En gång i tiden, för inte så länge sedan, var samtidskonsten ofta självutlämnande, provokativ eller chockerande. På 1990-talet fick den gärna vara besvärlig, men på 2000-talet bidrog kommersialiseringen och akademiseringen till att konstlivet blev allt mer välordnat och hierarkiskt. Idag gör sig jobbiga typer inte längre besvär, utan högst i hierarkin finner vi projektledartyper med strömlinjeformade varumärken och identiteter.
Linnéa Sjöberg placerar sig på ett motsägelsefullt sätt i skärningspunkten mellan dessa tendenser. Redan som konststudent påbörjade hon sitt mest kända verk, Gtd4s810 (2009–2011) (akronym för Getting Things Done for Satan), i vilket hon under närmare två år gick in i rollen som «karriärkvinna» som utstrålade kontroll med Chaneldräkt, pagefrisyr och perfekt makeup. Detta följdes av den mytomspunna Salong Flyttkartong (2012–2014), en röjig tatueringsstudio som dök upp på fester, utställningar och biennaler.
I dessa verk sker ett möte mellan den amerikanska performancekonsten – tänk på Eleanor Antin eller Lynne Hershman Leesons 1970-talsverk där de gick in i olika roller – och 2000-talets intresse för biopolitik och gig-ekonomi hos en konstnär som Carey Young, exempelvis. Det handlar om hur våra liv formas mindre av yttre tvång och mer av internaliserade krav att bli någon, där självexploateringen upplevs som ett val eller en «frihet».
Tiden präglades dessutom av debatter om fiktion och verklighet, Anna Odell och Karl Ove Knausgård, på ett sätt som låg nära Sjöbergs gränsupplösande performances. Ändå upplever jag hennes kaxiga YBA-estetik som lite ovanlig under en period då Modernautställningen (2010) cementerade den akademiska samtidskonstens hegemoni. Det var, som jag minns det, en rätt sömnig tid i konstlivet, vilket säkert bidrog till att Sjöberg kunde framstå som en försvarare av den levande konsten i en tid då den allt mer anpassades efter samlarnas och institutionernas behov.
Sjöbergs utställning på Accelerator är hennes första stora solopresentation på en svensk konsthall, och tar fasta just på de tidiga performativa verken vilka kopplas till vissa arbeten från senare år. Urvalet är förvånande eftersom hon under det senaste decenniet har arbetar med vävar, ofta med sexuellt utmanande motiv och starka färger, som aldrig har visats i en sammanhängande utställning, men som ändå får en undanskymd roll här.
Vad vi får är istället en påfallande elegant utställning uppbyggd med hjälp av en butiksinredning där provhytterna fungerar som små alkover för verken. På golvet ligger flyttkartonger från hennes tatueringsstudio, och här och var står pallar och andra föremål som lånats in från en vikingaby. Färgskalan är sober, med svarta, vita och grå toner, vilket håller samman det spretiga innehållet. Man anar en vilja att förädla konstnärskapet där den trashiga motkulturella stilen tonas ner för att istället understryka hur Sjöberg arbetar med fina frågor om «arv, förlust och klasstillhörighet».
Det som gör presentationen intressant är att den ändå skaver. Titeln Out of Character antyder att Sjöberg, även i sin egen utställning, är «utanför sig själv». I den tvåkanaliga videon Between These Lines (2012/2026) ser vi en plastikkirurg rita upp operationslinjer för en bröstförstoring direkt på hennes kropp som hon sedan tatuerar in. En brutal bild av hur människan förtingligas när hennes kropp blir en vara. Det äldsta verket, videon Dead Stars (2009), är en mediearkeologisk miljö i form en datorskärm med en mängd öppna fönster, medan de senaste verken består av infertilitetspreparat placerade på en roterande displayplatta; ett effektivt sätt att gestalta konstnärens känslokarusell inför sin ofrivilliga barnlöshet.
Det liv som utspelar sig där emellan, 2009–2026, är fullt av vånda och otillräcklighet. Flera verk handlar om att komprimera eller platta till. Det syftar på drömmen om att omforma sig själv, men också på att misslyckas med detta, och på de motstridiga känslor som försöken och nederlagen resulterar i. Varför fortsätter vi att försöka leva upp till ideal som får oss att må dåligt? Sjöbergs konst är inte glädjesam, men full av svart humor.
Ibland kan man nästan höra henne skrocka bakom ett verk som den svartbetsade vävstolen Sexy Weaver (2026), som kopplar slagbommens mekaniska rörelse till sexuell underkastelse. Även fotoserien Bad Viking (2018), där hon är utklädd till vikingakvinna, känns som en både kritisk och humoristisk kommentar till frågan om social stratifiering. Vikingabyar, tatueringar och textilt hantverk ses i allmänhet som folkliga kulturyttringar – till skillnad från Sjöbergs rollspel som förädlas av den institutionella inramningen trots att hon inte ens är en bra, utan en dålig, viking.
Att Sjöberg «använder sig själv som material», som det står i introtexten, håller jag däremot inte med om. Eller, det är sant att hon går in med hela sin person i sitt arbete, till exempel genom att tatuera sin kropp, men rörelsen mellan konst och liv sker primärt i den andra riktningen: till skillnad från autofiktion och liknande så för hon inte in sitt eget liv i sin konst, utan låter konsten och fiktionen infiltrera sitt liv, som får fungera som en arena för ett pågående arbete. Ett undantag är IVF-verken, som känns mer personliga. Samtidigt blir de en förevändning för en självkritisk intervention i form av tröjan I went to the IVF-clinic and all I got was this lousy t-shirt (2026), som man kan köpa med sig från konsthallens shop.
Men oftast är Sjöberg mer självutplånande än självutlämnande, likt ett helgon som istället för Sanningen upplåtit sitt liv åt Lögnen. Ytterst är det den nyliberala lögnen om valfrihet hon driver till sin spets. Och vad är denna bluff om inte grogrunden för den förbittring som gjort moralisk nihilism och hämndbegär till farliga drivkrafter i «post-truth»-samhället?
På så vis kan man se Accelerators utställning som en heterotopi – en behållare som samlar en viss tid, mer bestämt de senaste femton åren, och ger oss det tveksamma nöjet att genomleva den igen. Om man skulle lajva samtidsmänniska och snabbspola igenom livet – med alla olika rollbyten, personliga projekt och misslyckanden – så skulle upplevelsen kanske bli så här… osammanhängande? En dag är man kanske viking, nästa affärskvinna och nästa modernistisk textilkonstnärinna. Inte konstigt om samtiden har gått sönder, och lämnat barn och unga mer eller mindre traumatiserade.
Det som gör Sjöberg svår att greppa är inte de tvära kasten mellan olika uttryck och medier, utan att hon aldrig tar steget ut varken i en uttalad samhällskritik eller i den fantasifulla leken med roller och identiteter. Det är som om att friheten att välja – i existentiell eller konstnärlig mening – vägs mot en önskan om att låta sig styras av mer svårfångade impulser och associationer, något som får hela utställningen att dröja kvar i en obestämd zon av uppskjutna val, ekon, upprepningar och spänningsförhållanden.
Den som önskar sig en demaskering av den stora lögnen om valfrihet, eller en vilja att hela människan med konst och meningsfulla erfarenheter, har med andra ord inte mycket att hämta här. Vi får helt enkelt lära oss att leva med vår tids nihilism och meningsförlust, tycks Sjöberg mena. Det kanske inte är provocerande eller chockerande – men däremot ganska irriterande.
