Redan 1827 poängterade den italienska poeten och filosofen Giacomo Leopardi släktskapet mellan mode och död i Dialogue Between Fashion and Death (Dialogo della Moda e della Morte). I den korta texten hävdar en uppstudsig, diabolisk Mode att hon är syster med Döden, då hon har makt över varat och icke-varat genom att avgöra vad som är inne och ute. Mode får ständigt människor att ändra sig, för in nytt för att snabbt göra det gammalt och oanvändbart. Döden, å andra sidan, påpekar att hon är slutgiltig, till skillnad från Mode, vars verk är temporärt. Även om Döden har sista ordet i människors liv, så menar Mode att de har samma mål: att få människor att överge det gamla och anta det nya. Mode och Döden driver oss bort från det bekväma och stabila.
I den svenska designern Ann-Sofie Backs retrospektiv Go As You Please på Liljevalchs går mode och döden hand i hand, i ett smutsigt assemblage med hundratals plagg från hela hennes karriär från 1998 till 2018. Utställningen börjar med en gravsten placerad i änden på en röd matta i samma storlek som en kista, som om en människokropp jordats rakt under konsthallens trapphall. På gravstenen rullar en projektion med namn från den nutida och dåtida modevärlden, som eftertexterna till en film. Det är dags för alla som på något sätt varit del av Backs karriär att gå i graven.
I stora salen på konsthallens betongannex Liljevalchs+ står skyltdockorna packade som sillar i stökiga grupper. De ligger eller står på rostfria obduktionsbord med klackskor fasttejpade på huvudet och med kläder som sitter på sniskan eller stoppats upp för att deformera kroppen. Kreationerna misstas lätt för andra besökare då de står rätt på golvet, till skillnad från den konventionella mode-retrospektiven där dockor placeras på piedestal eller i monter. Här flimrar belysningen i ena hörnet, skyltdockorna har påbörjat kremering, och hela utställningen genomsyras av den anti-estetik som gjorde Back till en av Sveriges internationellt mest erkända modedesigners.
Back studerade mode på Beckmans i Stockholm för att sedan ta sin master på Central Saint Martins i London 1998. Hennes avgångsutställning köptes direkt in av Londonbutiken The Pineal Eye, hon fick japansk agent och figurerade titt som tätt i tidningar som Dazed [& Confused] och Purple där hon tillsammans med fotografen Anders Edström skapade modeeditorials eller kampanjer för stora varumärken som Miu Miu. Ändå sögs hon aldrig upp av den blanka, glamourösa modevärlden. På hennes catwalks gick vanlisar istället för supermodeller och hon hade alltid ett ben i konstvärlden, bland annat som del av scenen kring Ynglingagatan 1 i Stockholm.
Back kallas ofta «Sveriges Margiela», och visst finns det likheter i hur båda har arbetat med upcycling och vardagliga objekt, liksom i sättet att dekonstruera och rekonstruera klassiska plagg. Men till skillnad från den belgiske ikonen så har Back aldrig varit intresserad av att skapa sofistikerad lyx. Margiela arbetade under hela sin karriär med historiska referenser och enligt rigida system, alla på kontoret skulle till exempel bära vita labbrockar. För Back handlade det istället om att låta skönheten och glamouren skava mot det fula, skamfyllda eller misslyckade. Resultatet är mode men också kommentar om mode, stil och kläder som fenomen. På så vis har hon mindre gemensamt med belgiskt avantgardemode, och mer med de konstnärer som på 90-talet fascinerades av massproduktion och hyllade dess trashiga baksidor, som Peter Geschwind och Gunilla Klingberg.
På en docka putar en ölmage fram under en Harrington-jacka i polyester från 2004, så att den inte går ihop, som att kroppen inte får plats i plagget. Det matchas med en kjol där tyget avsiktligt trasats sönder i ena sidan och en hatt där brättet börjat droppa ner i ansiktet, runt halsen hänger ett par tröjärmar knutna som en scarf. En annan docka har fått en liten grå polyesterperuk som sitter fast med ett gummiband runt hakan, från Backs avgångskollektion från 1998, parad med en grå kappa som vadderats för att skapa en gamnacke. Flera av utställningens modeller verkar inte kunna dölja sina former under kläderna, istället handlar det om att överdriva och framhäva det som sker när allt blir lite fel, med magar och valkar som veckar sig under trikån.
En våning upp har runway-fotografier i naturlig storlek tejpat på mannekänger och skapat en slags knöggliga siluetter med getingmidja. Från andra hållet har mannekängerna rumpan bar, vilket avslöjas då man tar sig vidare i utställningen. I den sista, dunklare salen har looksen lagts platt i begravningskistor. Som ansikte finns gråa peruker, eller Backs egen rynkiga dödsmask som ser mer ut som en trött halloweenmask från Butterick’s än någon vilande despot i brons eller gips. Detta inkarnerar Backs fäbless för det trashiga, massproducerade och syntetiska som spökar genom hela utställningen medelst kitschiga paljettyger, beigea nylonstrumpor eller plastiga bijouterier som ibland till och med sitter kvar på den lilla plastbit de hänger på i affären – Display earrings från 2005.
Den tyske filosofen Walter Benjamin menade att mode är nyhetens eviga återkomst. Som fenomen gestaltar modet på så vis tidens gång, och speglar omöjligheten i att en gång för alla kunna greppa begärets ultimata längtan. Till skillnad från vad Leopardi trodde så handlar modets cykliska besatthet vid vad som är inne och ute mer om dödsförakt än om en allians med döden. Men i Backs fall har det alltid funnits något annat där, och kanske är det just det som gör att hennes verk funkar så bra som en konstutställning 2024. Istället för att jaga samtidens begär så söker hennes skapelser efter det abjekta, de gör oss direkt medvetna om förfall, skam, äckel, sorg och, i slutändan, döden. En kjol av stingtrosor, en tröja som är omöjlig att trä på rätt eller en plastpåse över huvudet skapar just den blandning av attraktion och avsky som gör att hennes värld fortsätter att fascinera.
När jag traskar runt bland likkistorna till högstämd domedagsmusik och tittar på bildspel över Backs karriär så förstår jag varför vi ombeds ta farväl av henne som modeskapare. Många av hennes grepp, som att återbruka gamla kläder eller plåta icke-modeller, har i dagens modevärld blivit ett sätt att godhetssignalera «sustainability» och «inclusivity». Det handlar inte om att Back skulle vägra ställa sig bakom inkludering eller hållbarhet i sak, tvärtom så ligger de politiska kommentarerna kring klass och kön hela tiden under ytan och bubblar i hennes verk. Men jag upplever att hela hennes drivkraft finns i att hitta det som skaver, att hela tiden göra lite fel. Kanske är det just därför hon alltid legat före sin tid och inte passat in i den modevärld som till slut ändå handlar om att fånga våra begär och gestalta våra ideal snarare än att belysa sorg och skavanker. På Liljevalchs känns det kittlande att se det sena 90- och tidiga 00-talets sätt att lekfullt blanda genrer, och på ett både rörande och humoristiskt sätt spela med populärkulturens symboler, utan att detta behöver trilla över i moraliska utsagor.
