Som inte minst nyhetsflödet från denna sommar visar, så karaktäriseras vår tid av växande nationalism och rasism, ökad terrorism och av att allt fler människor befinner sig på flykt. Parallellt har vetenskapen inom områden som nanoteknik, hjärnforskning och digital bildproduktion avancerat. The New Human på Moderna Museet presenterar ett tjugotal videos och filmer som tematiserar några av dessa fenomen som symptom på en föränderlig värld. «Dagens trettioåringar kan med rätta hävda att världen ser fundamental annorlunda ut idag jämfört med när de var barn», betonas det i pressmaterialet, som anger attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 som en vändpunkt för den nya tiden.
The New Human är den avslutande delen av ett utställningstrilogi vars tidigare delar visades 2015–2016 på Moderna Museet i Malmö. Presentationen i Stockholm pågår under nästan ett år och visar olika filmer under olika perioder. Formmässigt beskrivs den som något mellan en utställning och en filmfestival, och programbladet ser ut som ett filmprogram med information om vilka filmer som spelas under vilken spelperiod. På grund av filmernas längd är det i praktiken omöjligt att se alla under ett besökstillfälle. Formatet fungerar sådär. Trots hörlurar läcker ljudet genom installationsväggarna. Och till skillnad från biografrummet som tvingar oss att sitta kvar och se hela filmen, så tenderar besökarna här, åtminstone vid de tillfällen då jag besöker utställningen, att stanna endast några minuter vid varje verk.
I centrum av utställningen finns Tomáš Rafas mångåriga arbete med att dokumentera de människor som har flytt från sina hemländer och just nu befinner sig i överfulla flyktingläger längs Europas gränser. Rafa har också följt de växande nazistiska och högerextrema rörelser som sprider sig i många forna öststater, samt den romska befolkning som förtrycks i dessa länder. På en monitor i foajén visas den våldsamma Citizens and Extremist Protest Against Roma People, Ostrava, Czech Republic (2013) där svartklädda män och kvinnor går längs gatorna med den tjeckiska flaggan i händerna och skanderar att romerna måste bort från staden. «Vi gör som på medeltiden, vi röjer deras bosättningar», skriker en ung man och får hela den marscherande massan med sig. Rafas pågående dokumentation av flyktingars väg mot Europa visas också på flera skärmar i ett av utställningsrummen. Speciellt en film stannar med mig. Fotografen befinner sig mitt bland desperata människor vid gränsen till Kroatien där ett taggtrådsstängsel håller på att sättas upp. Mitt i regnet och den gråa bakgrunden ser vi kravallklädda poliser som pressar massan av äldre kvinnor, hysteriskt skrikande barn och tonåringar som har svårt att andas för trycket från alla kroppar som vill komma över till andra sidan. Jag får kvävningskänslor och undrar varför jag inte förut har sett dessa filmer som ger en brutal inblick i en verklighet som sällan visas på nyheterna.
Flera av verken i The New Human handlar om hur den tekniska utvecklingen inom bildproduktion, speciellt animation, förändrar människans förhållande till bilder. I Harun Farockis två-kanaliga filminstallation Serious Game III: Immersion (2009) får vi följa amerikanska soldater som drabbats av post-traumatisk stress efter att ha deltagit i kriget i Irak. De erbjuds därför en nyutformad terapi som går ut på att de ska återuppleva sina traumatiska upplevelser genom att, likt en spelare i ett animerat dataspel, återvända till en animerad version av krigszonen. Att samma teknik också används för att förbereda soldater för att gå ut i krig visar vilken makt dessa nya teknologier har över människors liv. Hito Steyerls film How Not To Be Seen: A Fucking Didactic Educational Mov. File (2014) undersöker, som många av hennes filmer, vad det innebär att vår existens allt mera hör ihop med om vi finns representerade i bilder. Humoristiskt leder filmen oss genom olika instruktioner som berättar om hur vi kan radera oss själva från de bilder som produceras via övervakningskameror och i social media, och hur vi därmed också kan «försvinna» på ett mera existentiellt plan.
Ett annat tema i utställningen är hur utvecklingen inom områden som nano- och robotteknik påverkar synen på människan. I Daria Martins Soft Materials (2014) ser vi två nakna dansare, en man och en kvinna, interagera med förstadiet till ett slags robotar utvecklade på ett laboratorium i Zürich. Vi ser hur dansarna sensuellt tar på och låter sig beröras av robotarna. Den skarpa kontrasten mellan människa och maskin, det sterila rummet som de befinner sig och den grusiga kvaliteten hos 16 millimetersfilmen för tankarna till 1900-talets olika psykologiska experiment. I Zero Point Energy (2016) har Kerstin Hamilton också tagit sig till en för allmänheten stängd forskningsverksamhet, som ägnar sig åt att undersöka de minsta beståendsdelarna i materia genom en specifik optik. Vi ser kameran svepa förbi dansare klädda i vita heltäckande laboratoriekostymer. Ibland rör de sig långsamt och teatraliskt, ibland förstärker de rörelsemönster som en kan tänka sig sker i ett laboratorium. Tyvärr får vi aldrig se de bilder som forskarna förhåller sig till, och som representerar den makt som deras vetenskap har. Nanoteknik handlar ju till stor del om bildens förmåga att representera nanometern, ett mått som motsvarar en miljarddels meter. Jag vill veta hur dessa bilder ser ut, men istället väljer Hamilton att genom representativa gester dramatisera den miljö där nanoteknologin sker.
Gemensamt för Martins och Hamiltons verk är att de dikotomiserar människa och teknologi genom att använda sig av dansen som en metafor för det mänskliga, vilket påminner om hur den moderna dansen ofta fick representera det exotiska hos «de andra» i kolonierna. Här finns en nostalgisk dimension som blir ännu tydligare i Ed Atkins animation Even Pricks (2013), som framstår mer som ett förhärligande av den estetik som konstnären själv växte upp med på 80-talet, än ett kritiskt ifrågasättande av hur den animerade bildrepresentation ser ut idag.
Så vad för slags människa vill The New Human skapa eller reflektera? Trots att vissa verk pekar mot en förändringskraft – som Rafas blottläggning av bilder som traditionell media sällan visar – så är de flesta dystopiska reflektioner över den mörka värld vi just nu befinner oss i. Snarare än att visa hur konsten i tider av stora sociala och politiska förändringar kan spegla denna erfarenhet i nya och oväntade former, så framstår verken till stor del som tillbakablickande till både form och innehåll. Jag slås av hur de fenomen som tas upp – som flyktingströmmar, teknologisk utveckling och högernationalism – är moderna företeelser som varit återkommande under de senaste 150 åren. Det är svårt att se exakt vad som är nytt med dessa fenomen. Som många forskare har påpekat så har människor i alla tider förflyttat sig, och den fascism som vi nu ser blomstra i USA och Europa har en historia som löper parallellt med moderniteten. Och även om nya teknologiska vetenskaper, inte minst av ekonomiska och politiska skäl, vill framställa sig som om de presentar en ny mänsklighet, så utgör människan samma hot mot sig själv som så ofta tidigare i historien.
The New Human presenterar en sammansatt bild av vår tid, men snarare än att låta samtida erfarenheter få en kritisk reflektionsyta i konsten, så framstår utställningens tematik som ett sätt att kapitalisera på upplevelsen och idén om det nya. Problemet med den position som förstår exempelvis religiös extremism och politisk våld som uttryck för en ny och särskilt föränderlig tid, är att den riskerar att göra oss blinda för hur dagens politiska konflikter är del av ett historiskt förlopp. I slutändan är det kanske bristen på historisk förankring som är utställningens mest samtida aspekt, och som gör den så typisk för den tid som den vill gestalta.
