkt på golvet, Kai Yoshiura visar en övervakningsvideo på en gammal skärm på en fot ställd i ett fönster.
Under torsdagskvällens performance av Tony Karlsson Savci dras verkligheten på ett nästan plågsamt vis till sin spets, när besökarna lotsas ut till den kalla, mörka parkeringsplatsen på galleriets innergård för att gå catwalk under devisen «att bara vara sig själv». Jag vägrar och ställer mig en bit bort, vilket såklart är den absolut pinsammaste impulsen situationen erbjuder – men det finns liksom inget att ryckas med i, utom plikten.
Tanken kring vad som blir kvar av en catwalk när man tagit bort all fluff och glam är rätt underhållande. Det blir lite som en skämmig självhjälpsövning – «livet är en catwalk»/you’re the star of your own show – fast man måste hålla spotlighten i huvudet och det är minusgrader. Genom hela utställningen är fashions glansiga löften, det som vänder sig bort från verkligheten och mot drömmen, hela tiden precis utanför bilden. Jag tänker på modefotografens pingisbild, Blixs blekta tidningscollage eller Art Club 2000, som annars skruvar reklamens bildspråk, men här visar en bild utan GAP-loggor som känns nästan dokumentär och lite tagen ur sitt sammanhang.
För Louise Lawlers generation var fotografiet ett sätt att frigöra sig från heliga original. Fotografi handlade om att punktera autencitetskrävande auror: att visa hur konstens värde produceras av rummet, institutionen, presentationen, distributionen; att originalet alltid är ett resultat av en kedja av kopior, reproduktioner, varufiering. När bilder i allt mindre utsträckning är fönster mot världen utan snarare producerar ett slags syntetisk ersättningsvärld handlar kanske frågan mindre om original och kopia, och mer om bilder som överhuvudtaget innehåller spår och materiella rester.
Jag menar inte att Antics förespråkar en nostalgisk återgång till «analogt är lika med sant». Det ligger en viss tillbakalängtan i rummet, men samtidigt innehåller det alla sorters bilder, iscensatta och dokumentära. Däremot får fotografiet tillbaka lite av den äkthetsaura som det en gång försökte skaka av sig. De analoga fotografierna fungerar som spår av vardag och faktiska världar, i kontrast till samtidens syntetiska bildproduktion. Plötsligt känns fotokonsten, som en gång varit helt intrasslad i reklamens bildflöden, närmast arkaisk. Fotografierna omges av ett historiskt skimmer, som om de hamnat vid sidan vår plastiga samtid istället för rakt i den.
