Under ett kvartssekel har galleristen Timothy Persons varit den grå eminensen vid den fotografiska avdelningen på vad som idag heter Aalto-universitet i Helsingfors. Med jämna mellanrum flyger han in från Berlin för att föreläsa för de nya studenterna om sin syn på konstvärldens realiteter, något jag själv upplevde som student vid skolan på 2010-talet. Samtidigt bekantar han sig med de unga konstnärernas portfolios, och väljer ut potentiella framtida namn för den grupp fotografer som han med stor framgång marknadsför under namnet Helsinki School på internationella konstmässor och i sitt galleri, Persons Projects i Berlin. För dem som inte följer den bana som han stakat ut gäller dock inte eviga sötebrödsdagar. Medlemskap är ett luddigt begrepp inom Helsinki School.
Helsinki Schools curatoriella koncept är konceptualitet. Persons konstnärer tar inte fotografier, de gör dem. Idén om det avgörande ögonblicket har ingen relevans. Allt handlar om tanke, och det dokumentärt rotade fotografiets problematik lyser i stort med sin frånvaro. Persons är en stor beundrare av J. M. W. Turner, och är intresserad av ljus och estetik på ett annat sätt än vad som fortfarande är normen inom fotokonsten som ofta har benhård fokus på den visuella wow-effekten.
Baksidan är att de opolitiska och visuellt konstruerade bilderna kan kännas kyliga. Den intellektuella aspekten som tillskrivs de frekvent återkommande idébaserade abstraktionerna och personliga projekten är också stundvis krystad. Så kan också Helsinki School kritiseras för att främst pumpa ut glassiga inredningstavlor som skickligt presenteras för spekulanter på Paris Photo. Men att underskatta eller avfärda dess inflytande vore dumt. Persons har med Helsinki School satt Finland på den internationella kartan, men också gjort landet till sitt territorium.
När projektet nu fyller 25 år och tar över Helsingfors konsthall förlitar man sig inte på gångna tiders storhet, eller på den internationella entusiasm som Helsinki School överöstes med under det tidiga 2000-talet. Då etablerade sig medlemmen Elina Brotherus med sina frimodiga självporträtt som en av den europeiska fotokonstens stora stjärnor. Brotherus är fortsatt associerad med Helsinki School, och är givetvis representerad i utställningen som kunnigt och styvt curaterats av Persons hustru, Asia Zak-Persons. Genombrottsserien Suites françaises (1999) lyser dock med sin frånvaro, vilket på sätt och vis sammanfattar hela utställningen. Nya perspektiv genom fotografi. Helsinki School 25 år är ingen tung historik eller någon hitkavalkad. Det är fräscht, modigt, kanske till och med kaxigt att fira sitt jubileum med att fokusera på nuet. En stor del av den utställda konsten är splitterny, gjord under 2020-talet, och visas nu för första gången.
Tiden är själva grundbulten i fotokonsten, och ses ofta med barthesiansk melankoli som det ständiga motivet i figurativt fotografi: «This photograph is my proof […] It did happen […]» som Duane Michals så hjärtskärande uttrycker det i skrift på sitt berömda verk från 1967. Även konstnärerna i Nya perspektiv genom fotografi. Helsinki School 25 år favoriserar detta tema, om än på ett konceptuellt och distanserat sätt, och i den första salen är tiden det bärande temat. Varken Persons eller Zak-Persons gör någon skillnad mellan de som använder sig av arkivmaterial och de som producerar nya bilder, och det är just det återkommande intresset för tiden och historien som knyter samman den brokiga helheten.
I kontrast till inriktningen på nya verk så inleds utställningen med ett av de verk som bidrog till Helsinki Schools tidiga succé: Jyrki Parantainens ELD Nr 14. (13.6.1996, Hapsal, Estland) representerar den lite bortglömda konstnärens vilda färgfotografier föreställande brinnande interiörer. Som öppningsbild är den suverän, full av innebörder och symboler. Lågor täcker största delen av bildytan, men i mitten finns en dörröppning genom vilket man ser ett rum som ännu inte nåtts av elden. På dess solkiga och flagnade tapet är några gamla fotografier uppnålade, och under dem står en röd väckarklocka på ett lågt bord. Det andra rummet lyses upp av ett blekt solljus, medan förgrundens interiör redan är svartnad och död. Snart ska även resten av huset försvinna och med det alla minnen som plöjts ner i de övergivna föremålen. Parantainens verk får representera Helsinki School som en Fågel Fenix. Det är bombastiskt och helt i linje med projektets självbild.
Det är lite olyckligt att utställningens första sal är den absolut starkaste, för det sätter helheten ur balans då man framskrider motsols i konsthallens utrymmen. Speciellt Mikko Rikalas, Jorma Puranens, Noora Sandgrens och Niina Vatanens verk går i förunderligt vacker dialog med varandra. Även Eeva Karhus Turner-inspirerade suddiga vyer lyfts av den kontext som Zak-Persons placerat dem i. Följande rum är mer spretiga, men så har man också valt att visa upp mångsidighet. Somliga av gruppens konstnärer sysslar även med installationer, men av de tre som inkluderats i utställningen är det bara Mikko Rikalas By the Morning the Butterfly Was Gone (2021) som fungerar. Ulla Jokisalos assemblage Spiegel (für Emmi) (2021) känns däremot inte helt färdigt, vilket är underligt med tanke på konstnärens erfarenhet: stege och på den en obehaglig docka, tomma skor, ett mystiskt gammalt fotografi. De psykonalytiska symbolerna är många, och känns alltför uppenbara. Där lyckas Anni Leppälä bättre i sina gåtfulla fotografier som vågar vara mjuka.
När Persons tar in nya konstnärer till sitt stall så ställer han krav på att deras statements ska vara välslipade. Här inkluderas dock inga sådana texter, vilket på sina ställen utgör en potentiell mur mellan betraktare och verk. Somliga koncept kräver inga yttre nycklar, men andra förblir relativt stumma och det framkommer inte tillräckligt effektivt vad det är som gör dem betydelsefulla. Tiina Itkonens typologiska mosaik som avbildar grönländska känns, med tanke på landets historia, svår utan kontextualisering. Även Nelli Palomäkis Hållen (Susi och Ylva) (2021) hade nått ut bättre om det flankerats av något ytterligare verk ur samma serie. Bildmosaiken är något helt annat än de klassiska svartvita porträtt som Palomäki blev känd för, och när den visas ensam reduceras innehållet till att handla om den analoga processen. Resultatet ligger också väldigt nära Sally Manns ambrotyper som även de ofta presenteras i liknande rutsystem.
Utställningen avslutas med en skärm som visar intervjuer med sju av konstnärerna. Dessa är mycket viktiga för helheten eftersom Helsinki School-konstnärernas sinsemellan mycket olika metoder presenteras på ett inbjudande sätt. I synnerhet lyckas Hilla Kurki föra fram hur mycket eftertanke och process som ligger bakom hennes avskalade svartvita självporträtt. Här är konceptet bokstavligen livsviktigt: sättet på vilket Kurki behandlar sin systers död är värdigt och alldeles speciellt.
Nya perspektiv genom fotografi är en mångsidig helhet, vilket är viktigt med tanke på att Helsinki School ibland kan te sig som ett ensidigt projekt. Vi som har följt skolan kan lätt se hur många ur den yngre generationen anpassar sitt konstutövande efter Persons smak. Det är inte så att det konceptuella tänkandet och det avskalade bildspråket spontant börjar spira vid inledningen av studier vid Aalto-universitetet. Det märks bland annat på att somliga visuella grepp upprepas gång på gång – till exempel ritade linjer och geometriska mönster ovanpå fotografierna. Men vad som händer bakom kulisserna och hur maktbalansen mellan gallerist och konstnärer fungerar är kanske en fråga för sig. Hur det än är med den saken, så är detta en viktig utställning och ett slag för det konceptuella fotografiet.
