Naturen är autopoetisk, den kan skapa bilder av sig själv. Tanken är, lätt sammanfattad, sprungen ur fysikern Pierre Le Lorrain de Vallemonts möte med camera obscuran i La Physique Occulte (1696) och utgör en av utgångspunkterna för Lena Bergendahls utställning The fire within the eye på Galleri BOX i Göteborg.
Utställningen bär samma titel som David Parks pedagogiska introduktion till ljusets roll i idéhistorien, The Fire Within the Eye: A Historical Essay on the Nature and Meaning of Light. En händelse som ser ut som en tanke.
Genremässigt kan Bergendahls verk också sägas vara en form av essä, en videoessä som delats upp i tre olika kanaler. Två projektioner är placerade bredvid varandra och en liten TV är monterad på väggen mitt emot. När essän tar plats rumsligt på det här viset, osäkras också relationen mellan bild, voiceover och betraktarens kropp. Det finns ingen punkt i rummet varifrån det går att observera verket i sin helhet.
På TV:n visas enbart text, som också läses upp i hörlurarna, en hypnotisk meditation över människans förmåga att uppfatta naturfenomen. Ett återkommande tema är hur vi skulle uppfatta naturen om vi inte redan sett den på bild.
I Texas finns ett uråldrigt granitlandskap som kallas The Enchanted Rock, en port till en annan värld enligt legenden. Här utspelar sig Bergendahls drama. Men det är inte i första hand en landskapsskildring, i stället möter vi en karaktär i färd med att undersöka naturen med hjälp av olika optiska instrument.
Ansiktet är dolt, och fokus ligger på hennes armar och händer som bland annat låter ljus korsa både förstoringsglas och samtida videoteknologi. På så sätt tycks medier från olika tider likställas. Samtidigt vet vi inte vad karaktären letar efter. Alltsammans inger den där anakronistiska känslan som blivit så vanlig i takt med att alla medier idag digitaliserats. Således kan ett verk som detta, just med sitt intresse för specifika mediers och optikers förmåga att synliggöra ett objekt, kanske ses som en konsekvens av digitaliseringen. Detta är alltså inte bara en utställning om hur «the media is the message», den osäkrar också frågan om vad ett medium är överhuvudtaget.
Betydelsen av Jonathan Crarys bok Techniques of the Observer (1992) för samtida konst som ägnar sig åt människans relation till naturen, går knappast att underskatta. Vad Crary gjorde, djupt influerat av Foucault, var, helt kortfattat, att instifta en kritisk gränslinje mellan en klassisk blick förknippad med renässansens camera obscura och en modern, förknippad med fotografin.
Till den moderna blicken hör formandet av observatörens egen kropp, en form av subjektivitet okänd för den klassiska blicken, och som Crary finner grund till i en rad samhälleliga förändringar liksom i bland annat Goethes färglära, alltsammans före fotografins genombrott. Anledningen till att de filosofiska, politiska och konstnärliga implikationerna i Crarys verk inte blivit uttömda, har sannolikt att göra med att kroppen fortfarande är både ett villkor och ett stort problem för allehanda observationsverksamhet även i vår postdigitala tid.
I ljuset av detta kan Lena Bergendahls utställning rentav ses som ett försök att upprätta en ny form av subjektivitet i en tid där Crarys moderna blick blivit något närmast främmande. Men hon gör det inte genom att gå tillbaka till något ursprungligt, grundläggande mänskligt sett att se, utan just genom att gestalta olika försök att observera något. I förlängningen utmynnar utställningen i frågan om vilken observationsteknik som ska ta kommandot och få de andra att framstå som inadekvata, eller rent av vidskepliga. Eller kanske markerar den slutet för observatörens tidsålder?
