För länge sedan – i ett land långt, långt borta – födde en svart, kreolsk häxa vid namn Mary Magdalene en intersexuell liten superbebis. Bebisen hade ännu inte stulit sitt namn från marxisten Angela Davis. Som den yngsta av fem starka döttrar växte hon upp i en separatistisk gemenskap full av mödrar och flator. Män tycks länge varit en icke-fråga. Att hennes grundskola i slutet på 60-talet togs över av Svarta Pantrarna är en av många otroliga intermezzon i den livsberättelse som utgör det true true freak som är Vaginal Davis.
När Davis drygt fyrtioåriga praktik nu summeras är det i form av en veritabel invastion av Stockholms konstliv. Totalt sex institutioner har involverats i utställningen, fyra nu och ytterligare två i höst. Tack och lov för detta vansinne! För visst har tiden äntligen hunnit i kapp denna gigant? Davis mest spridda citat – «too gay for the punk scene and too punk for the gay scene» – skulle idag kunna pryda vilken kaffemugg som helst i närmaste museiboutique. Ikon? Ja, de säger det.
Huvudutställningen Magnificent Product visas på Moderna museet och är en gedigen introduktion där fotografiskt arkivmaterial och allehanda memorabilia pryder en enorm vägg vilket ger en inblick i de sammanhang som Davis verkat inom under årens lopp. Det kallas också familj. Unga versioner av queerlegender som Ron Athey, Justin Vivan Bond och Kembra Pfahler skymtar förbi. Det sugs mycket kuk och fötter. Mums mums.
Det första rummet huserar även biografen The Carla DuPlantier Cinerama Dome där ett urval av Davis tidiga videoverk visas. Däribland den kultförklarade That Fertile Feeling (1983) i vilken Davis – iförd en sjaskig blond peruk och pälskappa – förlöser elva bebisar ur Fertile La Toyah Jackson hemma hos en halvnaken twink vid namn «New Husband». Man tjuter av glädje. Varken Ryan Trecartin eller sketcherna i RuPauls Drag Race hade existerat utan denna råa urmateria.
Davis ikoniska guerillaestetik är dock oroväckande lättsmält. De överdramatiserade tempoväxlingarna och montageexperimenten är stilbildande men blir på Moderna museet aningen hala. Verk som ¡Cholita! (1995) eller The White to Be Angry (1999) drabbar inte på djupet, trots det politiskt laddade innehållet. Den museala inramningen filar bort en ursprunglig, subversiv udd och det blir ett ofarligt frosseri i det förflutna. Jag hade förstås hellre blivit avsugen av Davis på riktigt på Club Sucker – inte se andra bli smekta av henne i verket The Last Club Sucker (1999).
Kanske har det med själva staden att göra, att Stockholm ser så ren och vacker ut på utsidan. Här finns ingen smutsig historisk fond för Davis att länkas samman med vilket gör att hennes verk nästan automatiskt placeras på en hög, onåbar, piedestal.
Den rosadränkta totalinstallationen The Wicked Pavilion tränger djupare ner i den queera nostalgin. Davis strategi är ofta att gå i en humoristiskt övertänd dialog med historien, där existerande personer och ideér filtreras genom hennes eklektiska språkapparat och förs upp till ytan. Hon förgiftar sitt material, i dess mest positiva bemärkelse. I en lång radda målningar, utförda i smink på upphittat papper, porträtteras historiska kvinnolegendarer vars namn ibland förvrängs («Elfrieda Jelinek», «Audre Lorde» «Unica Zürn-Hextentexte»).
De sköra idolporträttens naivism illustrerar hur centralt impulsivitet och omedelbarhet är i Davis konstnärliga process. Det går ofta fort och är dränkt i referenser. På Nationalmuseum har porträtt i samma teknik hängts salon style i ett av samlingsrummen. Variationen i dessa spröda motiv kontrasteras paradisiskt mot en turkost blå vägg och skapar ett vibrerande flöde där Davis inre smälter samman med månghundraårig konsthistoria.
I de rosaindränka installationerna The Fantasia Library och «sovrummet», som båda är en del av The Wicked Pavilion, presenteras brev, böcker, collage, tidningsurklipp och objekt i en luxuös vitrin och som en del av interiören i ett flickigt sovrum där en gigantisk brun kuk slumrar i sängen. Materialet korresponderar i sin tur, på ett inte helt uppenbart sätt, med ett imaginärt bibliotek bestående av Davis fiktiva titlar som Sweet Chili, The Porked Schlong och The Fiscal Clit.
Upptagenheten vid att rumsligt visualisera historia och språkarbete gör att installationerna ibland reduceras till didaktik, trots att Davis praktik ofta handlar om praxis, konkret görande. Här ska vi alltså förstå tingens värde och vilken plats de har i Davis universum. Producerar detta sagoslott någonting eget, någonting verkligt nytt och omvälvande i nuet? Det påminner mer om ett vittnesmål.
HOFPFISTEREI på Index tar fasta på Davis textproduktion. Genom fanzines, trycksaker och brev går det att närma sig Davis referenstunga värld på ett mer tillgängligt vis. De handskrivna breven är hysteriska att läsa, som när hon utger sig för att vara konstnären Vanessa Beecroft, likaså de legendariska fanzines hon producerade under 80- och 90-talen. Här känns Davis kropp mer närvarande än den gör i Moderna Museets tunga salar.
Det mesta av innehållet på Index är förstås sex, strunt och osammanhängande babbel. Det blir tydligt hur språkarbetet är Davis starkaste gren. En radikal semantik stöper om tillvaron genom ord där reading får helt nya innebörder. Djupt ner i det videobaserade nyhetsmagasinet Fertile La Toyah Jackson Video Magazine (1992–1993) finns en konstnärlig kraft som får begreppet camp att kännas otillräckligt. Davis megalomani riskerar att stöpa om besökaren i grunden.
Utställningarna på Moderna Museet, Nationalmuseum och Index känns alla som en del av samma visionära universum, de hör verkligen samman. I Choose Mutation på Accelerator är Davis roll nedtonad till förmån för det Berlinbaserade performancekollektivet CHEAP i vilket hon ingått sedan 2001. Den svårpenetrerade videon på dryga timmen går inte att ta in efter att ha besökt de övriga tre platserna under samma dag. Detta cinematografiskt avancerade kollage kräver sin egen tid (och recension). Att se Davis rara röv på ett av de gigantiska svartvita fotografierna är dock en underbar syn. Hennes leende sprakar. Lika ljuvligt är det fotografi som visar henne klädd som man – är det hennes privata jag som skymtar? Ingen vet.
I en intervju med modedesignern Rick Owens som nyligen publicerades i Artforum berättar den sextiotreåriga Davis öppenhjärtigt om sin syn på den egna sexualiteten: «I grew up in an all-feminine household with only sisters. There weren’t any men in our world at all, and my mother was a lesbian, so I have this thing where I’m sexually attracted to men, but I don’t really like them. I have very few close male friends. […] I don’t have many male friends because I don’t really understand the male world.»
I vad som låter som ett krasst konstaterande framträder här Davis egna (sanna?) begär som en tragisk paradox vilket sätter konstnärskapets strategier i ett nytt ljus. Är överflödet av masker och avant garde-strategier framför allt ett sätt att nå andra människor – att skapa ett utrymme där hon blir accepterad för den hon är – och till slut finna kärleken? Är hon egentligen en überintelligent Disneyprinsessa?
