I min artikel «Vad har hänt med Iaspis?» (Kunstkritikk 12/12) försökte jag ta reda på varför Iaspis publika konstnärliga program förlorat i angelägenhet i konstkretsar. Debattinlägget av 195 konstnärer (DN 20/1) visar att missnöjet var långt starkare och mer utbrett än jag trodde.
Vad som blev tydligt när jag pratade med tidigare och nuvarande direktörer för Iaspis var att direktörens auktoritet och inflytande över sitt konstnärliga program stegvis minskat genom att beslutsgången förändrats över tid. Från Daniel Birnbaums närmast curatorliknande kontroll över den innehållsliga produktionen, med minimal inblandning från styrelser eller kansliledning, till dagens situation, där direktören får sina förslag avvisade av tjänstemän på kansliet redan innan de hamnar på styrelsens bord.
För de ansvariga på Konstnärsnämnden och Bildkonstnärsfonden är detta helt i sin ordning. Det kallas beredning och är en självklarhet, påstår de i sitt svar på debattartikeln (DN 24/1). Förutom den spontana frågan varför man frångått dessa självklarheter tidigare, kan man undra om man inte töjt begreppet beredning förbi bristningsgränsen. Att avvisa direktörens programförslag på grunderna att de är för snäva i relation till uppdraget, är att gå utöver uppgiften att förbereda förslagen för styrelsen och se till att de formellt är i sin ordning. Det är att peta i innehållet.
Det vore intressant om Ingrid Elam, Håkan Rehnberg och Ann Larsson ville förklara hur man resonerat när man utfört denna maktförskjutning, och på vilket sätt det gynnar Iaspis publika program.
Om målet är att foga in Iaspis som en kugge i ett väloljat myndighetsmaskineri är detta säkert rätt väg. Men är det så ett konstnärligt intressant och angeläget program skapas?