«Jag har ingenting att sälja», utropar en ung kvinna glatt i Hans Carlssons film som tagit sin titel från den proklamationen. Det hon erbjuder är istället en plats för möten mellan företagare och entreprenörer. I filmen intervjuas fyra personer som jobbar i Malmös hamnkvarter, vilka under större delen av 1900-talet dominerades av Kockumsvarvet. Slutet på den eran markerades definitivt med nedmonteringen av den symbolstarka Kockumskranen 2002, och idag präglas området av nybyggnationer och medieföretag.
Förra året visades Carlssons videoessä Celebration på den hyllade utställningen Samhällsmaskinen på Malmö Konstmuseum. Den filmade föreläsningen behandlade konstruktionen av två lyxkryssare i mitten av 1980-talet, några av de sista civila fartygen som byggdes i Malmö. I sin utställning på Inter Arts Center i Malmö återvänder Carlsson till Kockumsarkivet, men med en uppdatering – han positionerar sin nya film som en uppföljare till två dokumentärer från 1970-talet: Lågan (Thore Sandell, 1973) och Nålsögat (Jan Troell, 1975).
Sandels och Troells filmer kom till efter Kockumsrapporten, en undersökning om arbetarnas syn på sin arbetsplats som beställdes av företaget 1969. I rapporten framkom bland annat missnöje med «lånearbetarna», de som var inhyrda från bemanningsföretag; det ryktades om att de tjänade mer och dessutom var slarviga. Men filmerna behandlar inte enbart arbetsförhållandena på Kockums, utan rymmer en vidare reflektion över arbetets natur och värde, något som ytterligare understryks av Carlssons film.
Installationen är sparsmakad med skärmdukar uppspända på metallställningar, vilket betonar en likvärdighet som framstår som central för projektet. Inget perspektiv privilegieras. Även i sin form är de tre filmerna rätt lika. De är under halvtimmen långa och skildrar arbete genom att låta arbetarna komma till tals. Formen påminner mer om associativa essäer än om konventionella dokumentärer. Namn och titlar på de medverkande anges först i eftertexterna. Arvid Alfredsson Grahns originella musik i Carlssons film, med rytmiskt knackande på tangentbordet, ekar hur musiken respektive berättarrösten används för att skapa lugn och rytm i de två andra filmerna.
Även om Carlssons projekt baseras på ett omfattande arkivarbete så är detta inte konst där objekten (filmerna) framställs som historiska artefakter. Han för istället vidare 1970-talets frågor om frigörelse och huruvida en meningsfull utveckling överhuvudtaget kan ske inom cirkeln av produktion och konsumtion («det är ju ett låtsasjobb egentligen», säger en man vid sitt ståskrivbord). I den nutida skildringen består det konkreta arbetet av färgglada möbler som flyttas runt i ett mötesrum, och formgivandet av etiketter till en energidryck.
De här premisserna skulle kunna resultera i en dikotomi mellan det gamla och det nya, och en explicit kritik av hur den «kreativa sektorn» framhålls som en modell för hur glädje och mening genereras i ett arbetssamhälle. Men Carlsson är inte bara intresserad av att spåra var industriarbetaren har tagit vägen eller av att beskriva ojämlika arbetsförhållanden förr och nu. Med utgångspunkten i hamnkvarteren närmar han sig också vad som kan beskrivas som en malmöitisk mentalitetshistoria.
Kockumsvarvet representerar en epok som riskerar att bli föremål för nostalgiska och förenklade berättelser om dåtidens arbete Utställningen på IAC formulerar en mer vardaglig historia och framstår som ett korrektiv. Trots övergången till tjänste- och servicebaserade verksamheter, så har hamnen fortsatt vara central i en idé om Malmö starkt associerad med arbete. Men Carlssons film fångar en ambivalens som pekar mot ett uppluckrande av attityder kring arbetets roll som uppbärare av staden. Genom att haka i de båda äldre filmerna lyckas han både konkretisera det skifte som staden har genomgått under de senaste decennierna, och ge en kritisk bild av den mytologisering som Malmö lever med idag.
