Det var med kort notis som Kultur- och fritidsnämnden i Lund förra veckan meddelade att Lunds konsthall ska «rekonstrueras». Som syfte anges att verksamheten ska förändras och moderniseras för att passa in i «dagens och framtidens Lund». Det dröjde inte länge innan röster höjdes i sociala medier och i dagspress, där beslutet tolkas som en nedläggning av konsthallen.
– En konsthall med en snart sextioårig historia läggs ned utan diskussion. Jag och hela personalen på konsthallen är chockade, skriver Åsa Nacking i ett pressmeddelande som gick ut i fredags. I texten uttrycker hon sig starkt kritiskt till politikernas beslut, och till att ärendet lades fram och klubbades vid sittande möte, utan förberedande dialog med konsthallen.
Detta dementeras av Kultur- och fritidsnämndens första vice ordförande Peter Bergwall (MP), som menar att Nacking har varit medveten om möjliga förestående förändringar sedan det offentliggjordes att Lunds borgerliga minoritet, med stöd av Sverigedemokraterna, avsåg att spara tre miljoner kronor på Kultur- och fritidsnämndens budget, med särskild adress konsthallen.
– Det nu beslutade uppdraget handlar om att tänka vidare kring konsthallens roll i den framtida kommunala kulturverksamheten. Hur konsthallschefen vänder det till att vi har bestämt att lägga ned konsthallen förstår jag ärligt talat inte, säger Bergwall till Kunstkritikk, och menar att en rekonstruktion kan innebära en mängd saker.
– Vi kan öppna upp och utveckla verksamheten och därmed inkludera andra kulturverksamheter i kommunen, säger han och nämner kulturhuset Stenkrossen och konstskolor som exempel.
Kultur- och fritidsnämndens ordförande Joakim Friberg (S) menar å sin sida att rekonstruktionen av Lunds konsthall överhuvudtaget inte hör samman med de påtvingade besparingarna om tre miljoner kronor, utan härrör från Kulturfullmäktiges beslut den 26 november i år.
– Där står det bland annat att Lund ska vara en attraktiv plats att leva och bo på. Lunds konsthall har en viktig roll att spela i detta, säger Friberg, som beklagar att de så kallade «åtgärderna» kommer att «vara kännbara för Lundaborna».
VILL BLI AV MED KONSTHALLSCHEFEN
Anders Kreuger är intendent vid Museum van Hedendaagse Kunst i Antwerpen. Under 2006 var han ställföreträdande chef för Lunds konsthall, och förblev därefter knuten till verksamheten i egenskap utställningsintendent under ytterligare fyra år. Hans uppfattning är att politikernas beslut grundar sig i bristande respekt för Åsa Nackings uppdrag som konsthallschef, och i helgen gick han ut med ett öppet brev där han menar att kulturchefen i Lund, Chris Schenlaer, måste granskas närmare.
– Konsthallen under Åsa Nacking är inte den enda verksamheten i Lund vars handlingsutrymme begränsats, säger Kreuger och nämner fria konstnärsinitiativ och mindre gallerier som har fått sina bidrag minskade eller indragna.
Kunstkritikk har utan framgång sökt Chris Schenlaer, som i en debattartikel i Sydsvenskan (12/12) istället betonar att hon har skyddat konsthallen, konsthallschefen och och kulturens svängrum från många angrepp. Hon understryker vidare att den ekonomiska situationen i Lund är på bristningsgränsen, och att det i ett läge av årliga miljonbesparingar är trångsynt att bara se till konsthallen.
Anders Kreuger tycker inte att det stämmer att kulturchefen har skyddat konsthallen, och vill istället understryka det som Nacking och andra i Lund har berättat om hur kulturförvaltningen agerar. Som exempel nämner han det faktum att konsthallen, till skillnad från andra verksamheter, fick order om att spara in sitt underskott från 2014 under 2015.
– Det är ett sätt att långsamt strypa verksamheten, menar han.
Kreugers beskrivning bekräftas av konstnären Matts Leiderstam, som ställde ut på Lunds konsthall tidigare under året, och ser det aktuella beslutet som ännu ett försök från Kultur- och fritidsnämnden att bli av med Nacking.
– Man gömmer sig bakom krav på att konsthallen måste attrahera en större publik och ha fler aktiviteter för barn och ungdomar – men vägrar att förstå att Nacking driver ett av landets bästa utställningsprogram. Konsthallen är en av få institutioner som finns utanför storstäderna som har mycket cred i konstvärlden – även utanför landets gränser. Så förbannat provinsiellt… sorgligt!
ARMLÄNGDEN SOM FÖRSVANN
Leiderstams utställning tog sin utgångspunkt i kommunens konstsamling, och sågs som ett exempel på hur konsthallen kan ta sig an det reviderade uppdrag, som sedan förra året innebär att man vid sidan av samtidskonst även ska visa «annan konst». Parallellt instiftades en kontrollgrupp om fyra nämndemän med uppgift att följa konsthallens verksamhet på ett granskande plan.
– Åsa Nacking bjöd in mig för att arbeta med samlingen, men det fanns inga krav från hennes sida på att min utställning skulle uppfylla några löften eller överbrygga några motsättningar. Inte heller var det någon från Kultur- och Fritidsnämnden som delade sina åsikter om utställningen då den visades, berättar Leiderstam, som vill framhålla att Åsa Nackings utställningar alltid görs i absolut solidaritet med konstnärerna och deras visioner.
Peter Bergwall är av åsikten att politiker ska respektera principen om armlängds avstånd, men framhåller samtidigt att inte alla grupper nås av – eller når till – konsthallens nuvarande verksamhet, och menar därför att en översyn av platsens funktion kan möjliggöra en struktur som är mer attraktiv. Samtidigt framhåller han att konsthallen har ganska bra publiksiffror jämfört med andra konstinstitutioner, och ser inte införandet av en entréavgift som en lösning.
– Snarare än att öka intäkterna skulle det minska publiksiffrorna, menar han.
– Från förut upp till tio utställningar per år, producerar konsthallen idag fyra. Det är lite för luftigt, och lokalens potential utnyttjas inte fullt ut, säger Bergwall och menar att detta är skälet till att Kulturförvaltningen nu har fått i uppdrag att se över verksamheten och ta fram möjliga alternativ till förändringar.
– Hur de gör detta är upp till dem, men jag förutsätter att de inkluderar de anställda på konsthallen. Men vi har inte gett dem något detaljerat uppdrag.
KONSTHALLEN SOM EN INFRASTRUKTURELL HÖRNSTEN
Anders Keuger är inte alls av åsikten att konsthallen är oförmögen att nå en bredare publik, och förklarar hur han tillsammans med Åsa Nacking tog fram de populära utställningskataloger som varje besökare kan ta med sig hem gratis.
– Dessa riktar sig inte bara till en redan införstådd konstpublik utan har en bred målgrupp. Att ge ut dem, och att engagera konsthallen i produktionen av nya konstverk med lokal anknytning, blev möjligt i samband med att antalet utställningar per år minskade till fem, säger han och tillägger att orsaken till att de fem sedan blev fyra, var av ekonomiska skäl.
– Detta medför också minskad publiktillströmning, säger Kreuger och relaterar den kulturpolitiska utvecklingen i Lund till stadens svaga kulturella infrastruktur, där konsthallen har agerat hörnsten i snart sextio år.
– Lunds profil som kulturstad har till stor del formats av att man satsade på en konsthall för snart 60 år sedan, säger Kreuger som idag ser en evenemangskultur, och städers växande behov av att rå sig själva som företag, som en bakomliggande orsak till den aktuella utvecklingen.
– Konsthallen är mycket väletablerad inom sitt fält – samtidskonsten – vilket i sin tur rymmer just vad politikerna nu lyfter fram som önskvärt. Konsthallen rymmer även «annan konst», men den gör det på vis som är angeläget för samtiden, menar Kreuger.
Åsa Nacking har under denna och tidigare konflikter kring Lunds konsthall varit sparsmakad med offentliga uttalanden, och när Kunstkritikk når henne vill hon inte uttala sig om sin egen roll eller kommentera de versioner av händelseförloppet som presenterats av andra inblandade. Däremot är hon enig med Anders Kreuger vad gäller att Lunds konsthall varken ska vara ett kulturhus eller en plats för evenemangsverksamhet.
– Den samtida konsten behöver ett eget rum för kontemplation och diskussion kring aktuella samhällsfrågor. Detta är sannerligen inte oviktigt idag. Konstens utrymme krymper allt mer, och riktlinjer för politikers inblandning är viktigare än någonsin, säger hon.
Nacking är dock av åsikten att universitetsstaden Lund, ledande inom både akademisk forskning och ingenjörskunnande, behöver ett bredare kulturutbud för att motsvara utbildningsnivå och befolkningstillväxt.
– Men att försöka tvinga in all verksamhet man anser sig behöva i en och samma institution – Lunds konsthall – är inte lösningen, betonar hon.
ETT ALTERNATIV I EN PATRIARKALT PRÄGLAD KONSTVÄRLD
Även om det hålls osagt huruvida rekonstruktionen av Lunds konsthall kommer att innebära att tjänster omfördelas – och utlyses – så framgår det av Kultur- och fritidsnämndens beslut att den nuvarande verksamheten inte kommer att bestå. Förslag på rekonstruktionens form, inklusive tidsplan, kommer Chris Schenlaer och hennes medarbetare att överlämna i februari 2016. Tills dess menar Peter Bergwall att det är upp till Schenlaer vad som händer.
För Anders Kreuger framstår denna process som otydlig, och han framhåller konsthallens roll som mötesplats för samtidskonst och samhälle. I stället för det som verksamheten saknar menar han att samtalet borde handla om visioner – för konsthallen såväl som för Lund som kulturstad.
Efter fredagens offentliggörande av Kultur- och fritidsnämndens beslut startades en snabbt växande Facebookgrupp till stöd för Lunds konsthall, som i skrivande stund har över 3000 medlemmar. Där förs samtal om den nationella marknadiseringen av kultur, och referenser görs till såväl händelserna kring Kalmar konstmuseum tidigare under året, som till Värmlands museum i Karlstad, där curatorn Jörgen Svenssons halvtidstjänst nyligen ersattes med en projektledare.
En av personerna som uttalar sig i gruppen är konstkritikern Carolina Söderholm. Hon understryker behovet av konstens egna rum, på armlängds avstånd från politiska krav om marknadsvinst «tömda på djupare mening än stundens underhållning».
– Som byggnad är Klas Anshelms arkitektur unik och därtill placerad i stadens mitt – just där konsten bör vara, skriver Söderholm, vars ord kompletteras av den Malmöbaserade konstnären Lily Benson, som menar att Lunds konsthall är ett viktigt alternativ i en annars patriarkalt präglad konstvärld.
– Konsthallen är en av de få platser i närheten av Malmö, där jag kan se arbeten av kvinnliga konstnärer med en internationell spridning. De flesta konstnärliga institutioner saknar ännu det perspektivet, och Lunds konsthalls senaste utställningar har förändrat min bild av vad som görs av samtida kvinnoidentifierande konstnärer, skriver hon och nämner utställningar från senare år som Body Talk, Nina Canell: Free-Space Path Loss och Don’t Embarrass the Bureau som exempel.
– Många av dessa arbeten gav mig nya perspektiv och arbetsformer att föra vidare, och hjälpte mig att inte känna mig lika ensam och tystad. Jag kan direkt länka min nuvarande konstnärliga verksamhet till de utställningar på Lunds konsthall som jag har tagit del av de senaste åren, vittnar hon.
