Bortom skulden

Offer och martyrer på Göteborgs konsthall försöker blottlägga det samtida skuldkomplexets villkor. Den lyckas bäst när den bibehåller en tystnad inför det kritiska projektet.

Conrad Botes, Communist & Socialist, 2011. (Foto: Göteborgs Konsthall.)

Vi lever i det paradoxala ressentimentets märkliga tid. Å ena sidan har identitetspolitiken fått ansatta grupper att kasta av sig sin offerroll. Å andra sidan börjar en föreställning om den vite kränkte mannen vinna gehör; genom indignerade utspel mot «multikulti» ser sig dessa konservativa som offer för en statlig politik alltför inriktad på att hjälpa de vi traditionellt sett som offer. Samtidigt försöker man avpolitisera varje militant försök att bryta sig ur offerrollerna genom att föra tillbaka det på etiska (de är onda!) eller psykologiska (de är irrationella!) förklaringsmodeller. Det är därför välkommet att Göteborgs konsthall i samarbete med Clandestino Institut återigen tematiserar begreppsparet offer och martyrer (förra gången skedde detta i samband med Renzo Martens film Episode III: Enjoy Poverty!).

Man gör det med en grupputställning och elva medverkande konstnärer som ger prov på ett brett spektrum av tekniker och anslag. Det verk som först möter betraktaren, Conrad Botes Communist and Socialist, är en tydlig om än ironisk kommentar på den psykologiserande gest som avpolitiserar ämnet. Botes sidoställer den historiske och den samtida, den kristne och den islamistiske martyren par excellence: Jesus respektive bin Laden. Men inte i form av klassiskt ikonmåleri, utan genom drag av popkonst och serietecknande. I Botes konfrontativt koloristiska diptyk avbildas de båda med huvudena fyllda av smådjävlar. Som en antydan om att motsättningen dem emellan ligger mindre i den religiösa irrationalitetens uttryck, än i vår historiska sedimentering av den förres lära.

Ruti Sela & Maayan Amir, Beyond Guilt II, 2004. (Foto: Göteborgs Konsthall.)

Botes verk är i mångt och mycket ett uttryck för utställningens kritiska avstamp. Mer utmanande är de verk vilka tar klichébilderna av offret (och förövaren) som utgångspunkter för att «belysa några av de strukturer som utgör grogrunden för offer- och martyrskap». Jag tänker bland annat på Ruti Sela & Maayan Amirs dokumentaristiska avväpnande av israeliska män, främst militärer, i filmen Beyond Guilt II. Via en chat lockar konstnärerna militärerna till ett hotellrum med antydningar om sex, för att sedan, inför kamera, avfyra en rad frågor som osäkrar soldaternas förhållande till sina «vapen» (i militär såväl som sexuell bemärkelse), på så sätt att deras maktpotential faller till marken.

Ett problem med Selas & Amirs engagerade konst, som försöker kasta om offrets förhållande till den patriarkalt militära behärskningen, är att den själv vidgar rationaliteten. Kritiken livnär sig på den makthierarki som möjliggör den. Konsten måste därför problematisera detta förhållande och samtidigt peka ut ur det.

Tanja Ostojić, Looking for a Husband with EU passport, 2000-2005. (Foto: Göteborgs Konsthall.)

I synnerhet två verk lyckas med detta. I första hand Tanja Ostojićs respons på Schengenavtalets gränsdragningar. I verket Looking For A Husband With An EU Passportlade konstnären på internet ut en bild (försedd med verkets titel) av sig själv naken och rakad. Tankarna förs otvivelaktigt till det förra seklets läger, som ville Ostojić peka på ett muterat samband mellan Lägret och Schengenavtalets yttre och inre gränskontroller. Annonsen resulterade i hundratals mail, ett giftermål samt skilsmässa, men säkrade henne därigenom också en plats i unionen. Genom att inifrån aktivera både patriarkatets och migrationspolitikens offerroll visar Ostojić på en konstnärlig flyktlinje som destabiliserar gränsen mellan å ena sidan den politiska infångningsapparat som producerar hennes offerroll och den konstnärliga sfär som å andra sidan skulle hålla henne på säkert avstånd från politikens grepp.

Rabih Mroué, I, The Undersigned, 2010. (Foto: Göteborgs Konsthall.)

Men kanske är det verk allra starkast som framhåller skulden men bibehåller en tystnad inför det kritiska projektet. Rabih Mroués installation I, The Undersigned, består till att börja med av två videoskärmar. Den nedre visar Mroués stumma ansikte som blickar rakt in i betraktarens ögon för att stundtals glida iväg, samtidigt som kameran ständigt tappar i skärpa. Den övre mässar en avbön för de krigshandlingar Mroué begick under det libanesiska inbördeskriget, men också för arbetet inom det konstnärliga mediet och detta ändlösa upprepande av «ord, ord, ord…». Och direkt inskrivet på väggen jämte skärmarna ser vi en text som kungör att verkets urskuldande inte ska förstås som en reaktion eller ens en handling – ett slags estetiskt kontrakt med betraktaren. Det är en väl avvägd reflektion över det avstånd som verket tar från världens verkliga offer. Men också ett mimetiskt insisterande, inte på inkännande med offret, utan på att fly dessa ord, ord, ord som redan från början kategoriserar vissa människor som offer och andra som förövare.

Læserindlæg