Om vi bara hade lite mer utrymme! Det är väl en härlig tanke för vem som helst som lever i en gentrifierad stad, eller i en familj, eller ja, var som helst egentligen. Att få bre ut sig. Ruben Rausing, industrimagnaten bakom Tetra Pak, tänkte sig i en artikel i Dagens Nyheter 1953 att om vi bara torrlägger Öresund så kan både danskar och svenskar och i synnerhet alla deras företag bli så mycket mer produktiva. Dollartecken i ögonen: vi kunde tjäna så himla mycket pengar om vi fick lite mer arbetsyta, kortare transportsträckor. Dessutom slipper vi det där eländiga havet som jämnt är i vägen.
Post Brothers är pseudonym för den amerikanske curatorn Matthew Post, boende i Polen. För den första utställningen i Malmö Konsthalls femtioårsjubileum har han plockat upp Rausings kastade handske med Torrlägg Öresund, en brutal och poetisk ingång till det här hörnet av världen. För det är väl så man bör betrakta storhetsvansinniga idéer om att erövra ny mark? Som tankelekar, eller ämnen för konstnärliga betraktelser? Inte som något som rika och mäktiga män kommer att få stöd för om de faktiskt företar sig. Hoppas man (och sneglar mot Grönland).
I utställningen visas fjorton förhållandevis unga konstnärer från båda sidor av sundet. Hannibal Andersen har målat konsthallens ena vägg och pelare i ikoniska företagsfärger, som Ikeas blågula färgfält eller Maersks blågrå nyans. När pelarna framhävs på det sättet får jag känslan av att det är själva Öresundsbron, regionens krona, som ska befästas i konsthallens golv och förklara: «det här området är härmed inmutat för privat vinning». Ina Nian drar en linje ännu längre bakåt i tiden när hon placerar spikar, ankare och kättingar i fem mindre akvarier. Verket Black Noise (2021) är några kilo exempel på hur sammanlänkad berättelsen om den svenska exporten av järn är med den transatlantiska slavhandeln.
Det finns all anledning att vara tydlig med det verkliga priset för framgångsrika företag. Men mitt ibland svepande gester i konsthallen finns ett stort tomrum. Avsaknaden av folk. Invånarna – de som vi ska göra alla ansträngningar för. Ja, förlåt: här finns förstås en liten genomskinlig låda med mögelsvampar. De växer i sakta mak i olika färger, intill varandra och för den delen utan sociala konventioner i Infrastructure (2025) av Silas Inoue. Men i stora delar är utställningen befriad från folk, från subjekt.
Kåre Frang målar upp det bokstavligt: i överdimensionerade småbarnspussel Landscapes of doubt (2022) utelämnar han motiven som hör hemma i landskapet. Var har sjöhästen som bor i havet hamnat? Fanns det inte en ko som skulle stå i en lada? Det finns något blodfattigt över utställningen, även om strukturerna för samhällsbygget framgår i all sin materialism. Och frågan infinner sig: vad skulle vi egentligen göra med all den där extra ytan som ett torrlagt Öresund kunde ge oss?
Tvivlet smyger sig på. Inte bara på vad utställningen vill, utan ett tvivel på hela tanken med en Öresundsregion. Är den så mycket mer än ett samarbete mellan lokaltrafikbolag? Det är nog helt avsiktligt av Post Brothers, men som konstbesökare vill jag helst inte lämnas enbart med tomrum och tvivel. Ville man mig inget mer?
Lyckligtvis vill Vibe Overgaard i alla fall mer med Industrial Drifter (2025), formad som stommen till ett skepp. Längs tvärslåerna har hon fäst tomma behållare av keramik som påminner om digitala displayer utan tecken eller tangenter. Skulpturen är klokt placerad centralt i rummet och genom dess kropp leds strängar från golvet ända upp i taket. Det påminner både om ett stort musikinstrument eller en vävstol som hamnat på sniskan, och den här kroppen sjunger det om. Ögat följer strängarna som har både toner och berättelser att förmedla. Dessutom ackompanjerar Overgaard det här centrala verket i utställningen med två robusta tecken på väggen, utförda som eleganta träramar runt en skissartad glob respektive en korridor, som även de bidrar till att lyfta helheten på utställningen flera pinnhål.
Torrlägg Öresund är en utställning om paradoxer. Sverige och Danmark hör ihop men är ändå åtskilda. Vi västeuropéer har allt materiellt överskott vi behöver men vill ändå producera mer. Med konsten kan vi genomskåda politiska floskler, men världen går ändå åt pipan. Som besökare närmast tvingas jag att själv fylla ut utställningens tomrum med förslag på åtgärder för en bättre värld; att se min del i det hela, min roll. Men den ger också plats för drömmar om de lyckliga varelser som hade kunnat befolka en helt annan slags region, och fylla den med musik eller pussel eller poesi.
