Skruva upp volymen

Dick Hedlunds första soloutställning på Elastic Gallery i Stockholm kommer till liv genom ett subtilt och uppslagsrikt arbete med svårkontrollerade material.

Dick Hedlund, Modern Zen, 2017.

Den som besöker Dick Hedlunds (f. 1985) debututställning Settle Down and Drift Out på Elastic Gallery i Stockholm bör rikta blicken strax bredvid materialen, och notera ytornas kanter och bristningar. Hedlund visar bilder och skulpturer i textil och metall, två material som kan uppfattas som varandras motsatser. Men de möts aldrig, utan förblir i tyst dialog utställningen igenom.

I det första av de två rummen hänger en större duk med svagt tecknade symboler i gränslandet mellan runskrift och nedbrutna svastikor. Tre mindre versioner täcker den högra sidoväggen. Några svårdefinierade metallstrukturer blänker till på väggen mitt emot. På närmare håll framgår det att dukarna inte är målade, utan att trådarna i den lösa, geometriskt vävda textilen har riktats om med en fin kam. Bakom uppdagar sig ett mörkare tyg som lyser genom det ofärgade bomullsvita med en dov färgton. Jag får höra att Hedlund har behandlat de mörka tygen med syra, som likt ett ostyrigt stycke mögel har ätit upp partier av den annars ordnade monokromen. Att placera blicken mellan tecknen i förgrunden och den av syra halvdöende bakgrunden är omöjligt, men det är ändå denna position som utgör mitt filter när jag träder in i det andra rummet.

Dick Hedlund, Installationsvy från Settle Down and Drift Out på Elastic Gallery, Stockholm.

Här visas en konstruktion av glänsande stålrör, på vilken organiska tennformationer hänger eller växer fram. De bärande stålstrukturerna är kännetecknande för Hedlund, liksom för många andra konstnärer i hans generation, inte sällan influerade av nymaterialistiska tänkare som Jane Bennett och Graham Harman. Att material betraktas som neutrala så länge de behandlas med agens leder ofta till en reduktionistisk återvändsgränd. Men hos Hedlund ställs de rena eller okorrumperade materialen mot smutsig tenn, hemmablandad och missfärgad, som bit för bit har applicerats likt en oformlig tillväxt på de glatta stålrören. Respektive stycke är fristående från infrastrukturen, men tycks ändå beroende av den objektivt glänsande yta som de vilar mot eller bredvid.

Petroglyfer är den tidigaste formen av grottkonst, vars grafiskt ristade tecken kan anas i Hedlunds dukar och gjutna tennornament. Men skarven och glappet som så tydligt framgår i textilierna uteblir i metallobjekten. Istället hålls de stelnade formationerna uppe av starka fallskärmsrep i neontoner, liknande de som ravers lindar om armarna när de studsar till tunga beats natten igenom. Inne på Elastic står det däremot förhållandevis still. Det påminner på något vis om en hardcorespelning på Sturehof, ett angrepp som inte riktigt löper linan ut. Det är synd, då Hedlund öppnar något med denna förhistoriskt refererande technoschamanism. Jag tänker på begreppet «arkitektonisk störning» som fransmannen Denis Hollier ställer mot en «välbyggd» arkitektur för «monologiska system», där något hotar systemet genom att varken vara samstämmigt eller dissonant. På Elastic liknar störningen mest ett ljumt medeltidslive, eller en stiff förfest, där ornamenten maskerar den bestående struktur som fortsatt upprätthåller sin egen form och ordning.

Dick Hedlund, installations från Settle Down and Drift Out, 2017.

Læserindlæg