Constance Tenviks vernissage på Loyal Gallery hade en anmärkningsvärd effekt: folk kände sig lättade, befriade och önskade att mer sånt här skulle hända i Stockholm. I det performance som avslutade kvällen placerade Tenvik, iförd kroppsstrumpa och blå peruk, glittrande tyg över huvudet på två personer och bad dem belysa tyget och snurra så att de blev till levande discokulor. Till det spelade och sjöng hon en släpig version av This Is the Rythm of the Night tillsammans med publiken. Det var vad vi tyckte Stockholm behövde. Och det skedde alltså i en utställning som kretsar kring Wagners Tristan och Isolde!
Högkultur har det varit ganska ont om i konsten de senaste 20 åren, men i den video som är utställningens centrala verk uppför Tenvik nu Wagners berättelse. Både videon och utställningen heter Gesamtkunst with Myself, och bygger Wagners idé om allkonstverket. Det är en ovanligt komplex teori som inbegriper tankar såväl om människans en- och helhet som om konstens, vilka båda går tillbaka på sina sociala bestämningar och därför kräver en revolution för sitt förverkligande. För Wagner var de medeltida berättelserna viktiga som direkta uttryck av och för folket. Men det kan knappast vara det som Tenvik är ute efter här. Hon hämtar ju inte berättelsen om Tristan och Isolde från folket, utan från den kanske minst folkliga av alla konstarter, vars stagnerade repertoar om och om igen uppförs för en publik av företagsabbonenter med enormt subventionerade biljettpriser. Livet är borta ur operan, men de stora, överdrivna gesterna finns kvar. Jag inbillar mig att det är de som lockar Tenvik; det finns inslag av mimteater i hennes skådespeleri.
En annan förändring är att även när Tenvik följer wagnerianismen i riktning mot den rena subjektiviteten, så är det inte det universella patoset hon hittar, utan en primär schizofreni som tillåter henna att göra alla roller själv. Hon tillverkar skorna på egen hand, syr dräkterna, gör musiken och filmar. Tenvik är ett kollektiv i sig, och kanske är det först utifrån idén om människan som en ursprunglig mångfald som konsten idag kan bli «primitiv» och kopplas till något bestående.
Den där mångfalden av subjekt ger fyllighet åt utställningen. Man kan på en «mindmap» följa dess utveckling från karaktärsstudier i tyg och olja till de stora textilverken som en av karaktärerna i videon ligger bakom. Kreativiteten går vidare i en själavandring tills hela rummet finns med, med allt material som behövdes för att göra videon. Det påminner lite om ett flickrum, och den turkosa heltäckningsmattan, det öppna ljudet från videon och de rörliga bilderna är märkligt lockande. Under vernissaget dröjde folk var kvar länge i rummet, även det lite anmärkningsvärt.
På en annan nivå handlar utställningen inte om metakonst, utan om kärlek, liv och död. Primitiva fenomen som är oss helt främmande, bortom all kunskap. Finns det något annat sätt att känna till dem än genom överdrift, övermått, dramatisering? Älska måttligt, vad är det? Leva rimligt? Isolde har helande krafter, men kan inte rå på kärlekens vanvett. Konsten ska vara likadan: ett missbruk, en drog, ett sätt att erfara det vi inte kan veta. Konsten ska vara primitiv, då först kan den bli kultur. I sin skrift Buffeen (2016) förstår man att Tenvik vill föra tillbaka konsten på Människan: «Vi är homo ludens… Vi sang för vi pratet. Viktigare enn å bake bröd er det å dra deig-slåssing ut til det extreme.» Det är nog inte bara i Stockholm som den hållningen är befriande.
