Mycket talar för att 2014 i framtiden kan komma att upplevas som det år då mötet mellan konst och teknologi fick sin definitiva comeback. Under året har vi bland annat sett Fylkingens omtagning av den legendariska kongressen Visioner av Nuet från 1966, Moderna Museets visning av 9 Evenings: Theatre & Engineering och Dansmaskiner, Barbicans massiva Digital Revolution från i somras (som nu visas på Tekniska museet i Stockholm) och samtidigt årets upplaga av biennalen meta.morf i Trondheim. Vid sidan av dessa historiska utställningar etableras idag också en rad nya laboratorier och inkubationscentraler för konst och teknologi, som Los Angeles County Museum of Arts helt nyligen inrättade Art + Technology Lab, och det pinfärska labbet New Inc på New Museum i New York. Som av en händelse nystartar nu dessutom Stockholms motsvarighet – Digital Art Center (DAC) – sin verksamhet inuti NOD, det nyss invigda besökscentret för teknologi och design i Kista.
DAC formulerar sin verksamhet som en utställningsmiljö för forskningskommunikation, visualisering och konstnärlig gestaltning, med målsättningen att söka korsbefruktningar mellan avancerad teknologi och de konstnärliga fälten.Det har redan drivits en pilotverksamhet i några år som också i viss mån har producerat utställningar, men aktiviteterna har hittills framför allt varit innovations- och samtidsinriktade. I samband med nyetableringen förefaller DAC emellertid ha ökat utställningsverksamhetens ambitionsnivå, och även i större utsträckning börjat blicka bakåt i historien mot pionjärinsatser och föregångare, något som ger ett lovande intryck.
Som första utställning i de ännu relativt anspråkslösa lokalerna visas Elektroniska pionjärer, en utställning gjord i samarbete med Filmform och som presenterar en grupp konstnärer vilka under 1960-talet började använda TV-mediet och avancerad datorteknik för att experimentera med audiovisuella kompositioner. De sex pionjärerna vi möter i utställningen (frånsett den samtida pendangen Katarina Löfström, som i någon mån relaterar till föregångarnas verk) arbetade alla i nära anslutning till varandra genom Fylkingen och Elektronmusikstudion och ger, när man för ovanlighetens skull får se ett urval av dessa sällsynta verk tillsammans, ett fascinerande kikhål in i den svenska elektronmusikens guldålder av audiovisuella, multidisciplinära och intermediala experiment. Inte minst jämfört med internationellt jämförbara verk från närliggande tid av filmmakare som Harry Smith, Jordan Belson, John Whitney eller Hy Hirsch, vilka också experimenterade med datorgenererade rörliga bilder men vanligtvis med helt sekundär ljudbehandling, slås man av hur ofta det sonora materialet här faktiskt hjälps fram av bilderna – precis som avsågs. Inte minst naturligtvis eftersom många av dessa tonsättares verk framför allt var experiment i att överföra och sammankoppla ett ljudmaterial med bildmediet, en bild-ljud-komposition eller elektroakustisk visualism som inte tar avstamp i Viking Eggelings och Oskar Fischingers visuella musik, utan snarare i överrensstämmelsen mellan de visuella och sonora elementens höga abstraktionsgrad.
Men vi backar tillbaka till elektronisk bildproduktion igen. En av de stora föregångarna inom experimentell datoranimation i Sverige är datorteknikern Göran Sundqvist, som på laboratoriet Datasaab i början av 1960-talet började utforska datorernas möjligheter att framställa monitorbilder och skapa visualiseringsexperiment med hjälp av oscilloskop, inledningsvis helt utan konstnärliga ambitioner. Det mesta av hans tidiga material har gått förlorat på grund av lagringssvårigheter, men de korta experiment som bevarats och som visas i utställningen ger en intressant inblick i vad konstnärerna omkring honom torde ha mötts och inspirerades av. Primitivismen är förvisso rätt påtaglig – det kan handla om en punkt som rör sig över skärmen – men bildmaterialet är likväl inte helt långt ifrån vad internationella pionjärer som Norman McLaren, Evelyn Lambart eller Mary Ellen Bute arbetade med under samma tid. Sundqvist blev snart knuten till Fylkingens bildgrupp och kom där att samarbeta med eller på annat sätt påverka en rad andra konstnärer, såsom Jan W Morthenson, Ralph Lundsten och Erkki Kurenniemi, vilka strax började undersöka visualiseringsexperimentens kombinationspotential tillsammans med den avancerade elektronmusiken. Strax initierades även ett flertal projekt mellan elektronmusikkåren och Sveriges Television, där det 1966 bildades en intern experimentenhet som under några år blev en betydelsefull språngbräda för fortsatta audiovisuella experiment.
Ett av de verk som visades på SVT, Jan Barks och Erkki Kurenniemis Spindrift (1966), lanserades som en ny sorts «musik för svartvit TV» och en «kinetisk musik som man hör med ögonen», men trots retorikens bildbetoning består verket av ett mycket fascinerande ljud- såväl som bildmaterial. Barks ömsom aggressiva och meditativa musikstycke kombinerar analoga intrument (tablas och tambura) med elektroniska manipulationer och står här bitvis också i intressant diskrepans med Kurenniemis programmerade mandalafigurationer, fraktalformer och abstraktioner. Man anar att en och annan tigerkaka kan ha hamnat fel i TV-soffan, och både visningskopia och negativ gick också kort därefter förlorade. Den version som visas i utställningen rekonstruerades förra året framgångsrikt av Mika Taanila och Perttu Rastas utifrån en överlevande arbetskopia tillsammans med Barks oredigerade inspelningar och redigeringsdiagram. Spindrift är utställningens höjdpunkt och för den som missade att se den på Moderna Museet under dokumentärfilmfestivalen Tempo tidigare i år finns nu åter ett utmärkt tillfälle.
Mildare och dessutom först ut bland SVT:s experimentella TV-produktioner var Ralph Lundstens EMS nr 1 (1966), ett mer trivsamt psykedeliskt verk bestående av kosmiskt meditativt ljudmaterial i kombination med avfilmade semiabstrakta former och elektroniska överlagringar och förskjutningar. Men verket bleknar en smula inför det omgivande materialet i utställningen. En andra höjdpunkt är istället SVT:s påföljande produktion, tonsättaren Karl-Birger Blomdahls Altisonans (1966), ett verk som han själv beskrev som en «bild-ljud-komposition» och som innehåller ett av hans mest experimentella ljudstycken – ett abstrakt montage av fågelläten kombinerade med satellitsignaler och sonora impulser orsakade av magnetstormar – tillsammans med huvudsakligen aggressivt nonfigurativa bilder programmerade av Lundsten. Liksom vad gäller Spindrift är det idag, nästan 50 år senare, fortfarande svårbegripligt progressivt att det gavs en plats i TV-tablån. Men liknande radikalitet fanns också på andra TV-stationer och Jan W Morthenson inledde snart även samarbeten med tysk TV, där han utförde den i utställningen presenterade «TV-kompositionen» Lux Sonora (1971) och där det även gjordes en längre dokumentärfilm om honom och hans arbetssätt. Även detta dokument är idag lätt förvånande i sin teknikoptimism och tillförsikt.
Med passande tillförsikt är utställningen också blygsam i sitt format och består inte av mycket mer än sex äldre TV-apparater där filmerna löper parallellt, fritt från bombasm eller spektakulära installationskonstruktioner. Inte desto mindre är det en mycket bra lösning som både visar respekt för den äldre teknologin och tilltro till materialet i sig. Löfströms konkretistiska och helt pixelbaserade verk – Score (2004) – projiceras visserligen i storformat på motsatt vägg, något som i sammanhanget samtidigt är en rimlig lösning som motsvarar hennes pendangposition. Jag slogs förvisso själv – av vana – ett flertal gånger av tanken hur intressant det vore att se alla dessa verk på duk eller större skärm, men samtidigt är det ett utmärkt val av utställningens curatorer att våga hålla nere formatet och istället förhålla sig trogna till verkens ursprungliga visningsmedium och tekniska betingelser. Möjligen hade jag också önskat mig en TV-soffa och en bit tigerkaka.