Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2015? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2015. Nummer 23 är Andreas Mangione som är konstnär, och redaktör för en antologi om Paul Klee och Ivan Aguéli, som ges ut i anslutning till utställningen Klee/Aguéli på Moderna Museet i januari 2016.
KONST
Sverigeväggen, Kungsträdgården, Stockholm.
Siri Derkerts utsmyckning av Sverigehuset i Kungsträdgården i Stockholm är en plats för tröst och uppvigling. Är jag i stan försöker jag alltid gå förbi, stanna upp och hämta andan. Det är en plats jag behöver, en helgedom, ett öppet skrin för kampen om ett bättre och anständigare liv. Väggen är gestaltad med nyfikenhet och mod, med framhärjade porträtt av olika tänkare och författare, och jag läser bland det Siri har ristat: «EN NY VÄRLD VÄXER FRAM», «OFÖRSTÖRD JORD», «VÄRNPLIKTSVÄGRAN », «KATA DALSTRÖM», «NYTT SAMHÄLLE, NY KULTUR». Det finns ingen anledning att sluta kämpa, det finns ingen anledning att sluta göra konst. Senast såg jag att de inristade fälten, de som jag alltid har läst som traktorspår, nog istället är bilder av sjungande körer – i mötet mellan de tunga fordonens hjulspår och den sjungande kören finns ett omvälvande ljus.
Om platsen fortfarande finns kvar – en hommage till Nisse Zetterberg, Högdalens Kulturhus, Stockholm.
En dag i början av juni åker jag och Karl Lydén till Högdalen Centrum för att besöka det nyöppnade Högdalens Folkets Hus. Senare på kvällen öppnar utställningen Om platsen fortfarande finns kvar – en hommage till Nisse Zetterberg. Vi promenerar runt i huset, där det råder ett ordnat kaos. Kan man promenera i ett hus? Jo, i denna byggnad som har varit låst, tom och i förfall ända sedan den såldes av allmännyttan till ett privat bostadsbolag, så är det just vad vi gör – promenerar runt, lyssnar och fantiserar (om gläntor i skogen, om backanter i dans). Och vi återupptäcker. Upptäcker att en samling senmodernistiska mosaiker har väckts till liv, att våra kroppar tydligt är del av något större. Som Karl senare skriver: «Staden är vår. Över stadens utrymmen borde vi bestämma tillsammans, utan att ge mandat till en privatiserad fastighetsmarknad. Och det kan vi göra genom att öppna stängda utrymmen och ta dem i besittning.»
Musée Picasso, Paris.
Den första konstutställning jag besökte var Picasso på Louisiana under tidigt 80-tal. Jag minns det uppblåsta porträttfotografiet i entrén, samt att jag under promenaden tillbaka till tåget tappade min ask med Tic-tac. Picassomuseet i Paris besöker jag några månader innan öppnandet av den stora jubileumsutställning som visas där just nu. I de luftiga salarna med en icke-tematiskt hängning blir det lätt att koncentrera sig på de absolut bästa verken – de mindre målningarna från sent 20-tal och skulpturerna. De är så enkla och smittsamt lustfyllda att vi (Hanna och jag) efteråt går ut i parken bakom museet och spelar pingis.
UTFLYKT
Jardin des Plantes, Paris.
BOK/FILM
Timbuktu (Regi: Abderrahmane Sissako, 2014) & Om Våld (Regi: Göran Hugo Olsson, 2014)
Timbuktu lämnar mig i ett tystare tillstånd, ett där det är lika nära till gråten som till ilskan över grymheten i denna värld. Men filmens klara öga (en värdig blick, fri från överdrifter) gör att det som efteråt vägleder mina känslor är tankarna kring det «inre jihad» som imamen nämner i ett samtal med en jihadist.
Om Våld är något helt annat, ingen spelfilm men i sitt icke-arkivariska grepp, i sitt «härjande» med det dokumentära materialet, blir resultatet en mycket vibrerande typ av film som det är svårt att värja sig mot. Utan det fantastiska förordet av Gayatri Chakravorty Spivak hade det hela nog havererat, då vad som återges är fruktansvärda och nästintill okontrollerbara bilder. Jag såg den och återkom därefter till Timbuktu.
Marguerite Duras, Det är allt, Ellerströms, 2013.
Det är allt i översättning av Kennet Klemets är en magnet som sitter på pannan, och en bok skriven precis i slutet av Duras liv. En liten tunn och alldeles storslagen bok. Jag är oerhört glad att jag har läst den och därför får den avsluta denna lucköppning:
DEN 3 MARS
Jag är jagandet efter vind.
Tystnad, och sedan
Det finns papper som jag bör lägga i skuggan av mitt
förstånd
Det jag gör är outplånligt.
Læserindlæg